DEN 20 FEBRUARI 2010

[Jag har nu spenderat min första dag hos Mizutani. Mitt första intryck är att de är något mer sociala än Sato. De har två söner, en som är äldre och en som är yngre än mig, så jag kommer nog kunna få bra kontakt med dem. Det ser bra ut. (19:00 Japansk tid)]

Jag vaknade vid 11 tiden, och fick den konstiga känsla man får när man flyttar någonstans. Medan man packar alla sina saker i lådor kan man inte undgå att tänka att man inte kommer bo där igen. Det kändes konstigt helt enkelt.

Vi lastade in allt bagage i bilen och sedan åkte de iväg medan jag hoppade på cykeln. Det var lite nervöst att komma till Mizutanis hem. Det enda jag egentligen hört om dem var att de bor i ett stort fint hus och att mamman i familjen var något... speciell, men på ett positivt sätt. När jag kom fram vid huset, ställde jag mig vid grinden och väntade. Sato kom några sekunder efter mig. Efter någon minut öppnade herr Mizutani (Shinpei) och öppnade, hjälpte oss att bära in mina väskor. När vi hade burit in allting satte vi oss i ett rum som uppenbart var konstruerat för gäster på besök.

Det var ett väldigt rent hus och det såg väldigt nytt ut, vilket vi snart fick bekräftat. Huset är bara tre år gammalt. Det lilla rummet vi satt oss i var ett litet mottagningsrum. Två soffor, och ett litet bord. Efter ett tag kom även deras yngre son (Youjirou) in i rummet med te och kex. Sato förklarade för Mizutani att fredag var min studiedag med Cheryl. Det hela var trevligt men något stelt. Det hela förändrades ögonblickligen då fru Mizutani (Hisami) kom in i rummet. Vad man kan säga om henne är att hon är trevlig, full av energi, pratglad etc, men mycket högljudd. Ljudvolymen i rummet steg med ens med några decibell. Sist (och kortast av alla i familjen) kom den äldre sonen (Shintarou) in i rumet. När jag hade introducerats till dem och Sato och Mizutani hade delat gamla minnen om hur det var att ha utbytesstudenter boende hos sig, så gav Sato sig av.

Jag var då ensam med den nya familjen. Jag tog mina väskor till rummet och fick sedan se huset. Det är stort, luftigt och modernt. Toaletterna är helt automatiska (lyfter på locket när man kommer in, spolar och stänger när du går ut), lika så vissa av dörrarna. Jag gillar rummet här. Det är även det luftigt.

Det verkar mycket fria med det mesta. Mamman Hisami sade: "Är du hungrig så ta och ät någonting, vad som helst." och "Du kan sova hur länge som helst på helgen. Hur länge du vill. Jag sover länge." Idag sovde hon till 3, men jag var uppe redan vid 11. Bara pappan hade gått up före mig.

Jag åt flingor och gick sedan tillbaka till mitt rum där jag strulade med internetet. Jag har fortfarande problem med det trådlösa närverket, någonting jag inte hade hos de två tidigare familjerna. Det är riktigt irriterande faktiskt. Måste gå in till den äldre broderns rum, stänga av routern, sätta på den igen, tillbaka till min dator, söka efter tillgängliga nätverk, logga in på nätverket... och sedan har jag internet. Problemet är att jag måste upprepa det var och varannant timme för att ha internet. Jag vill inte verka kräsen, men i dagens samhälle är internet (för vissa mer än andra) en nödvändighet.

Vid tre tiden gick jag ner för lunch och mötte Hisami som just hade vaknat. Jag frågade vad de vanligtvis gjorde när det var lunch dags, och de sade att jag kunde ta vad jag ville. Jag tog en bit rostebröd med smör, ett glas och några jordgubbar. Jag blev snabbt mätt på det, bland annat för att det japanska rostebrödet är 2,5 gånger så tjockt som svenska. Och de har inget annat än smör på rostebrödet. Inga ordentliga pålägg. Jag frågade om de hade skinka, ost eller dyligt att ha på, men de stirrade bara förvånat på mig. Mamman utropade förvånat och högljutt. Det var roligt, och det verkade på henne som att de skulle köpa någon form av pålägg snart.

Sedan dess satte jag mig ner vi datorn och skrev detta. Phew! Dags att gå ner till dem igen. Men jag skall ta med mig mina studie böcker.