(ag har påbörjat mina studier vid KTH i Stockholm. Nu när jag skriver detta var det ganska länge sedan det jag nu skriver om hände. Men det måste skrivas om. [0:00 Svensk tid])
Denna tisdag skulle alla tvåorna samlas vid Kuwanas Tåg-o-busstation för att ge sig av till Nagoyas flygplats. Målet: Hokkaido, Japans nordligaste ö. Min klass, 2-8 behövde inte vara där fören klockan 9:35 så jag fick lite mer tid att sova den natten. Jag hade redan skickat iväg väskan med kläder föregående helg, så det enda som jag hade med mig var en väska med pengar, underhållning för tiden som skulle spenderas i buss och flyg samt en liten lunch.
Klassen delades in i två grupper (killar och tjejer) som fick sitta åtskiljt på planet. Att välja plats eller att sitta bredvid någon av det motsatta könet fanns inte med på kartan. Men, då jag var sist av killarna att få biljett, så innebar det att jag hamnade mellan killarna och tjejerna. Lite tur hade man ändå.
Efter knappt 2 timmar landade vi på Sapporos flygplats och hoppade på de olika bussar vi skulle åka med. På bussarna fanns guider som skulle konstant berättade om diverse saker vi passerade eller kuriosa om Hokkaido och dess historia.
Första dagen åkte vi först kort förbi Sapporo Universitet, ett av de högt rankade universiteten i Japan. Det var så svalt och skönt här på Hokkaido! Man fick lite Sverige känsla av att se skogar, sädesslag annat än ris, och klöver på marken. Senare på eftermiddagen såg vi skidhopparbacken som hade byggts för OS i Sapporo, 1972. Där såg jag till att köpa några lådor av Shiroi Koibito, eller "Vita Älskare" som souvenir till mina värdfamiljer. Shiroi Koibito är en känd sorts kaka, gjord i Hokkaido som är känd i hela Japan. Till sist åkte vi till en restaurang och åt, Genghis Khan, som påminner om Sukiyaki, men med lammkött istället för nötkött och med en lite annorlunda sås. Mums!
Efter det återvände vi till hotellet för att bada och sova. Hotellet var västerländskt i inredningen av rummen, men hade en rejält bad. När man återvände till rummet fick man reda på att man inte fick lämna det innan det att frukosten serverades nästa dag. En av mina två rumskamrater hade dock med sig ett Nintendo Gamecube som vi kopplade till TVn som fanns i rummet och spelade någon timme TV-spel innan läggdags.
Inte bara på flyget i hotellrummen och i badet, utan även på frukosten satt könen separerade. Jag kan inte riktigt förstå varför, men det verkar som om de verkligen vill undvika interaktion könen emellan. Dock visade det sig, vilket kanske inte var särskilt förvånande, att den utflykt jag skulle åka på bestod i princip bara av tjejer. Den andra dagen av vår vistelse i Hokkaido hade vi ett val mellan fyra olika aktiviteter; forsränning, ridning, besök på zoo eller glass och blommor. Jag var inte så intresserad varken av att gå på zoo eller att rida, och forsränning kunde jag väl göra i Sverige, tänkte jag. Jag valde då glass och blommor. Inte många killar valde det alternativet. Efter frukosten var det på bussen, och snabbt iväg.
Vi spenderade många timmar varje dag på bussarna, så jag hade en hel del tid för läsning. Men när man sitter och läser en bok känns det som om man flyger fram genom tiden och innan man vet ordet av är man framme vid nästa destination. Vi kom till en byggnad där de producerade diverse mjölkprodukter, som ost och glass. Där gjorde vi egen glass som vi fick äta och inhandlade lite souvenirer, i form av ostar. Allt var jätte gott.
Vid lunch stannade vi till i Hirano som är känt för sina lavendelodlingar. Där fick vi också möjligheten att göra små föremål med lavendel, bland annat en liten lavendelkudde att lägga i klädlådan. Det var ganska roligt, men på tok för lätt. Jag hade hoppats på att vi skulle spendera lite mer tid där.
