(ag har påbörjat mina studier vid KTH i Stockholm. Nu när jag skriver detta var det ganska länge sedan det jag nu skriver om hände. Men det måste skrivas om. [0:00 Svensk tid])
Denna tisdag skulle alla tvåorna samlas vid Kuwanas Tåg-o-busstation för att ge sig av till Nagoyas flygplats. Målet: Hokkaido, Japans nordligaste ö. Min klass, 2-8 behövde inte vara där fören klockan 9:35 så jag fick lite mer tid att sova den natten. Jag hade redan skickat iväg väskan med kläder föregående helg, så det enda som jag hade med mig var en väska med pengar, underhållning för tiden som skulle spenderas i buss och flyg samt en liten lunch.
Klassen delades in i två grupper (killar och tjejer) som fick sitta åtskiljt på planet. Att välja plats eller att sitta bredvid någon av det motsatta könet fanns inte med på kartan. Men, då jag var sist av killarna att få biljett, så innebar det att jag hamnade mellan killarna och tjejerna. Lite tur hade man ändå.
Efter knappt 2 timmar landade vi på Sapporos flygplats och hoppade på de olika bussar vi skulle åka med. På bussarna fanns guider som skulle konstant berättade om diverse saker vi passerade eller kuriosa om Hokkaido och dess historia.
Första dagen åkte vi först kort förbi Sapporo Universitet, ett av de högt rankade universiteten i Japan. Det var så svalt och skönt här på Hokkaido! Man fick lite Sverige känsla av att se skogar, sädesslag annat än ris, och klöver på marken. Senare på eftermiddagen såg vi skidhopparbacken som hade byggts för OS i Sapporo, 1972. Där såg jag till att köpa några lådor av Shiroi Koibito, eller "Vita Älskare" som souvenir till mina värdfamiljer. Shiroi Koibito är en känd sorts kaka, gjord i Hokkaido som är känd i hela Japan. Till sist åkte vi till en restaurang och åt, Genghis Khan, som påminner om Sukiyaki, men med lammkött istället för nötkött och med en lite annorlunda sås. Mums!
Efter det återvände vi till hotellet för att bada och sova. Hotellet var västerländskt i inredningen av rummen, men hade en rejält bad. När man återvände till rummet fick man reda på att man inte fick lämna det innan det att frukosten serverades nästa dag. En av mina två rumskamrater hade dock med sig ett Nintendo Gamecube som vi kopplade till TVn som fanns i rummet och spelade någon timme TV-spel innan läggdags.
Inte bara på flyget i hotellrummen och i badet, utan även på frukosten satt könen separerade. Jag kan inte riktigt förstå varför, men det verkar som om de verkligen vill undvika interaktion könen emellan. Dock visade det sig, vilket kanske inte var särskilt förvånande, att den utflykt jag skulle åka på bestod i princip bara av tjejer. Den andra dagen av vår vistelse i Hokkaido hade vi ett val mellan fyra olika aktiviteter; forsränning, ridning, besök på zoo eller glass och blommor. Jag var inte så intresserad varken av att gå på zoo eller att rida, och forsränning kunde jag väl göra i Sverige, tänkte jag. Jag valde då glass och blommor. Inte många killar valde det alternativet. Efter frukosten var det på bussen, och snabbt iväg.
Vi spenderade många timmar varje dag på bussarna, så jag hade en hel del tid för läsning. Men när man sitter och läser en bok känns det som om man flyger fram genom tiden och innan man vet ordet av är man framme vid nästa destination. Vi kom till en byggnad där de producerade diverse mjölkprodukter, som ost och glass. Där gjorde vi egen glass som vi fick äta och inhandlade lite souvenirer, i form av ostar. Allt var jätte gott.
Vid lunch stannade vi till i Hirano som är känt för sina lavendelodlingar. Där fick vi också möjligheten att göra små föremål med lavendel, bland annat en liten lavendelkudde att lägga i klädlådan. Det var ganska roligt, men på tok för lätt. Jag hade hoppats på att vi skulle spendera lite mer tid där.
Slutligen åkte vi till det andra hotellet för att spendera vår sista natt. När vi kom till hotellet med våra väskor följde jag med tjejerna, det fanns ju inte så många andra att följa efter. När vi kom in i entrén såg jag att alla stod i en lång kö till hissarna, så jag ställde mig där med dem. Det tog inte många sekunder innan en lärare ropade på mig. "Oskar-kun, du skall gå den här vägen till ditt rum," sade han. Jag följde med honom till trapphuset. "Ditt rum är på femte våningen," sade han och gick. Jag kunde inte tro det. Eftersom jag var kille skulle jag själv bära upp mina väskor. Tjejerna fick ta hissen. Det är en stor skillnad mellan könen i Japan. Den skillnad vissa anser att vi har i Sverige är egentligen väldigt liten.
Sista dagen åkte vi först till en liten stad där vi fick shoppa och äta lunch. Senare åkte vi till fabriken där Shiroi koibito-kakorna bakades, och fick gå en rundtur i deras lilla museum. Besöket avslutades med lite shopping i museishopen. Efter det var tiden slut och vi gav oss åter till flygplatsen och återvände till Kuwana. Det hade varit tre roliga dagar.
lördag 26 juni 2010
DEN 19 JUNI 2010
[Denna dag gick faktiskt till skolan fastän det var lördag! Hade planerat någonting kul för eftermiddag-kvällen! (17:50 Japansk tid)]
Jag steg upp som jag vanligtvis gjorde på vardagar denna lördag. Det var inte så att jag gjorde det av misstag, nej då. Denna lördag skulle alla 2or samlas på skolan med en packad väska och information om klassresan till Hokkaido senare nästa väcka. Jag hade min väska packad med endast det nödvändigaste. Kläder, kläder och utrymme för souvenirer att ta med hem. Anledningen att vi kom med våra väskor nu var förmodligen att vi skulle kunna undvika att checka in väskorna när vi gav oss av till flygplatsen nästa tisdag.
