[Det är lönlöst att försöka skriva ett om dagen, och med tanke på det stora uppehållet är det banne mig på tiden att jag skriver detta. Det är ju framför allt intressanta saker jag skall skriva om här, inte vad som händer varje dag. Just denna dag var speciellt intressant, därför skriver jag om den. Inlägget blev mycket långt. Kompensation för de senaste dagarna. (00:46 Japansk tid)]
Jag vaknade vid 7:30, drog mig i några minuter och klev sedan upp och tog instinktivt på mig skoluniformen. Svarta byxor och vit skjorta med Kuwana Gymnasiets emblem på. Jag öppnade skutdörrarna till resten av huset och tog mig med släpande steg till köket. "Ohayou gozaimasu," sade jag halvsömnigt, log och borstade håret. Att lägga sig i sängen med fuktigt hår och förvänta sig att det är fint dagen efter är orimligt. Bordet var redan dukat när jag slog mig ner för att äta. Momoka var fortfarande kvar och såg på TV, men skulle snart ta sin röda väska och gå iväg till grundskolan med sina vänner. Jag lyfte pinnarna från bordet och sade "Ittadakimasu," innan jag började äta.
I Japan finns det en mängd fraser som används specifikt vid ett visst tillfälle, som de två nämnda. Den första meddelar att man är vaken och att konversation nu kan börja, den andra används när man skall äta. Yukie rusar oroligt runt och ställer snabbt fram ett glas vatten på bordet. Jag tackar så mycket för det. Jag har uttryckt att svenskar är mycket törstiga, i alla fall i jämförelse med japanerna. De dricker nästan ingen vätska alls. De har små glas som man skulle kunna kalla sherry-glas i Sverige, men här är de medium. Man tömmer lätt ett sådant glas på någon sekund. Om de vet att svenskar är törstiga så blir de inte lika förvånade när man hämtar en liten tillbringare.
Förutom de traditionella japanska delarna av morgonmaten (som ris, nudlar och svampsoppa) så äter jag också en bit Pan (uttalas "pann", japanskt bröd) som ser ut som en bit rostebröd men mer än dubbelt så tjock. I affärerna är de japanska brödpåsarna kanske 20 centimeter och i en sådan påse finns det fyra skivor bröd, jag skojjar inte! De har jätte tjocka bröd skivor. Dessa rostas sedan och äts med smör och honung. Jag var förvånad över hur gott och mättande en sådan brödbit var. Medan jag äter tar Momoka sin väska och ger sig av. Jag tackar för maten och återvänder till rummet för att packa väskan. Rotaryväskan fungerar utmärkt. Äntligen har jag den elektroniska översättaren, så jag packar ner den. Nu kommer jag kunna förstå kanji bättre. Jag återvänder till köket och tar min vattenflaska (1 liter) och bentolådan som Yukie förberett. Hon verkar alltid orolig, men jag säger alltid sanningen, att allt är bra. Jag stegar ner för trappan och sätter på mig skorna. "Ittekimasu!" ropar jag innan jag går ut genom dörren.
Efter 10 minuter anländer jag på skolan och parkerar min cykel. Jag tar mina saker och ger mig av mot skohyllorna. När jag kommer dit har minst 3 elever hälsat på mig på engelska och någon tjej har fnittrat med sina väninnor. Jag ställer mina skor på hyllan och tar på mig de stora gula tofflorna som är mina. Jag sätter mig på min plats, rad 2 vid fönstren, och Asakura-sensei inleder dagen med Short Home Room då hon ger klassen information om allt möjligt. Exakt var hon säger vet jag inte. Det är för svår japanska. Efter det inleds första lektionen. Jag har ämnets bok, mitt anteckningsblock och den elektroniska översättaren på bänken. Första lektionen är matematik. När läraren ställt sig vid svartatavlan reser sig alla upp och bugar. Det är ganska enkel matematik, när läraren väl skriver siffror. Det är så mycket text på matematiken här i Japan att man blir helt vansinnig! Hur kan de ha ett prov med endast textfrågot? Man förstod absolut ingenting! Men nu var den dystra tiden förbi. Jag öppnade den och tröck på "ON" som jag gjort hemma när jag laddade den. Ingenting hände. Vad nu? Efter en stunds funderande öppnade jag batteriluckan, tomt. Jag hade glömt batteriet hemma. Phew! Ännu en lektion man inte förstår.
