DEN 24 MAJ 2010

[Idag tänkte jag skriva lite om en helt vanlig skoldag. Det skulle nog vara bra om jag kom ur den senaste tidens mer spektakulära händelser och skrev lite mer om hur en av mina dagar kan vara. Godnatt! (00:30 japansk tid)]

Jag vaknade av att alarmet ringde. Klockan var 8. Jag går på rutin på morgonen. Jag tar på mig skoluniformen som hänger prydligt i garderoben och ser till att jag har alla mina saker när jag lämnar rummet, 8:10. Jag går ner i köket och äter en skål flingor med mjölk. Gör en sista koll att jag har med mig allt och ger mig sedan av på cykeln, 8:20. Jag anländer till Kuwana Gymnasiet efter 15 minuter, 8:35. Tar av mig skorna och tar på de tofflor ('slippers') som jag alltid använder på skolan. Jag ser till att jag sitter i klassrummet innan samlingstiden börjar 8:40.

Idag var det måndag, A vecka. Denna måndag hade jag inga lektioner utom femte perioden, då vi alla skulle samlas i klassrummet för planering inför klassresan till Hokkaidou i Juni. Jag spenderade alltså så gott som hela dagen i skolbiblioteket med japanska studier. Första perioden kom den mycket schyssta Fujikawa-sensei och hjälpte mig med Japanskan. Hon är omkring 45 skulle jag tro och tycker om spel. Hon får japanskan att bli ännu roligare än den redan är. Fujikawa-sensei är japanskalärare, till skillnad från de andra lärarna som lär mig japanska. De andra är engelskalärare. Fujikawa har mycket mer energi än de andra lärarna och verkar finna verklig glädje i min japanska. Hon jublar när jag läser Kanji och hon har sagt att hon kommer för att lära mig japanska för att hon tycker det är kul. Jag är väldigt glad att hon kommer , inte bara för att hon lär mig japanska, utan för att även våra intressen överensstämmer. Tredje och fjärde perioden spenderade jag med själv med min japanska bok. Däremellan återvände jag till klassrummet för att äta lunch.

Jag åt Hisamis bentolåda som idag bestod av någon sorts kött i sås, sallad, en körsbärstomat och ris. Jag slog mig ner vid några av killarna i klassen som jag lärt känna sedan några veckor tidigare. Ibland är det lätt att få igång en konversation, men ibland får man nästan ingenting sagt. Denna gång fick jag i alla fall lite pratat. Lunchen tog slut efter en halvtimme och jag gick åter till biblioteket för period 4. Period 5 satt jag i klassrummet igen och fick information om resan till Hokkaidou.

Efter skolan tog vi foton med engelskaklubben. I engelska klubben är vi 5 tjejer och 2 killar i klubben, om man inte räknar Danny och jag själv. När vi skulle ta fotot var det dock endast en av tjejerna som kunde komma, så det ser ut att vara mycket färre personer i klubben än vad det egentligen är. Jag tycker att det var synd. Bilderna kommer att hamna i skolans årsbok, och de 6 personer som var där kommer ju tyvärr inte kunna vara med.

Efter fototagningen gick jag till kalligrafirummet för att öva på mina Kanji. Jag skall skriva en rulle med 20 stycken Kanji som sedan kommer hamna på en utställning. Från och med idag skall jag använda ett annat papper än jag använt tidigare. Det nya pappret suger åt sig bläcket på ett helt annat sätt. Det var mycket svårare än jag trodde. Kalligrafiläraren säger att det hela har med humöret att göra. Vissa dagar kan man skriva fina Kanji, men andra dagar kan man inte skriva över huvudtaget. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Det gick inte så väldigt bra i vilket fall som helst. Men jag måste skriva några fina Kanji senast fredag. Våran 'deadline'.