Resten av tiden i skolan spenderades med att lyssna på en föreläsning där läraren gick igenom ett informationshäfte som vi fått tidigare samma väcka och som jag bläddrat igenom och hittat de viktiga delarna inför resan. Jag tyckte att det tog lite lång tid att gå igenom det hela då det inte var så många viktiga saker för oss att hålla reda på själva. Det var klart att lärarna skulle ha oss under näst intill ständig vakt. Det hela tog slut före lunch så jag gick hem och gjorde lite Cup Ramen åt mig.
Klockan tre hade jag mer spännande planer. Kuwana Gymnasiets manga-tecknarklubb, Okarina, hade bestämt att sjunga karaoke och på så sätt säga farväl till mig. Allt som allt var det 6 tjejer från klubben och så jag. Misako, med vit tröja mitt i bilden, kom med sin mamma och hämtade upp mig vid ett litet tempel i närheten av värdfamiljens hem. Mamman gav mig med ens komplimanger om hur bra jag var på japanska, men problemet är att man inte riktigt känner sig så bra eftersom man fortfarande gör en del misstag. Vi kom fram till Japan Rent-a-car där man även kan sjunga Karaoke och träffade de andra 5 klubbmedlemmarna. Från vänster till höger är det jag, Ikumi, Aku, Yuka, Rio och Miina. Vi höll på mellan klockan 3 och 8. Fem timmar med musik, prat, skratt och manga teckning. Detta var ju, när allt kom omkring, en manga-klubb. När de först plockade fram anteckningsblocken undrade jag om de hade tänkt arbeta på klubbens nästa bok, men det var för att spendera tiden mellan låtarna man sjöng och för några goda skratt. Alla är förstås väldigt duktiga på att rita och skissade ofta några små skämt bilder som skickades runt och skrattades om. Misako tycker om en serie som kallas Hetalia mer än någon annan. Det är en serie där världens länder är i fokus och länderna representeras av en karaktär. En person för Japan (som också heter Japan), en för USA, en för Sverige osv. När hon skall rita någonting, vare sig det är för klubben eller inte, så kan du ge dig på att det har någonting med Hetalia att göra. Hon ställde mig en massa frågor om svenskar och hur pass väl de stämmer överens med stereotypiska karaktären "Sverige". Hon är riktigt schysst. Jag gav dem min postadress och ser framemot att få ett vykort.
När det väl var till ända sade vi hejdå till Yuka som behövde åka hem. Vi sex som återstod gav oss av ut i regnet till en udon-restaurang för att njuta av lite god mat och varandras sällskap innan vi skulle tvingas skiljas åt igen.
Misakos mamma kom och hämtade mig, Rio och vid restaurangen och skjutsade oss hem, eller platser som var närmre hem än restaurangen. I bilen fanns även Misakos lillasyster som verkade tycka att det var kul att se en utlänning i bilen. Innan de släppte av mig vid Mizutanis dörr så kom vi överens att vi skulle ses igen innan jag åker hem.
Det var en riktigt kul dag. Jag kände att jag hade fått vänner. Jag var med när det hände någonting. Jag var en i gänget, eller så nära man nu kan komma som ensam kille i en grupp tjejer. Jag kunde inte låta bli att vara lite ledsen när jag kom tillbaka hem. Jag skulle nog inte ha tid att träffa dem så mycket mer efter detta.
Jag steg upp som jag vanligtvis gjorde på vardagar denna lördag. Det var inte så att jag gjorde det av misstag, nej då. Denna lördag skulle alla 2or samlas på skolan med en packad väska och information om klassresan till Hokkaido senare nästa väcka. Jag hade min väska packad med endast det nödvändigaste. Kläder, kläder och utrymme för souvenirer att ta med hem. Anledningen att vi kom med våra väskor nu var förmodligen att vi skulle kunna undvika att checka in väskorna när vi gav oss av till flygplatsen nästa tisdag.
Resten av tiden i skolan spenderades med att lyssna på en föreläsning där läraren gick igenom ett informationshäfte som vi fått tidigare samma väcka och som jag bläddrat igenom och hittat de viktiga delarna inför resan. Jag tyckte att det tog lite lång tid att gå igenom det hela då det inte var så många viktiga saker för oss att hålla reda på själva. Det var klart att lärarna skulle ha oss under näst intill ständig vakt. Det hela tog slut före lunch så jag gick hem och gjorde lite Cup Ramen åt mig.