Efter mattelektionen gick jag till skolans bibliotek. De har sagt att jag kan gå till biblioteket för att studera ifred om jag vill. Jag lade min väska vid datorn och sökte mig sedan till toaletten. Men när jag kom in märkte jag att där endast fanns asiatisk stil på toaletterna (dvs. hål i golvet). Jag gick till personalrummet intill biblioteket och frågade var det fanns västerländska toaletter någonstans. Det tog ett tag innan de förstod vad jag menade. Det fanns ingen sådan i byggnaden jag var i, så jag gick tillsammans med en lärare till byggnaden intill. Där anslöt sig ännu en lärare till vår trupp i jakt på en toalett. Efter någon minut anlände vi vid lärartoaletterna och jag visades till en lyxtoalett (med dusch för underlivet). Jag tackade så mycket för att få använda lärartoaletten. De log och sade, "Only you." Efter det slog jag mig ner vid datorn och studerade i två perioder. Jag fyllde tre sidor av anteckningsblocket med adjektiv och verb. Efter studierna där återvände jag till klassrummet för att äta lunch.
Åter i klassrumet satt alla redan och åt. Min bentolåda består oftast av hälften ris, lite ägg, lite kött, några körsbärstomater, lite sallad och några bitar nashi (en saftig päronliknande frukt). Jag tog min bentolåda och observerade klassen medan jag åt den. En sisådär fem stycken av killarna satt och spelade Pokémon. Här är Pokémon inte bara lite kult eller endast för småbarn, alla spelar. Tjejerna drar oftast ihop några bänkar så att de kan sitta tillsamman, medans killarna sitter mer utspritt. Det är facinerande hur tjejerna söker sig till ena halvan av klassrummet och killarna söker sig till den andra.
Efter lunchen visade det sig vara gymnastik. Asakura hade sagt dagen innan att lektionen var ändrad, men informationen hade undgått mig. Jag hade inga idrottskläder med mig, så jag observerade de andra återigen. Tjejerna kunde ganska lätt få på sig sina idrottsshorts då deras kjolar täckte underkläderna under ombytet. Under skjortan har alla en annan tröja, så ingenting visas där heller. Killarna som har byxor söker sig till toaletten för att byta om då de inte vill strippa till kalsonger i klassrummet. Jag följde med strömmen av människor mot gymnastiksalen och hoppades på att någon skulle säga till mig vad jag skall göra.
Väl i gymnastiksalen visade det sig att det skulle vara dans, men inte någon vanlig typ av dans som bugg, vals eller foxtrot. Alla skulle dansa på ett förbestämt sätt till en specifik låt; the Loco-Motion (en gammal låt från 1962). Jag fick dansa med fastän jag inte hade ombyte (och det var tur det, för den 18 september skulle hela skolan dansa samtidigt för att fira slutet av idrottsdagen). Det var ingen svår dans, men de andra sade att jag dansade bra. Jag undrar vad de har för möjligheter till dans här i Japan. Det som förvånade mig mest var de faktum att killar dansade med killar och vice versa. Det är ju helt tvärtom vad vi uppmuntrar i Sverige, eller hur?
Sista lektion slutade efter en evighet och efter Asakura-sensei hade gett oss (de japansk-talande-eleverna) lite information flög jag ut genom dörren och iväg till skolans teckna-manga-klubb, "Ocarina". När jag först läste om vilka klubbar det fanns och jag läste ocarina, så tänke jag förståss på musikinstrumentet, inte att mangaklubben skulle kunna ha ett sådant namn. Jag gick till den del av skolan som jag hört att klubben skulle befinna sig. Jag frågar några fnittrande tjejer var klubben fanns. Jag fick till svar att den fanns en våning upp, men att det inte var någon klubb denna dag, utan nästa. Snopet ger jag mig av till skohyllorna, byter skor och styr mina steg mot cyklarna. På vägen dit passerar jag skolans Housoubu (Radio Klubb). Vid lunchtid varje dag spelar de lite musik i högtalarna som eleverna får föreslå. Jag tänkte att de kanske skulle kunna spela en låt jag ville höra, Zankoku na Tenshi no Teeze (The Thesis of a Cruel Angel) från en anime jag tycker om (Neon Genesis Evangelion). Sök på den och lyssna!
