DEN 22 APRIL 2010

[Här kommer en uppdatering om ett litet äventyr till en gammal restaurang. (16:30 Japansk tid)]

Torsdag. Shinpei sade att jag skulle åka till Nagoya med honom och hans föräldrar för att äta på restaurang och träffa några av hans släktingar. Jag åkte hem direkt efter skolan och packade kamera, mobiltelefon etc. för att vara på den säkra sidan. Vi gav oss av i Shinpeis Daimler som han hade köpt medan jag bott hos dem. Underligt nog hade jag inte hört någonting om att han köpt den. Den står parkerad på hans företags parkeringsplats, hade den stått i deras garage hade jag förstått det tidigare.

Jag visste inte så mycket om vad som faktiskt skulle hända, vilka vi skulle träffa etc. och på vägen till Nagoya satt jag för det mesta tyst medan de andra tre pratade på om hur vägarna har förändrats med tiden. Konversationer som jag för det mesta inte kunde tillägga någonting till. När vi började närma oss sade de att det var en gammal restaurang i japansk stil. Restaurangen som heter Kawabun visade sig vara 300 år gammal. En pittoresk japansk träbyggnad mellan västerländska höghus i betong. Det var uppenbarligen en mycket fin restaurang.

Vi fördes in i ett rum där det redan satt en man med tre flickor och åt. De vinkade åt oss när vi satte oss ner vid bordet intill. Efter ett litet tag kom en kvinna och slog sig ner vid vårt bord. Det var restaurangägarens syster. Jag undrade om detta inte var någonting unikt för denna restaurang. Att man hälsar på de som sitter vid bordet intill, och att t.ex. ägarens syster sitter till bords med en, som service. Jag tyckte att det var lite konstigt, men det finns ju restauranger som inkluderar sällskap här i Japan, även om de är få. Lite senare kom det in några kvinnor i Kimono och serverade vår mat. Ett litet fat med en massa olika japanska godbitar. Det fanns sashimi, lite sushi, tenpura, mochi, liten bläckfisk i gul sås som smakar lite grann som senapssill, och en massa annat. Den lilla träkuben som ni ser på bilden fick jag behålla. De sade att det var en saké kopp. Men jag måste ändå säga att den verkar vara rätt besvärlig att dricka ur. Efter ett tag kom restaurang ägaren för bi och pratade lite med Shinpei och hans föräldrar. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag behövde veta var det var som pågick.

Restaurang ägaren var Shinpeis kusin, och hade han inte varit det så hade vi nog inte fått komma in på restaurangen. Till denna restaurang kan inte vem som helst komma in på. Jag fick höra att bland annat Sveriges prins har ätit på restaurangen och jag fick chansen att vinka farväl till Nagoyas borgmästare som hade varit och ätit där tidigare samma kväll. Coolt! Visst var det ett häftigt ställe med god mat etc, men det bästa väntade fortfarande.

När vi ätit upp "huvudrätten" så kom en annan av Shinpeis kusiner, Nagahiko med sin dotter Suzuho, och slog sig ner vid boret. Dottern, som jag tyckte var jätte söt, satte sig med ens ner bredvid mig. Shinpei och föräldrarna började prata med Nagahiko. Jag och Suzuho snackade en hel del. Hon går nu första året på (Akatsuki) Gymnasiet. Hon är alltså ungefär lika gammal som Sayaka. Det var en ganska livlig konversation vi hade, med gott om frågor åt båda hållen. Hon var riktigt trevlig. Som om det inte var nog så gav hon mig två biljetter till en Odori (japansk dans) föreställning som hon skulle uppträda i. Jag blev mycket glad över att få dem och vi delade mobilnummer och mailadress. Snart därefter var det dags att ge sig av igen. Vi tog ett foto innan vi hoppade in i bilen. Det var en riktigt kul upplevelse allt som allt.

(Suzuho står bredvid mig längst till vänster. Suzuhos pappa gör den stiliga posen. Restaurang ägaren står i mitten med sina två döttrar och längst till höger står mästerkocken.)