Klockan tre hade jag mer spännande planer. Kuwana Gymnasiets manga-tecknarklubb, Okarina, hade bestämt att sjunga karaoke och på så sätt säga farväl till mig. Allt som allt var det 6 tjejer från klubben och så jag. Misako, med vit tröja mitt i bilden, kom med sin mamma och hämtade upp mig vid ett litet tempel i närheten av värdfamiljens hem. Mamman gav mig med ens komplimanger om hur bra jag var på japanska, men problemet är att man inte riktigt känner sig så bra eftersom man fortfarande gör en del misstag. Vi kom fram till Japan Rent-a-car där man även kan sjunga Karaoke och träffade de andra 5 klubbmedlemmarna. Från vänster till höger är det jag, Ikumi, Aku, Yuka, Rio och Miina. Vi höll på mellan klockan 3 och 8. Fem timmar med musik, prat, skratt och manga teckning. Detta var ju, när allt kom omkring, en manga-klubb. När de först plockade fram anteckningsblocken undrade jag om de hade tänkt arbeta på klubbens nästa bok, men det var för att spendera tiden mellan låtarna man sjöng och för några goda skratt. Alla är förstås väldigt duktiga på att rita och skissade ofta några små skämt bilder som skickades runt och skrattades om. Misako tycker om en serie som kallas Hetalia mer än någon annan. Det är en serie där världens länder är i fokus och länderna representeras av en karaktär. En person för Japan (som också heter Japan), en för USA, en för Sverige osv. När hon skall rita någonting, vare sig det är för klubben eller inte, så kan du ge dig på att det har någonting med Hetalia att göra. Hon ställde mig en massa frågor om svenskar och hur pass väl de stämmer överens med stereotypiska karaktären "Sverige". Hon är riktigt schysst. Jag gav dem min postadress och ser framemot att få ett vykort.
När det väl var till ända sade vi hejdå till Yuka som behövde åka hem. Vi sex som återstod gav oss av ut i regnet till en udon-restaurang för att njuta av lite god mat och varandras sällskap innan vi skulle tvingas skiljas åt igen.Misakos mamma kom och hämtade mig, Rio och vid restaurangen och skjutsade oss hem, eller platser som var närmre hem än restaurangen. I bilen fanns även Misakos lillasyster som verkade tycka att det var kul att se en utlänning i bilen. Innan de släppte av mig vid Mizutanis dörr så kom vi överens att vi skulle ses igen innan jag åker hem.
Det var en riktigt kul dag. Jag kände att jag hade fått vänner. Jag var med när det hände någonting. Jag var en i gänget, eller så nära man nu kan komma som ensam kille i en grupp tjejer. Jag kunde inte låta bli att vara lite ledsen när jag kom tillbaka hem. Jag skulle nog inte ha tid att träffa dem så mycket mer efter detta.
lördag 19 juni 2010
DEN 17 JUNI 2010
[Denna dag hände någonting ganska intressant, så varför inte skriva lite om det? Torsdag. (02:00 Japansk tid)]
I måndags, den 14:de, träffades rotaryklubben på restaurang för ett av deras möten. Medan jag satt och åt så konverserade jag med personerna kring bordet. En av dem hette Nishimura Kenichi som är ägaren av (och/eller VD för) företaget Hikari Seikou. De gör komponenter till bilar för en mängd företag. Han frågade om jag ville komma och besöka företaget, få det förklarat för mig vad de gör och äta god lunch tillsammans. Vi kom överens om att jag skulle besöka dem den 17:de, torsdag.
Denna dag var det otroligt varmt! Shimpei kom och hämtade mig från skolan och körde mig till Hikari Seikou. Vi gick till receptionen i den stora, hotelliknande huvudbyggnaden. Det var underbart skön luftkonditionering. Underbart svalt. Vi sade att vi kommit för att träffa Nishimura-san och de förstod med ens att jag, Oskar, önskade att komma på besök enligt planen. Vi tog hissen upp till Nishimuras kontor, och bads att vänta i rummet intill. Efter ett tag kom Nishimura-san in i rummet och det märktes att någonting var på tok. Det visade sig att det varit något av ett missförstånd. Fastän både Shimpei och Kuwana Gymnasiets vicerektor talades vid med Nishimura om att besöket skulle vara denna dag, så hade Nishimura-san fått för sig att vi skulle träffas först nästa vecka, då jag kommer att vara på skolresa i Hokkaidou. Efter en del ursäkter ect. gick allt enligt planen.
Nishimura-san sade att han varit i Tokyo dagen innan och då köpt lite "omiyage" till mig. Det kan översättas som souvenir eller en present av något slag. Jag fick en modell av en av de bilarna som hans företag gör delar till och ett dekorerat musselskal. Mycket fint! Jag tackade så mycket för presenterna, men tiden var knapp så Nishimura-san såg till att vi snabbt fortsatte med besöket.
Nishimura-san höll en powerpoint presentation om företaget, från början till slut. Företaget har flera fabriker i Japan, och även i utlandet; Kina, USA etc. Han har fått många priser för sina insatser, bland annat ett från den Japanske kejsaren. Det var svårt att förstå allt som han sade eftersom han pratade helt och hållet på japanska med en hel del fackspråk. Jag fick dock en ganska bra helhetsbild. Det var ett mycket större företag än jag trott.
Slutligen gav vi oss av till Imai, en restaurang med smarrigt kött och åt lunch. Nishimura-san har åkt på en rundtur i norden, och då besökt bland annat Sverige. Han hade tänkt kolla upp namnen på de platser han åkt till, men pga. missförståndet så hade han inte gjort det i tid. Han var dock väldigt positiv när det gällde mig och att utbilda mig vidare på universitet. Han hade nog hoppats att han inspirerat mig att kanske satsa på ett jobb med en koppling till bilar, som hans företag. Han sade att han nog skulle kunna erbjuda mig ett jobb, om jag hade kvalifikationerna. Jag tackade så mycket, och tänkte att detta är nog vad de menar med kontakter i Japan. Om man känner VDn för ett stort företag kan man nog se till att få ett jobb någonstans. Det var intressant, men jag skall i första hand satsa på studier av typen datateknik. Vad som händer sedan är en annan fråga. Så fort vi ätit färdigt var det dags för Nishimura-san att åka tillbaka till sitt företagskontor. Jag kan tänka mig att han är en väldigt upptagen man, som var vänlig nog att ta sig tid för mitt besök. Vi tackade honom återigen och sade sedan farväl.
