Den 25 mars hade jag min skolavslutning på Kuwana Gymnasiet. När jag kommer tillbaka dit om två veckor påbörjar jag mitt år som andraårselev på Gymnasiet. Vad lustigt det är egentligen. Min gymnasietid kommer att se ut som så; 1, 2, 3 följt av 1 och 2 igen. Vad jag kan säga om avslutningen var att det inte var några leenden eller firanden i lokalen, någonting som förvånade mig. Man brukar vara glad att gå vidare till nästa nivå av utbildning. Man brukar fira! Eller är det bara så vi gör i Sverige? Här i Japan bestod det hela endast av en 2 timmar lång, stel ceremoni där diplom delades ut till ett hundratal elever. Efter det gick alla helt enkelt hem, eller till klubbaktiviteterna. Jag har inte kunnat anpassa mig till klubbarna och lider på grund av det med färre vänner än jag önskar och en känsla att vara låst. Klassrummen som klubbarna använder var obekvämt kalla under vintern, och jag antar att de kommer att bli obekvämt varma under sommaren. Jag förstår inte varför det inte finns lokaler som kan användas av klubbarna som är bekväma att befinna sig i. Även skolbänkarna är långt ifrån bekväma. Enda anledningen jag kan tänka mig är att gå till klubbarna när de fått två veckors frihet är att de inte har något bättre sätt att umgås eller engagera sig i en aktivitet de vill göra.
När det blev kväll packade jag min skolväska, med några böcker, kamera, glasögon, mobiltelefon och plånbok. Denna natt skulle jag nämligen ge mig av på en resa till Shikoku, den minsta av Japans fyra stora öar. Jag vill se till att ha varit på alla öarna när jag väl kommer hem till Sverige igen. Jag bor på Honshuu, jag åkte till Kyuushuu med Rotary första veckan och jag kommer att åka till Hokkaidou med skolan i sommar. Jag tog då tillfället i akt när den äldre brodern Shintarou, frågade om jag inte ville åka med till Shikoku över en dag. Vi tog tåget till Nagoya där vi skulle ta nattbussen till staden Matsuyama ("Granberget"). Vi lämnade Nagoya-station vid klockan 11 på natten och åkte bland annat över världens längsta hängbro. Jag såg den inte. Jag sov. Så jag kan inte säga att jag sett den, men jag kan säga att jag sovit på världens längsta hängbro. Hur många kan säga det!?
När vi kom fram på Shikoku var klockan 9 på morgonen det hade tagit 10 timmar att komma fram. Den tid som jag var vaken under resan spenderade jag med en bok som jag lånat från skolans bibliotek. En bok av Terry Prattchet. Om någon av er får chansen att läsa någon av hans böcker så rekommenderas det varmt. Shintarou sov för det mesta. Det var ingen konversation på gång under resan. Jag fick inte allt för mycket sömn. Jag har svårt att sova liggande på rygg, och på bussen kunde jag ens göra det. Men jag kom fram i alla fall, och jag var inte alltför trött. Vi hade ändå bara 10 timmar på oss att uppleva Matsuyama innan vi skulle behöva ta nattbussen hem igen, så vi gav oss med ens av och åt frukost på en liten restaurang och satte sedan igång med att planera dagens aktiviteter. Vi bestämde oss att först ge oss av till Matsuyama slott. Efter en titt på kartan föreslog jag att vi skulle gå eftersom det inte var så långt och vi hade 10 timmar på oss, men Shintarou, som älskar tåg, tyckte att vi skulle ta spårvagn. Så vi tog spårvagnen till roten av berget vars topp Matsuyama slott befinner sig på. Till toppen gick en kabinbana, Shintarou ville förstås åka, men denna gång gick vi till toppen. Det var ett riktigt vackert slott med vitt tegeltak. Sakura träden hade just så smått börjat blomma. Ni kan kanske föreställa er hur det hade sett ut om alla träden var lika fulla av blommor som ett av träden till vänster i bilden. I vilket fall var det vackert.
Efter någon timme vid slottet gav vi oss av till ett varmt bad som Shintarou hade hört talas om. Jag kände dock inte för att ta ett bad där med honom. För det första så är han inte en så pratglad person, och vi har inte så mycket gemensamt. För det andra så tycker jag inte att det är så kul att bada. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna uppskatta det om jag var någon speciell person som jag gick dit med, till exempel en flickvän. Jag nöjde mig med att se det gamla och mycket vackra byggnaden. Någonting som jag tyckte var en värmande upplevelse var att se ett brudpar utanför denna byggnad som fotograferades. Det såg mycket trevligt ut. Vi åt Udon till lunch. Det visade sig senare att Udon i denna del av Japan anses vara bland de bästa i denna del av Japan.Efter lunch ville Shintarou åka runt på tåg i närheten eller på spårvagnarna. Jag visste att Shintarou gillar, eller snarare älskar, tåg och att jag hade när allt kom omkring haft det rätt bra dag, så jag tänkte låta honom åka runt på tågen. Jag frågade i förbi farten varför han ville åka till station B bara för att åka tillbaka till station A och fick svaret; "Jag vill ha gjort det." Förstår ni då hur mycket Shintarou tycker om tåg? På sin fritid ser han på videor på tåg som... helt enkelt passerar en tågstation. Jag kan inte förstå hans fascination. Hemma har han en bok med alla tåglinjer i Japan och han fyller i alla de linjer han åkt på med markpenna. Jag kan bara anta att han har som mål att åka på alla järnvägslinjer i Japan. Vi spenderade då 2 timmar med att åka runt på alla stadens järnvägslinjer och några som var utanför staden. Jag stod på tågen och bara läste min bok.
Efter vi hade åkt på alla tågen och återvände till Matsuyama tågstationen var det en ung japanska som stannade mig och frågade, "Kan du Engelska?" Det visade sig att hon såg min Rotary väska, förstod att jag var en utbytesstudent och frågade om jag inte ville träffa henne och några andra utbytesstudenter på Matsuyama slott om någon timme för att umgås. Jag var förstås helt förtjust i tanken att snacka med andra utbytesstudenter, speciellt med tanke på att de australiensiska tjejerna hade åkt tillbaka i januari. Så jag förklarade hur det låg till för Shintarou, han förstod och spenderade de följande timmarna med att köpa souvenirer medan jag gav mig av till slottet, för andra gången.
Det var fyra söta tjejer där. Japanskan som jag träffat på stationen hade bott i Australien, en tjej från Australien, en tjej från USA och en från Frankrike. Vi pratade om våra liv i Japan, hur lika och olika de är. De var mycket glada av att träffa en icke-japansk kille. Det måste vara svårt för dem då det inte verkar finnas några västerländska killar i deras närhet. Jag har i alla fall andra utlänningar i form av ALTs. Det hela slutade med att vi åt kvällsmat med tjejerna och sedan klev på nattbussen tillbaka till Nagoya och slutligen tåget till Kuwana. Klockan var 6 på morgonen när jag väl kom fram till Kuwana stationen den 27 mars. Vid den tiden var jag väldigt trött på bussätena. Jag hade, när allt kom omkring, spenderat 20 av de senaste 30 timmarna i ett. Phew!
