DEN 5 & 6 DECEMBER 2009

[Jag funderar att gå med i löpar-klubben på skolan istället för manga-klubben. För hälsoaspekten, för att kanske få några killar som kompisar, etc. (00:30 Japansk tid)]

Idag, 5 December, var en dag då det var prov på skolan, och denna fredag hade inte jag några prov, så jag pratade med Danny-sensei från Gibraltar medan de andra skrev. Vi pratar några gånger i veckan och har blivit goda vänner. Vi tycker ju båda om spel och vi är båda västerlänningar i Japan, vilket ger oss många saker att prata om.

Vid lunchtid var proven över och jag gick hem till Satos hem. Jag bytte värdfamilj den 23 November från Ohira till Sato. Det var mycket svårt för mig med tanke på det band jag fått med hela Ohirafamiljen. Yukie blev innan jag visste ordet av min allra bästa vän här i Japan. Jag lämnade inte bara familjen när jag bytte familj utan också alla kompisar. Det var och är fortfarande tufft, även om jag nu börjat komma in i rutinerna hos Sato. Jag tror jag skall gå med i skolans löparklubb, för att bränna lite kalorier och för att de säger att man får vänner om man går med i en klubb, och jag vet inte om Okarina är den bästa klubben för det. Det var bara tjejer i Okarina klubben och det är ju förståss inte någonting fel med det, men det har visat sig fördelaktigt att även skaffa några killkompisar i Japan. I alla fall...

När jag kom hem gjorde jag snabbnudlar och åt dem medan jag pratade med min lillasyster Lovisa på skype. Ingen av oss hade någonting riktigt att säga så vi småpratade bara lite grann, men det är mycket uppskattat att göra ibland huvudet kan bli lite över fullt av japanska ibland.

Frammåt 4 tiden gav jag mig av till Mister Donuts där jag träffade Cheryl från USA som jobbar som assisterande engelska lärare (ALT, assistant language teacher) i Japan (precis som Danny, fast på en annan skola). Vi träffades för att dela erfarenheter av Japan och för att hon skulle kunna lära mig Japanska. Detta år är hennes fjärde år i Japan och hon kan tala utmärkt Japanska. Fördelen med att lära mig av henne är att hon även kan perfekt engelska (förstås), så man kan lätt ställa frågor och få direkta svar till skillnad från de japanska engelskalärarna.

När det blev dags att äta, ringde vi Kayo Sato (mamman) och frågade om vi kunde äta nudlar på stan, och bad så mycket om ursäkt för att vi inte skulle komma hem för att äta den mat hon förmodligen lagat. Det visade sig dock att hon inte lagat någon mat och att även hon ville äta nudlar med oss. Så vi åt tillsammans.

Nästa dag, den 6 December, gav jag mig av tillsammans med Kayo och Teruyuki Kayo (pappan) till Cheryls lägenhet för att spela Shougi, ett japanskt spel som liknar schack. Jag ser fram emot den dagen jag återvänder till Sverige med ett bräde och kan spela mot farfar. Vi har spelat schack i alla dessa år, och det vore kul att spela en japansk variant. Där väntade två andra ALTs på oss med två nya Shougi brädor. Båda heter Matthew och kommer från USA respektive Irland. Jag spelade mot Matthew från USA (även kallad Kuma-sama) och vann. Sedan följde en lång disskussion om hur vida den värld vi uppfattar och den som verkligen finns är den samma. Den filosofisk konversation på engleska som Sato tyvärr inte kunde följa. Det var uppfriskande att ha en djup konversation, eftersom de man brukar ha på japanska endast når svårighetsgraden; "Smakar mjölken likadant som i Sverige?", etc.

Sedan gav Sato sig av hem, och vi utlänningar gav oss av till en Indisk restaurang och åt curry. Vi pratade om allt möjligt, för och nackdelar med Japan och USA. Vad som egentligen är Irland och hur irländare ser på det faktim att de är delade i norr och söder. Sedan gick vi till tågstationen där Kuma-sama tog tåget hem. Matthew och Cheryl följde med mig till Satos hus och vi sade adjö. Matthew ville se var jag bor för framtiden.