Allt som allt var det en bra dag.
I måndags, den 14:de, träffades rotaryklubben på restaurang för ett av deras möten. Medan jag satt och åt så konverserade jag med personerna kring bordet. En av dem hette Nishimura Kenichi som är ägaren av (och/eller VD för) företaget Hikari Seikou. De gör komponenter till bilar för en mängd företag. Han frågade om jag ville komma och besöka företaget, få det förklarat för mig vad de gör och äta god lunch tillsammans. Vi kom överens om att jag skulle besöka dem den 17:de, torsdag.
Denna dag var det otroligt varmt! Shimpei kom och hämtade mig från skolan och körde mig till Hikari Seikou. Vi gick till receptionen i den stora, hotelliknande huvudbyggnaden. Det var underbart skön luftkonditionering. Underbart svalt. Vi sade att vi kommit för att träffa Nishimura-san och de förstod med ens att jag, Oskar, önskade att komma på besök enligt planen. Vi tog hissen upp till Nishimuras kontor, och bads att vänta i rummet intill. Efter ett tag kom Nishimura-san in i rummet och det märktes att någonting var på tok. Det visade sig att det varit något av ett missförstånd. Fastän både Shimpei och Kuwana Gymnasiets vicerektor talades vid med Nishimura om att besöket skulle vara denna dag, så hade Nishimura-san fått för sig att vi skulle träffas först nästa vecka, då jag kommer att vara på skolresa i Hokkaidou. Efter en del ursäkter ect. gick allt enligt planen.
Nishimura-san sade att han varit i Tokyo dagen innan och då köpt lite "omiyage" till mig. Det kan översättas som souvenir eller en present av något slag. Jag fick en modell av en av de bilarna som hans företag gör delar till och ett dekorerat musselskal. Mycket fint! Jag tackade så mycket för presenterna, men tiden var knapp så Nishimura-san såg till att vi snabbt fortsatte med besöket.
Nishimura-san höll en powerpoint presentation om företaget, från början till slut. Företaget har flera fabriker i Japan, och även i utlandet; Kina, USA etc. Han har fått många priser för sina insatser, bland annat ett från den Japanske kejsaren. Det var svårt att förstå allt som han sade eftersom han pratade helt och hållet på japanska med en hel del fackspråk. Jag fick dock en ganska bra helhetsbild. Det var ett mycket större företag än jag trott.
Slutligen gav vi oss av till Imai, en restaurang med smarrigt kött och åt lunch. Nishimura-san har åkt på en rundtur i norden, och då besökt bland annat Sverige. Han hade tänkt kolla upp namnen på de platser han åkt till, men pga. missförståndet så hade han inte gjort det i tid. Han var dock väldigt positiv när det gällde mig och att utbilda mig vidare på universitet. Han hade nog hoppats att han inspirerat mig att kanske satsa på ett jobb med en koppling till bilar, som hans företag. Han sade att han nog skulle kunna erbjuda mig ett jobb, om jag hade kvalifikationerna. Jag tackade så mycket, och tänkte att detta är nog vad de menar med kontakter i Japan. Om man känner VDn för ett stort företag kan man nog se till att få ett jobb någonstans. Det var intressant, men jag skall i första hand satsa på studier av typen datateknik. Vad som händer sedan är en annan fråga. Så fort vi ätit färdigt var det dags för Nishimura-san att åka tillbaka till sitt företagskontor. Jag kan tänka mig att han är en väldigt upptagen man, som var vänlig nog att ta sig tid för mitt besök. Vi tackade honom återigen och sade sedan farväl.
Allt som allt var det en bra dag.
måndag 24 maj 2010
DEN 24 MAJ 2010
[Idag tänkte jag skriva lite om en helt vanlig skoldag. Det skulle nog vara bra om jag kom ur den senaste tidens mer spektakulära händelser och skrev lite mer om hur en av mina dagar kan vara. Godnatt! (00:30 japansk tid)]
Jag vaknade av att alarmet ringde. Klockan var 8. Jag går på rutin på morgonen. Jag tar på mig skoluniformen som hänger prydligt i garderoben och ser till att jag har alla mina saker när jag lämnar rummet, 8:10. Jag går ner i köket och äter en skål flingor med mjölk. Gör en sista koll att jag har med mig allt och ger mig sedan av på cykeln, 8:20. Jag anländer till Kuwana Gymnasiet efter 15 minuter, 8:35. Tar av mig skorna och tar på de tofflor ('slippers') som jag alltid använder på skolan. Jag ser till att jag sitter i klassrummet innan samlingstiden börjar 8:40.
Idag var det måndag, A vecka. Denna måndag hade jag inga lektioner utom femte perioden, då vi alla skulle samlas i klassrummet för planering inför klassresan till Hokkaidou i Juni. Jag spenderade alltså så gott som hela dagen i skolbiblioteket med japanska studier. Första perioden kom den mycket schyssta Fujikawa-sensei och hjälpte mig med Japanskan. Hon är omkring 45 skulle jag tro och tycker om spel. Hon får japanskan att bli ännu roligare än den redan är. Fujikawa-sensei är japanskalärare, till skillnad från de andra lärarna som lär mig japanska. De andra är engelskalärare. Fujikawa har mycket mer energi än de andra lärarna och verkar finna verklig glädje i min japanska. Hon jublar när jag läser Kanji och hon har sagt att hon kommer för att lära mig japanska för att hon tycker det är kul. Jag är väldigt glad att hon kommer , inte bara för att hon lär mig japanska, utan för att även våra intressen överensstämmer. Tredje och fjärde perioden spenderade jag med själv med min japanska bok. Däremellan återvände jag till klassrummet för att äta lunch.