Vid klubben möttes jag med ens av tre tjejer som ville hjälpa till. Två utav dem kände jag igen från parallellklassen. Jag hade träffat dem vid klubben en av de första dagarna på skolan. En kände jag inte igen. Hon var ganska söt och uttryckte snabbt ett intresse för Sverige. Hon sade att hon gärna ville åka dit, och hade rimliga anledningar för att göra det. Jag plockade fram mitt anteckningsblock och bad dem skriva ner sina namn. Jag snabbt få reda på folks namn och jag kan studera deras kanji efteråt. Hon hette Shouko och var en tredjeårselev (ett år yngre än mig). Vi pratade i minst 40 minuter på hackig japanska men hade det ganska trevligt. Hon ville verkligen prata med mig, det märktes, och inte alls som vissa i klassen som endast vill prata engelska. Bah! Hon sade att hon skulle plugga nästa dag, men att hon ville träffas igen. Hon hade en viss charm och täckte ansiktet med händerna i ett ögonblicks förtvivlan när hon inte förstod eller kunde komma på ett visst engelskt ord. När jag forstatte mot cyklarna såg jag fram emot nästa tillfälle att prata.
Man kan inte låta bli att känna sig lite ensam. Även om alla hälsar på en, så är det allt de någonsin gör. Att inte ha en riktig konversation med någon på några dagar så tar man verkligen tillvara på de tillfällen man får. Den enda person jag kan hålla ingång en konversation med på någorlunda ljämn nivå är Danny, som skall till Tokyo Game Show. Det är kul att kunna prata med någon som är lika insatt i spel som sig själv. Det fanns inte riktigt i Sverige på samma sätt som här och att han finns på skolan, så nära till hands är mycket bra.
På kvällen hände ingenting särskillt spännande, så jag ser till att avsluta detta inlägg innan alla tröttnar. Phew!
Denna dag hade vi planerat att åka till Nara, Japans första huvustad. Hela familjen (utom Kazukiyo som skulle arbeta) steg upp klockan 6 på morgonen och tog våra packade väskor och klev in i bilen och påbörjade den långa färden. Frukost åt vi på vägen. Ganska snart behövde vi stanna för att tanka, och jag behövde bara fotografera pumpen. Det var en fyra, fem olika kortläsare på den, reklam, en liten TV (får ju inte missa något när man tankar). I japan är saker och ting ofta fyllda med så mycket olika saker att det blir svårt att se vad som är vad.
Vi anlände i Nara vid 11 tiden och åkte till det första av dagens två tempel. Vid den här tiden var det extremt varm och vi höll oss i skuggan då det var möjligt. Innan man träder in på tempelområdet finns det en liten byggnad med ett vattenkar i. Med en av de tillgängliga träslev tar man lite vatten och sköljer en hand i taget. Efter man tvättat sig fyller man skopan åter igen och låter sedan vattnet rinna längs med skaftet (renlighet). Sedan gick vi in på huvudområdet. En noggrant krattad yta i storlek av en fotbollsplan. Det var varmt (ca 35 grader), men böneplatsen låg under tak. Vi kastade i varsitt 5 yens mynt,bugade två gånger, klappade händerna två gånger och bad under tystnad. Ett 5 yens mynt är bäst för bön då "go'en" (5 yen på japanska) har också en annan betydelse; viktigt möte, i detta fall mellan individen och gudarna. Efter en bön och några minuters observation av en av shintoprästernas ritualer köpte vi varsin lyckoammulett. Jag valde generell tur. Vad kunde vara bättre detta år?
Templet var omgivet av stenlyktor som ses på bilden (Sayaka och Momoka till höger). Inuti templet bad vi ännu en gång, och såg de fina lyktor som fanns i templet. Det var detaljerade metallyktor med en mängd olika motiv, men oftast hjortar och växter. En av de intressanta sakerna med detta tempelområde i Nara är att det lever vilda hjortar bland träden och byggnaderna. De är inte speciellt skygga och kommer gärna fram till människor om de har mat att erbjuda. Andra dagen tog jag foton av dem.
Efter att vi besökt detta tempel gav vi oss av till hotellet. Ett litet hotell, gömt bland vanliga bostadshus, men ändå ett mycket fint hotell. Det var likt hotellet i Beppu, med ett stort gemensamt rum som agerar vardagsrum på dagen, matsal på kvällen och sovrum på natten. När vi anlände var det en timme till kvällsmat, så vi gav oss av till de könsfördelade duscharna och baden. Det var inte lika roligt att duscha och bada själv som att göra det med de andra utbytesstudenterna. Jag gick ganska snart tillbaka till hotellrummet. När jag kom dit hade personalen möblerat om till matsals varianten och jag satte mig ner i min yukata och inväntade de andra. Maten var traditionellt Japansk. Det fanns så mycket att jag tror ingen lyckades äta upp sin portion. Momoka kved att hon var mätt, men kände sig ändå manad att försöka äta upp sin (enorma) barnportion.