Slutligen åkte vi till det andra hotellet för att spendera vår sista natt. När vi kom till hotellet med våra väskor följde jag med tjejerna, det fanns ju inte så många andra att följa efter. När vi kom in i entrén såg jag att alla stod i en lång kö till hissarna, så jag ställde mig där med dem. Det tog inte många sekunder innan en lärare ropade på mig. "Oskar-kun, du skall gå den här vägen till ditt rum," sade han. Jag följde med honom till trapphuset. "Ditt rum är på femte våningen," sade han och gick. Jag kunde inte tro det. Eftersom jag var kille skulle jag själv bära upp mina väskor. Tjejerna fick ta hissen. Det är en stor skillnad mellan könen i Japan. Den skillnad vissa anser att vi har i Sverige är egentligen väldigt liten.
Sista dagen åkte vi först till en liten stad där vi fick shoppa och äta lunch. Senare åkte vi till fabriken där Shiroi koibito-kakorna bakades, och fick gå en rundtur i deras lilla museum. Besöket avslutades med lite shopping i museishopen. Efter det var tiden slut och vi gav oss åter till flygplatsen och återvände till Kuwana. Det hade varit tre roliga dagar.
lördag 26 juni 2010
DEN 19 JUNI 2010
[Denna dag gick faktiskt till skolan fastän det var lördag! Hade planerat någonting kul för eftermiddag-kvällen! (17:50 Japansk tid)]
Jag steg upp som jag vanligtvis gjorde på vardagar denna lördag. Det var inte så att jag gjorde det av misstag, nej då. Denna lördag skulle alla 2or samlas på skolan med en packad väska och information om klassresan till Hokkaido senare nästa väcka. Jag hade min väska packad med endast det nödvändigaste. Kläder, kläder och utrymme för souvenirer att ta med hem. Anledningen att vi kom med våra väskor nu var förmodligen att vi skulle kunna undvika att checka in väskorna när vi gav oss av till flygplatsen nästa tisdag.
Resten av tiden i skolan spenderades med att lyssna på en föreläsning där läraren gick igenom ett informationshäfte som vi fått tidigare samma väcka och som jag bläddrat igenom och hittat de viktiga delarna inför resan. Jag tyckte att det tog lite lång tid att gå igenom det hela då det inte var så många viktiga saker för oss att hålla reda på själva. Det var klart att lärarna skulle ha oss under näst intill ständig vakt. Det hela tog slut före lunch så jag gick hem och gjorde lite Cup Ramen åt mig.
Klockan tre hade jag mer spännande planer. Kuwana Gymnasiets manga-tecknarklubb, Okarina, hade bestämt att sjunga karaoke och på så sätt säga farväl till mig. Allt som allt var det 6 tjejer från klubben och så jag. Misako, med vit tröja mitt i bilden, kom med sin mamma och hämtade upp mig vid ett litet tempel i närheten av värdfamiljens hem. Mamman gav mig med ens komplimanger om hur bra jag var på japanska, men problemet är att man inte riktigt känner sig så bra eftersom man fortfarande gör en del misstag. Vi kom fram till Japan Rent-a-car där man även kan sjunga Karaoke och träffade de andra 5 klubbmedlemmarna. Från vänster till höger är det jag, Ikumi, Aku, Yuka, Rio och Miina. Vi höll på mellan klockan 3 och 8. Fem timmar med musik, prat, skratt och manga teckning. Detta var ju, när allt kom omkring, en manga-klubb. När de först plockade fram anteckningsblocken undrade jag om de hade tänkt arbeta på klubbens nästa bok, men det var för att spendera tiden mellan låtarna man sjöng och för några goda skratt. Alla är förstås väldigt duktiga på att rita och skissade ofta några små skämt bilder som skickades runt och skrattades om. Misako tycker om en serie som kallas Hetalia mer än någon annan. Det är en serie där världens länder är i fokus och länderna representeras av en karaktär. En person för Japan (som också heter Japan), en för USA, en för Sverige osv. När hon skall rita någonting, vare sig det är för klubben eller inte, så kan du ge dig på att det har någonting med Hetalia att göra. Hon ställde mig en massa frågor om svenskar och hur pass väl de stämmer överens med stereotypiska karaktären "Sverige". Hon är riktigt schysst. Jag gav dem min postadress och ser framemot att få ett vykort.