Jag åt Hisamis bentolåda som idag bestod av någon sorts kött i sås, sallad, en körsbärstomat och ris. Jag slog mig ner vid några av killarna i klassen som jag lärt känna sedan några veckor tidigare. Ibland är det lätt att få igång en konversation, men ibland får man nästan ingenting sagt. Denna gång fick jag i alla fall lite pratat. Lunchen tog slut efter en halvtimme och jag gick åter till biblioteket för period 4. Period 5 satt jag i klassrummet igen och fick information om resan till Hokkaidou.
Efter skolan tog vi foton med engelskaklubben. I engelska klubben är vi 5 tjejer och 2 killar i klubben, om man inte räknar Danny och jag själv. När vi skulle ta fotot var det dock endast en av tjejerna som kunde komma, så det ser ut att vara mycket färre personer i klubben än vad det egentligen är. Jag tycker att det var synd. Bilderna kommer att hamna i skolans årsbok, och de 6 personer som var där kommer ju tyvärr inte kunna vara med.
Efter fototagningen gick jag till kalligrafirummet för att öva på mina Kanji. Jag skall skriva en rulle med 20 stycken Kanji som sedan kommer hamna på en utställning. Från och med idag skall jag använda ett annat papper än jag använt tidigare. Det nya pappret suger åt sig bläcket på ett helt annat sätt. Det var mycket svårare än jag trodde. Kalligrafiläraren säger att det hela har med humöret att göra. Vissa dagar kan man skriva fina Kanji, men andra dagar kan man inte skriva över huvudtaget. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Det gick inte så väldigt bra i vilket fall som helst. Men jag måste skriva några fina Kanji senast fredag. Våran 'deadline'.
Jag vaknade av att alarmet ringde. Klockan var 8. Jag går på rutin på morgonen. Jag tar på mig skoluniformen som hänger prydligt i garderoben och ser till att jag har alla mina saker när jag lämnar rummet, 8:10. Jag går ner i köket och äter en skål flingor med mjölk. Gör en sista koll att jag har med mig allt och ger mig sedan av på cykeln, 8:20. Jag anländer till Kuwana Gymnasiet efter 15 minuter, 8:35. Tar av mig skorna och tar på de tofflor ('slippers') som jag alltid använder på skolan. Jag ser till att jag sitter i klassrummet innan samlingstiden börjar 8:40.
Idag var det måndag, A vecka. Denna måndag hade jag inga lektioner utom femte perioden, då vi alla skulle samlas i klassrummet för planering inför klassresan till Hokkaidou i Juni. Jag spenderade alltså så gott som hela dagen i skolbiblioteket med japanska studier. Första perioden kom den mycket schyssta Fujikawa-sensei och hjälpte mig med Japanskan. Hon är omkring 45 skulle jag tro och tycker om spel. Hon får japanskan att bli ännu roligare än den redan är. Fujikawa-sensei är japanskalärare, till skillnad från de andra lärarna som lär mig japanska. De andra är engelskalärare. Fujikawa har mycket mer energi än de andra lärarna och verkar finna verklig glädje i min japanska. Hon jublar när jag läser Kanji och hon har sagt att hon kommer för att lära mig japanska för att hon tycker det är kul. Jag är väldigt glad att hon kommer , inte bara för att hon lär mig japanska, utan för att även våra intressen överensstämmer. Tredje och fjärde perioden spenderade jag med själv med min japanska bok. Däremellan återvände jag till klassrummet för att äta lunch.
Jag åt Hisamis bentolåda som idag bestod av någon sorts kött i sås, sallad, en körsbärstomat och ris. Jag slog mig ner vid några av killarna i klassen som jag lärt känna sedan några veckor tidigare. Ibland är det lätt att få igång en konversation, men ibland får man nästan ingenting sagt. Denna gång fick jag i alla fall lite pratat. Lunchen tog slut efter en halvtimme och jag gick åter till biblioteket för period 4. Period 5 satt jag i klassrummet igen och fick information om resan till Hokkaidou.
Efter skolan tog vi foton med engelskaklubben. I engelska klubben är vi 5 tjejer och 2 killar i klubben, om man inte räknar Danny och jag själv. När vi skulle ta fotot var det dock endast en av tjejerna som kunde komma, så det ser ut att vara mycket färre personer i klubben än vad det egentligen är. Jag tycker att det var synd. Bilderna kommer att hamna i skolans årsbok, och de 6 personer som var där kommer ju tyvärr inte kunna vara med.
Efter fototagningen gick jag till kalligrafirummet för att öva på mina Kanji. Jag skall skriva en rulle med 20 stycken Kanji som sedan kommer hamna på en utställning. Från och med idag skall jag använda ett annat papper än jag använt tidigare. Det nya pappret suger åt sig bläcket på ett helt annat sätt. Det var mycket svårare än jag trodde. Kalligrafiläraren säger att det hela har med humöret att göra. Vissa dagar kan man skriva fina Kanji, men andra dagar kan man inte skriva över huvudtaget. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Det gick inte så väldigt bra i vilket fall som helst. Men jag måste skriva några fina Kanji senast fredag. Våran 'deadline'.
lördag 8 maj 2010
DEN 22 APRIL 2010
[Här kommer en uppdatering om ett litet äventyr till en gammal restaurang. (16:30 Japansk tid)]
Torsdag. Shinpei sade att jag skulle åka till Nagoya med honom och hans föräldrar för att äta på restaurang och träffa några av hans släktingar. Jag åkte hem direkt efter skolan och packade kamera, mobiltelefon etc. för att vara på den säkra sidan. Vi gav oss av i Shinpeis Daimler som han hade köpt medan jag bott hos dem. Underligt nog hade jag inte hört någonting om att han köpt den. Den står parkerad på hans företags parkeringsplats, hade den stått i deras garage hade jag förstått det tidigare.