[Jag kan tillägga att jag idag (8 December) har varit i löpar-klubben för första gången. Det var hårt, kroppen värker, men det var kul, så vi får se hur det blir med det. Det är dock inte någon träning på morgonarna så jag kommer förmodligen inte att stiga upp tidigare än jag tidigare gjort.]

Den 9 NOVEMBER 2009

[Jag laddar upp bilder i halva original storleken. Om ni vill ha dem större får ni gärna säga det. Annars kan jag hänvisa till Facebook, som jag nu håller på att ladda upp fler bilder till. Jag har just duschat och badat, och borde snart lägga mig. (01:10 Japansk tid)]

Vaknade vid åtta av väckarklockan och Yukies gemensamma stämmor. Jag hade varit uppe till ett natten innan i hopp om att få prata med Pappa på Skype. Det var ju farsdag! Vi fick tyvärr inte kontakt, men e-mail uppvaktningen kom i alla fall fram så allt löste sig till slut. Tog på mig skoluniformen, som nu i november inte är helt outhärdlig. Åt frukosten och gav mig sedan av till skolan.

Yukie, Momoka och jag åkte igår till en festival vars fokus var Kosmos blommor. Tog några foton på mig och blommorna. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om er i senhöstens kyla. Här är det fortfarande en 20 någonting grader i solen så här i november.

Jag fick ett paket hemifrån här om dagen och jag blev överlycklig. Det var som en andra julafton då man efter drygt två månader i Japan fick en bit Sverige i an ask. Tröjan som är på bilden var en av sakerna som kom i den. Den passar bra, materialet är super... vilket är tur eftersom jag inte kunde pröva den innan köp. Några andra saker i paketet var presenter till de två andra värdsfamiljerna som jag skall till om några veckor. Det fanns massor av god Svensk choklad (det jag tog med mig är sedan länge slut), surt godis och lakrits (någonting som japanerna tyvärr inte är så förtjusta i). Men de var dock storm förtjusta i kaviaren (Kalles randiga), fast det tog ett tag att förklara vad denna typ av kaviar faktiskt var.

Åter till skolan. Jag spenderade lektionstiden med att på engelska lektionerna (de enda man fullt förstår vad som pågår) med att lyssna efter den japanska de använder för att snabbt beskriva vad de ord de arbetar med. Eleverna pratar så tyst att det är stört omöjligt att höra vad de säger. Engelskan i sig är lätt, men det är när de börjar med japanskan som det blir svårt. De andra lektionerna försökte jag frenetiskt lära mig de kanji jag skrivit ner. Jag försöker snappa upp vad lärarna säger, men det är långt ifrån att man förstår allt. När mitt i det hela klassen börjar skratta (åt vad läraren sade) har man ingen aning om varför. Han sade uppenbarligen någonting roligt, men vad?

Efter skolan sökte "Jimmy"-sensei (engelska lärare med förvånande bra uttal, för att vara japan) upp mig. Jag vet inte varför men han vill bli kallad Jimmy. Det visade sig att han hade köpt en bok om Svensk grammatik. Den var på engelska och började med grunderna, med enkla meningar och var klart och tydligt gjord för nybörjare som ville lära sig svenska. Jag var förvånad, och även om hans motivation att lära sig svenska kanske inte håller i längden så tycker jag det var en fin gest att visa intresse. Vi spenderade en dryg timme i lärarrummet och övade på uttal och de mest grundläggande verben.

Efteråt hade klockan blivit 6:40. Det var en av de längsta dagarna jag varit på skolan. Problem uppenbarade sig när jag öppnade dörren för att gå ut. Det var mycket mörkt, för att inte nämna att det öste ner regn något så fruktansvärt! Jag hade cyklat till skolan, hade inget paraply och ingen mobiltelefon att ringa hem med och be om skjuss. Tur nog fanns det en telefon som man kunde betala med mynt. Jag betalade och inom en kvart satt jag i bilen på väg hem.

Så mycket som jag tyckte om att lära Jimmy svenska, så kändes det ändå som om jag slösat med tid som han kunde lärt mig japanska på. Det är ju ändå viktigare för mig att lära mig japanska än för honom att lära sig svenska. Även om det kanske är bra "goodwill" så är det för tillfället Japan som är i fokus, inte Sverige.