När det väl var till ända sade vi hejdå till Yuka som behövde åka hem. Vi sex som återstod gav oss av ut i regnet till en udon-restaurang för att njuta av lite god mat och varandras sällskap innan vi skulle tvingas skiljas åt igen.
Misakos mamma kom och hämtade mig, Rio och vid restaurangen och skjutsade oss hem, eller platser som var närmre hem än restaurangen. I bilen fanns även Misakos lillasyster som verkade tycka att det var kul att se en utlänning i bilen. Innan de släppte av mig vid Mizutanis dörr så kom vi överens att vi skulle ses igen innan jag åker hem.
Det var en riktigt kul dag. Jag kände att jag hade fått vänner. Jag var med när det hände någonting. Jag var en i gänget, eller så nära man nu kan komma som ensam kille i en grupp tjejer. Jag kunde inte låta bli att vara lite ledsen när jag kom tillbaka hem. Jag skulle nog inte ha tid att träffa dem så mycket mer efter detta.
Jag steg upp som jag vanligtvis gjorde på vardagar denna lördag. Det var inte så att jag gjorde det av misstag, nej då. Denna lördag skulle alla 2or samlas på skolan med en packad väska och information om klassresan till Hokkaido senare nästa väcka. Jag hade min väska packad med endast det nödvändigaste. Kläder, kläder och utrymme för souvenirer att ta med hem. Anledningen att vi kom med våra väskor nu var förmodligen att vi skulle kunna undvika att checka in väskorna när vi gav oss av till flygplatsen nästa tisdag.
Resten av tiden i skolan spenderades med att lyssna på en föreläsning där läraren gick igenom ett informationshäfte som vi fått tidigare samma väcka och som jag bläddrat igenom och hittat de viktiga delarna inför resan. Jag tyckte att det tog lite lång tid att gå igenom det hela då det inte var så många viktiga saker för oss att hålla reda på själva. Det var klart att lärarna skulle ha oss under näst intill ständig vakt. Det hela tog slut före lunch så jag gick hem och gjorde lite Cup Ramen åt mig.
Klockan tre hade jag mer spännande planer. Kuwana Gymnasiets manga-tecknarklubb, Okarina, hade bestämt att sjunga karaoke och på så sätt säga farväl till mig. Allt som allt var det 6 tjejer från klubben och så jag. Misako, med vit tröja mitt i bilden, kom med sin mamma och hämtade upp mig vid ett litet tempel i närheten av värdfamiljens hem. Mamman gav mig med ens komplimanger om hur bra jag var på japanska, men problemet är att man inte riktigt känner sig så bra eftersom man fortfarande gör en del misstag. Vi kom fram till Japan Rent-a-car där man även kan sjunga Karaoke och träffade de andra 5 klubbmedlemmarna. Från vänster till höger är det jag, Ikumi, Aku, Yuka, Rio och Miina. Vi höll på mellan klockan 3 och 8. Fem timmar med musik, prat, skratt och manga teckning. Detta var ju, när allt kom omkring, en manga-klubb. När de först plockade fram anteckningsblocken undrade jag om de hade tänkt arbeta på klubbens nästa bok, men det var för att spendera tiden mellan låtarna man sjöng och för några goda skratt. Alla är förstås väldigt duktiga på att rita och skissade ofta några små skämt bilder som skickades runt och skrattades om. Misako tycker om en serie som kallas Hetalia mer än någon annan. Det är en serie där världens länder är i fokus och länderna representeras av en karaktär. En person för Japan (som också heter Japan), en för USA, en för Sverige osv. När hon skall rita någonting, vare sig det är för klubben eller inte, så kan du ge dig på att det har någonting med Hetalia att göra. Hon ställde mig en massa frågor om svenskar och hur pass väl de stämmer överens med stereotypiska karaktären "Sverige". Hon är riktigt schysst. Jag gav dem min postadress och ser framemot att få ett vykort.