Jag visste inte så mycket om vad som faktiskt skulle hända, vilka vi skulle träffa etc. och på vägen till Nagoya satt jag för det mesta tyst medan de andra tre pratade på om hur vägarna har förändrats med tiden. Konversationer som jag för det mesta inte kunde tillägga någonting till. När vi började närma oss sade de att det var en gammal restaurang i japansk stil. Restaurangen som heter Kawabun visade sig vara 300 år gammal. En pittoresk japansk träbyggnad mellan västerländska höghus i betong. Det var uppenbarligen en mycket fin restaurang.
Vi fördes in i ett rum där det redan satt en man med tre flickor och åt. De vinkade åt oss när vi satte oss ner vid bordet intill. Efter ett litet tag kom en kvinna och slog sig ner vid vårt bord. Det var restaurangägarens syster. Jag undrade om detta inte var någonting unikt för denna restaurang. Att man hälsar på de som sitter vid bordet intill, och att t.ex. ägarens syster sitter till bords med en, som service. Jag tyckte att det var lite konstigt, men det finns ju restauranger som inkluderar sällskap här i Japan, även om de är få. Lite senare kom det in några kvinnor i Kimono och serverade vår mat. Ett litet fat med en massa olika japanska godbitar. Det fanns sashimi, lite sushi, tenpura, mochi, liten bläckfisk i gul sås som smakar lite grann som senapssill, och en massa annat. Den lilla träkuben som ni ser på bilden fick jag behålla. De sade att det var en saké kopp. Men jag måste ändå säga att den verkar vara rätt besvärlig att dricka ur. Efter ett tag kom restaurang ägaren för bi och pratade lite med Shinpei och hans föräldrar. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag behövde veta var det var som pågick.
Restaurang ägaren var Shinpeis kusin, och hade han inte varit det så hade vi nog inte fått komma in på restaurangen. Till denna restaurang kan inte vem som helst komma in på. Jag fick höra att bland annat Sveriges prins har ätit på restaurangen och jag fick chansen att vinka farväl till Nagoyas borgmästare som hade varit och ätit där tidigare samma kväll. Coolt! Visst var det ett häftigt ställe med god mat etc, men det bästa väntade fortfarande.
När vi ätit upp "huvudrätten" så kom en annan av Shinpeis kusiner, Nagahiko med sin dotter Suzuho, och slog sig ner vid boret. Dottern, som jag tyckte var jätte söt, satte sig med ens ner bredvid mig. Shinpei och föräldrarna började prata med Nagahiko. Jag och Suzuho snackade en hel del. Hon går nu första året på (Akatsuki) Gymnasiet. Hon är alltså ungefär lika gammal som Sayaka. Det var en ganska livlig konversation vi hade, med gott om frågor åt båda hållen. Hon var riktigt trevlig. Som om det inte var nog så gav hon mig två biljetter till en Odori (japansk dans) föreställning som hon skulle uppträda i. Jag blev mycket glad över att få dem och vi delade mobilnummer och mailadress. Snart därefter var det dags att ge sig av igen. Vi tog ett foto innan vi hoppade in i bilen. Det var en riktigt kul upplevelse allt som allt.
(Suzuho står bredvid mig längst till vänster. Suzuhos pappa gör den stiliga posen. Restaurang ägaren står i mitten med sina två döttrar och längst till höger står mästerkocken.)
Torsdag. Shinpei sade att jag skulle åka till Nagoya med honom och hans föräldrar för att äta på restaurang och träffa några av hans släktingar. Jag åkte hem direkt efter skolan och packade kamera, mobiltelefon etc. för att vara på den säkra sidan. Vi gav oss av i Shinpeis Daimler som han hade köpt medan jag bott hos dem. Underligt nog hade jag inte hört någonting om att han köpt den. Den står parkerad på hans företags parkeringsplats, hade den stått i deras garage hade jag förstått det tidigare.
Jag visste inte så mycket om vad som faktiskt skulle hända, vilka vi skulle träffa etc. och på vägen till Nagoya satt jag för det mesta tyst medan de andra tre pratade på om hur vägarna har förändrats med tiden. Konversationer som jag för det mesta inte kunde tillägga någonting till. När vi började närma oss sade de att det var en gammal restaurang i japansk stil. Restaurangen som heter Kawabun visade sig vara 300 år gammal. En pittoresk japansk träbyggnad mellan västerländska höghus i betong. Det var uppenbarligen en mycket fin restaurang.