DEN 22 APRIL 2010

[Här kommer en uppdatering om ett litet äventyr till en gammal restaurang. (16:30 Japansk tid)]

Torsdag. Shinpei sade att jag skulle åka till Nagoya med honom och hans föräldrar för att äta på restaurang och träffa några av hans släktingar. Jag åkte hem direkt efter skolan och packade kamera, mobiltelefon etc. för att vara på den säkra sidan. Vi gav oss av i Shinpeis Daimler som han hade köpt medan jag bott hos dem. Underligt nog hade jag inte hört någonting om att han köpt den. Den står parkerad på hans företags parkeringsplats, hade den stått i deras garage hade jag förstått det tidigare.

Jag visste inte så mycket om vad som faktiskt skulle hända, vilka vi skulle träffa etc. och på vägen till Nagoya satt jag för det mesta tyst medan de andra tre pratade på om hur vägarna har förändrats med tiden. Konversationer som jag för det mesta inte kunde tillägga någonting till. När vi började närma oss sade de att det var en gammal restaurang i japansk stil. Restaurangen som heter Kawabun visade sig vara 300 år gammal. En pittoresk japansk träbyggnad mellan västerländska höghus i betong. Det var uppenbarligen en mycket fin restaurang.

Vi fördes in i ett rum där det redan satt en man med tre flickor och åt. De vinkade åt oss när vi satte oss ner vid bordet intill. Efter ett litet tag kom en kvinna och slog sig ner vid vårt bord. Det var restaurangägarens syster. Jag undrade om detta inte var någonting unikt för denna restaurang. Att man hälsar på de som sitter vid bordet intill, och att t.ex. ägarens syster sitter till bords med en, som service. Jag tyckte att det var lite konstigt, men det finns ju restauranger som inkluderar sällskap här i Japan, även om de är få. Lite senare kom det in några kvinnor i Kimono och serverade vår mat. Ett litet fat med en massa olika japanska godbitar. Det fanns sashimi, lite sushi, tenpura, mochi, liten bläckfisk i gul sås som smakar lite grann som senapssill, och en massa annat. Den lilla träkuben som ni ser på bilden fick jag behålla. De sade att det var en saké kopp. Men jag måste ändå säga att den verkar vara rätt besvärlig att dricka ur. Efter ett tag kom restaurang ägaren för bi och pratade lite med Shinpei och hans föräldrar. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag behövde veta var det var som pågick.

Restaurang ägaren var Shinpeis kusin, och hade han inte varit det så hade vi nog inte fått komma in på restaurangen. Till denna restaurang kan inte vem som helst komma in på. Jag fick höra att bland annat Sveriges prins har ätit på restaurangen och jag fick chansen att vinka farväl till Nagoyas borgmästare som hade varit och ätit där tidigare samma kväll. Coolt! Visst var det ett häftigt ställe med god mat etc, men det bästa väntade fortfarande.

När vi ätit upp "huvudrätten" så kom en annan av Shinpeis kusiner, Nagahiko med sin dotter Suzuho, och slog sig ner vid boret. Dottern, som jag tyckte var jätte söt, satte sig med ens ner bredvid mig. Shinpei och föräldrarna började prata med Nagahiko. Jag och Suzuho snackade en hel del. Hon går nu första året på (Akatsuki) Gymnasiet. Hon är alltså ungefär lika gammal som Sayaka. Det var en ganska livlig konversation vi hade, med gott om frågor åt båda hållen. Hon var riktigt trevlig. Som om det inte var nog så gav hon mig två biljetter till en Odori (japansk dans) föreställning som hon skulle uppträda i. Jag blev mycket glad över att få dem och vi delade mobilnummer och mailadress. Snart därefter var det dags att ge sig av igen. Vi tog ett foto innan vi hoppade in i bilen. Det var en riktigt kul upplevelse allt som allt.

(Suzuho står bredvid mig längst till vänster. Suzuhos pappa gör den stiliga posen. Restaurang ägaren står i mitten med sina två döttrar och längst till höger står mästerkocken.)