När det väl var till ända sade vi hejdå till Yuka som behövde åka hem. Vi sex som återstod gav oss av ut i regnet till en udon-restaurang för att njuta av lite god mat och varandras sällskap innan vi skulle tvingas skiljas åt igen.Misakos mamma kom och hämtade mig, Rio och vid restaurangen och skjutsade oss hem, eller platser som var närmre hem än restaurangen. I bilen fanns även Misakos lillasyster som verkade tycka att det var kul att se en utlänning i bilen. Innan de släppte av mig vid Mizutanis dörr så kom vi överens att vi skulle ses igen innan jag åker hem.
Det var en riktigt kul dag. Jag kände att jag hade fått vänner. Jag var med när det hände någonting. Jag var en i gänget, eller så nära man nu kan komma som ensam kille i en grupp tjejer. Jag kunde inte låta bli att vara lite ledsen när jag kom tillbaka hem. Jag skulle nog inte ha tid att träffa dem så mycket mer efter detta.
lördag 19 juni 2010
DEN 17 JUNI 2010
[Denna dag hände någonting ganska intressant, så varför inte skriva lite om det? Torsdag. (02:00 Japansk tid)]
I måndags, den 14:de, träffades rotaryklubben på restaurang för ett av deras möten. Medan jag satt och åt så konverserade jag med personerna kring bordet. En av dem hette Nishimura Kenichi som är ägaren av (och/eller VD för) företaget Hikari Seikou. De gör komponenter till bilar för en mängd företag. Han frågade om jag ville komma och besöka företaget, få det förklarat för mig vad de gör och äta god lunch tillsammans. Vi kom överens om att jag skulle besöka dem den 17:de, torsdag.
Denna dag var det otroligt varmt! Shimpei kom och hämtade mig från skolan och körde mig till Hikari Seikou. Vi gick till receptionen i den stora, hotelliknande huvudbyggnaden. Det var underbart skön luftkonditionering. Underbart svalt. Vi sade att vi kommit för att träffa Nishimura-san och de förstod med ens att jag, Oskar, önskade att komma på besök enligt planen. Vi tog hissen upp till Nishimuras kontor, och bads att vänta i rummet intill. Efter ett tag kom Nishimura-san in i rummet och det märktes att någonting var på tok. Det visade sig att det varit något av ett missförstånd. Fastän både Shimpei och Kuwana Gymnasiets vicerektor talades vid med Nishimura om att besöket skulle vara denna dag, så hade Nishimura-san fått för sig att vi skulle träffas först nästa vecka, då jag kommer att vara på skolresa i Hokkaidou. Efter en del ursäkter ect. gick allt enligt planen.
Nishimura-san sade att han varit i Tokyo dagen innan och då köpt lite "omiyage" till mig. Det kan översättas som souvenir eller en present av något slag. Jag fick en modell av en av de bilarna som hans företag gör delar till och ett dekorerat musselskal. Mycket fint! Jag tackade så mycket för presenterna, men tiden var knapp så Nishimura-san såg till att vi snabbt fortsatte med besöket.
Nishimura-san höll en powerpoint presentation om företaget, från början till slut. Företaget har flera fabriker i Japan, och även i utlandet; Kina, USA etc. Han har fått många priser för sina insatser, bland annat ett från den Japanske kejsaren. Det var svårt att förstå allt som han sade eftersom han pratade helt och hållet på japanska med en hel del fackspråk. Jag fick dock en ganska bra helhetsbild. Det var ett mycket större företag än jag trott.
Slutligen gav vi oss av till Imai, en restaurang med smarrigt kött och åt lunch. Nishimura-san har åkt på en rundtur i norden, och då besökt bland annat Sverige. Han hade tänkt kolla upp namnen på de platser han åkt till, men pga. missförståndet så hade han inte gjort det i tid. Han var dock väldigt positiv när det gällde mig och att utbilda mig vidare på universitet. Han hade nog hoppats att han inspirerat mig att kanske satsa på ett jobb med en koppling till bilar, som hans företag. Han sade att han nog skulle kunna erbjuda mig ett jobb, om jag hade kvalifikationerna. Jag tackade så mycket, och tänkte att detta är nog vad de menar med kontakter i Japan. Om man känner VDn för ett stort företag kan man nog se till att få ett jobb någonstans. Det var intressant, men jag skall i första hand satsa på studier av typen datateknik. Vad som händer sedan är en annan fråga. Så fort vi ätit färdigt var det dags för Nishimura-san att åka tillbaka till sitt företagskontor. Jag kan tänka mig att han är en väldigt upptagen man, som var vänlig nog att ta sig tid för mitt besök. Vi tackade honom återigen och sade sedan farväl.