Vi fördes in i ett rum där det redan satt en man med tre flickor och åt. De vinkade åt oss när vi satte oss ner vid bordet intill. Efter ett litet tag kom en kvinna och slog sig ner vid vårt bord. Det var restaurangägarens syster. Jag undrade om detta inte var någonting unikt för denna restaurang. Att man hälsar på de som sitter vid bordet intill, och att t.ex. ägarens syster sitter till bords med en, som service. Jag tyckte att det var lite konstigt, men det finns ju restauranger som inkluderar sällskap här i Japan, även om de är få. Lite senare kom det in några kvinnor i Kimono och serverade vår mat. Ett litet fat med en massa olika japanska godbitar. Det fanns sashimi, lite sushi, tenpura, mochi, liten bläckfisk i gul sås som smakar lite grann som senapssill, och en massa annat. Den lilla träkuben som ni ser på bilden fick jag behålla. De sade att det var en saké kopp. Men jag måste ändå säga att den verkar vara rätt besvärlig att dricka ur. Efter ett tag kom restaurang ägaren för bi och pratade lite med Shinpei och hans föräldrar. Jag kunde inte hålla mig längre. Jag behövde veta var det var som pågick.Restaurang ägaren var Shinpeis kusin, och hade han inte varit det så hade vi nog inte fått komma in på restaurangen. Till denna restaurang kan inte vem som helst komma in på. Jag fick höra att bland annat Sveriges prins har ätit på restaurangen och jag fick chansen att vinka farväl till Nagoyas borgmästare som hade varit och ätit där tidigare samma kväll. Coolt! Visst var det ett häftigt ställe med god mat etc, men det bästa väntade fortfarande.
När vi ätit upp "huvudrätten" så kom en annan av Shinpeis kusiner, Nagahiko med sin dotter Suzuho, och slog sig ner vid boret. Dottern, som jag tyckte var jätte söt, satte sig med ens ner bredvid mig. Shinpei och föräldrarna började prata med Nagahiko. Jag och Suzuho snackade en hel del. Hon går nu första året på (Akatsuki) Gymnasiet. Hon är alltså ungefär lika gammal som Sayaka. Det var en ganska livlig konversation vi hade, med gott om frågor åt båda hållen. Hon var riktigt trevlig. Som om det inte var nog så gav hon mig två biljetter till en Odori (japansk dans) föreställning som hon skulle uppträda i. Jag blev mycket glad över att få dem och vi delade mobilnummer och mailadress. Snart därefter var det dags att ge sig av igen. Vi tog ett foto innan vi hoppade in i bilen. Det var en riktigt kul upplevelse allt som allt.(Suzuho står bredvid mig längst till vänster. Suzuhos pappa gör den stiliga posen. Restaurang ägaren står i mitten med sina två döttrar och längst till höger står mästerkocken.)
söndag 4 april 2010
DEN 26 MARS 2010
[Denna blogg omfattar egentligen tre dagar. 25, 26 och 27 Mars. Först och främst är det resan till ön Shikoku, staden Matsuyama. När jag inte skriver blogg eller, så pluggar jag vidare på japanska för att skriva näst högsta nivån av ett test i Japanska. Det kommer bli svårt, men jag har fortfarande 3,5 månader på mig, så det finns tid, men ingen tid att slappa. (20:00 Japansk tid)]
Den 25 mars hade jag min skolavslutning på Kuwana Gymnasiet. När jag kommer tillbaka dit om två veckor påbörjar jag mitt år som andraårselev på Gymnasiet. Vad lustigt det är egentligen. Min gymnasietid kommer att se ut som så; 1, 2, 3 följt av 1 och 2 igen. Vad jag kan säga om avslutningen var att det inte var några leenden eller firanden i lokalen, någonting som förvånade mig. Man brukar vara glad att gå vidare till nästa nivå av utbildning. Man brukar fira! Eller är det bara så vi gör i Sverige? Här i Japan bestod det hela endast av en 2 timmar lång, stel ceremoni där diplom delades ut till ett hundratal elever. Efter det gick alla helt enkelt hem, eller till klubbaktiviteterna. Jag har inte kunnat anpassa mig till klubbarna och lider på grund av det med färre vänner än jag önskar och en känsla att vara låst. Klassrummen som klubbarna använder var obekvämt kalla under vintern, och jag antar att de kommer att bli obekvämt varma under sommaren. Jag förstår inte varför det inte finns lokaler som kan användas av klubbarna som är bekväma att befinna sig i. Även skolbänkarna är långt ifrån bekväma. Enda anledningen jag kan tänka mig är att gå till klubbarna när de fått två veckors frihet är att de inte har något bättre sätt att umgås eller engagera sig i en aktivitet de vill göra.
När det blev kväll packade jag min skolväska, med några böcker, kamera, glasögon, mobiltelefon och plånbok. Denna natt skulle jag nämligen ge mig av på en resa till Shikoku, den minsta av Japans fyra stora öar. Jag vill se till att ha varit på alla öarna när jag väl kommer hem till Sverige igen. Jag bor på Honshuu, jag åkte till Kyuushuu med Rotary första veckan och jag kommer att åka till Hokkaidou med skolan i sommar. Jag tog då tillfället i akt när den äldre brodern Shintarou, frågade om jag inte ville åka med till Shikoku över en dag. Vi tog tåget till Nagoya där vi skulle ta nattbussen till staden Matsuyama ("Granberget"). Vi lämnade Nagoya-station vid klockan 11 på natten och åkte bland annat över världens längsta hängbro. Jag såg den inte. Jag sov. Så jag kan inte säga att jag sett den, men jag kan säga att jag sovit på världens längsta hängbro. Hur många kan säga det!?