Allt som allt var det en bra dag.
I måndags, den 14:de, träffades rotaryklubben på restaurang för ett av deras möten. Medan jag satt och åt så konverserade jag med personerna kring bordet. En av dem hette Nishimura Kenichi som är ägaren av (och/eller VD för) företaget Hikari Seikou. De gör komponenter till bilar för en mängd företag. Han frågade om jag ville komma och besöka företaget, få det förklarat för mig vad de gör och äta god lunch tillsammans. Vi kom överens om att jag skulle besöka dem den 17:de, torsdag.
Denna dag var det otroligt varmt! Shimpei kom och hämtade mig från skolan och körde mig till Hikari Seikou. Vi gick till receptionen i den stora, hotelliknande huvudbyggnaden. Det var underbart skön luftkonditionering. Underbart svalt. Vi sade att vi kommit för att träffa Nishimura-san och de förstod med ens att jag, Oskar, önskade att komma på besök enligt planen. Vi tog hissen upp till Nishimuras kontor, och bads att vänta i rummet intill. Efter ett tag kom Nishimura-san in i rummet och det märktes att någonting var på tok. Det visade sig att det varit något av ett missförstånd. Fastän både Shimpei och Kuwana Gymnasiets vicerektor talades vid med Nishimura om att besöket skulle vara denna dag, så hade Nishimura-san fått för sig att vi skulle träffas först nästa vecka, då jag kommer att vara på skolresa i Hokkaidou. Efter en del ursäkter ect. gick allt enligt planen.
Nishimura-san sade att han varit i Tokyo dagen innan och då köpt lite "omiyage" till mig. Det kan översättas som souvenir eller en present av något slag. Jag fick en modell av en av de bilarna som hans företag gör delar till och ett dekorerat musselskal. Mycket fint! Jag tackade så mycket för presenterna, men tiden var knapp så Nishimura-san såg till att vi snabbt fortsatte med besöket.
Nishimura-san höll en powerpoint presentation om företaget, från början till slut. Företaget har flera fabriker i Japan, och även i utlandet; Kina, USA etc. Han har fått många priser för sina insatser, bland annat ett från den Japanske kejsaren. Det var svårt att förstå allt som han sade eftersom han pratade helt och hållet på japanska med en hel del fackspråk. Jag fick dock en ganska bra helhetsbild. Det var ett mycket större företag än jag trott.
Slutligen gav vi oss av till Imai, en restaurang med smarrigt kött och åt lunch. Nishimura-san har åkt på en rundtur i norden, och då besökt bland annat Sverige. Han hade tänkt kolla upp namnen på de platser han åkt till, men pga. missförståndet så hade han inte gjort det i tid. Han var dock väldigt positiv när det gällde mig och att utbilda mig vidare på universitet. Han hade nog hoppats att han inspirerat mig att kanske satsa på ett jobb med en koppling till bilar, som hans företag. Han sade att han nog skulle kunna erbjuda mig ett jobb, om jag hade kvalifikationerna. Jag tackade så mycket, och tänkte att detta är nog vad de menar med kontakter i Japan. Om man känner VDn för ett stort företag kan man nog se till att få ett jobb någonstans. Det var intressant, men jag skall i första hand satsa på studier av typen datateknik. Vad som händer sedan är en annan fråga. Så fort vi ätit färdigt var det dags för Nishimura-san att åka tillbaka till sitt företagskontor. Jag kan tänka mig att han är en väldigt upptagen man, som var vänlig nog att ta sig tid för mitt besök. Vi tackade honom återigen och sade sedan farväl.
Allt som allt var det en bra dag.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)