När vi kom fram på Shikoku var klockan 9 på morgonen det hade tagit 10 timmar att komma fram. Den tid som jag var vaken under resan spenderade jag med en bok som jag lånat från skolans bibliotek. En bok av Terry Prattchet. Om någon av er får chansen att läsa någon av hans böcker så rekommenderas det varmt. Shintarou sov för det mesta. Det var ingen konversation på gång under resan. Jag fick inte allt för mycket sömn. Jag har svårt att sova liggande på rygg, och på bussen kunde jag ens göra det. Men jag kom fram i alla fall, och jag var inte alltför trött. Vi hade ändå bara 10 timmar på oss att uppleva Matsuyama innan vi skulle behöva ta nattbussen hem igen, så vi gav oss med ens av och åt frukost på en liten restaurang och satte sedan igång med att planera dagens aktiviteter. Vi bestämde oss att först ge oss av till Matsuyama slott. Efter en titt på kartan föreslog jag att vi skulle gå eftersom det inte var så långt och vi hade 10 timmar på oss, men Shintarou, som älskar tåg, tyckte att vi skulle ta spårvagn. Så vi tog spårvagnen till roten av berget vars topp Matsuyama slott befinner sig på. Till toppen gick en kabinbana, Shintarou ville förstås åka, men denna gång gick vi till toppen. Det var ett riktigt vackert slott med vitt tegeltak. Sakura träden hade just så smått börjat blomma. Ni kan kanske föreställa er hur det hade sett ut om alla träden var lika fulla av blommor som ett av träden till vänster i bilden. I vilket fall var det vackert.
Efter någon timme vid slottet gav vi oss av till ett varmt bad som Shintarou hade hört talas om. Jag kände dock inte för att ta ett bad där med honom. För det första så är han inte en så pratglad person, och vi har inte så mycket gemensamt. För det andra så tycker jag inte att det är så kul att bada. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna uppskatta det om jag var någon speciell person som jag gick dit med, till exempel en flickvän. Jag nöjde mig med att se det gamla och mycket vackra byggnaden. Någonting som jag tyckte var en värmande upplevelse var att se ett brudpar utanför denna byggnad som fotograferades. Det såg mycket trevligt ut. Vi åt Udon till lunch. Det visade sig senare att Udon i denna del av Japan anses vara bland de bästa i denna del av Japan.
Efter lunch ville Shintarou åka runt på tåg i närheten eller på spårvagnarna. Jag visste att Shintarou gillar, eller snarare älskar, tåg och att jag hade när allt kom omkring haft det rätt bra dag, så jag tänkte låta honom åka runt på tågen. Jag frågade i förbi farten varför han ville åka till station B bara för att åka tillbaka till station A och fick svaret; "Jag vill ha gjort det." Förstår ni då hur mycket Shintarou tycker om tåg? På sin fritid ser han på videor på tåg som... helt enkelt passerar en tågstation. Jag kan inte förstå hans fascination. Hemma har han en bok med alla tåglinjer i Japan och han fyller i alla de linjer han åkt på med markpenna. Jag kan bara anta att han har som mål att åka på alla järnvägslinjer i Japan. Vi spenderade då 2 timmar med att åka runt på alla stadens järnvägslinjer och några som var utanför staden. Jag stod på tågen och bara läste min bok.
Efter vi hade åkt på alla tågen och återvände till Matsuyama tågstationen var det en ung japanska som stannade mig och frågade, "Kan du Engelska?" Det visade sig att hon såg min Rotary väska, förstod att jag var en utbytesstudent och frågade om jag inte ville träffa henne och några andra utbytesstudenter på Matsuyama slott om någon timme för att umgås. Jag var förstås helt förtjust i tanken att snacka med andra utbytesstudenter, speciellt med tanke på att de australiensiska tjejerna hade åkt tillbaka i januari. Så jag förklarade hur det låg till för Shintarou, han förstod och spenderade de följande timmarna med att köpa souvenirer medan jag gav mig av till slottet, för andra gången.
Det var fyra söta tjejer där. Japanskan som jag träffat på stationen hade bott i Australien, en tjej från Australien, en tjej från USA och en från Frankrike. Vi pratade om våra liv i Japan, hur lika och olika de är. De var mycket glada av att träffa en icke-japansk kille. Det måste vara svårt för dem då det inte verkar finnas några västerländska killar i deras närhet. Jag har i alla fall andra utlänningar i form av ALTs. Det hela slutade med att vi åt kvällsmat med tjejerna och sedan klev på nattbussen tillbaka till Nagoya och slutligen tåget till Kuwana. Klockan var 6 på morgonen när jag väl kom fram till Kuwana stationen den 27 mars. Vid den tiden var jag väldigt trött på bussätena. Jag hade, när allt kom omkring, spenderat 20 av de senaste 30 timmarna i ett. Phew!
Den 25 mars hade jag min skolavslutning på Kuwana Gymnasiet. När jag kommer tillbaka dit om två veckor påbörjar jag mitt år som andraårselev på Gymnasiet. Vad lustigt det är egentligen. Min gymnasietid kommer att se ut som så; 1, 2, 3 följt av 1 och 2 igen. Vad jag kan säga om avslutningen var att det inte var några leenden eller firanden i lokalen, någonting som förvånade mig. Man brukar vara glad att gå vidare till nästa nivå av utbildning. Man brukar fira! Eller är det bara så vi gör i Sverige? Här i Japan bestod det hela endast av en 2 timmar lång, stel ceremoni där diplom delades ut till ett hundratal elever. Efter det gick alla helt enkelt hem, eller till klubbaktiviteterna. Jag har inte kunnat anpassa mig till klubbarna och lider på grund av det med färre vänner än jag önskar och en känsla att vara låst. Klassrummen som klubbarna använder var obekvämt kalla under vintern, och jag antar att de kommer att bli obekvämt varma under sommaren. Jag förstår inte varför det inte finns lokaler som kan användas av klubbarna som är bekväma att befinna sig i. Även skolbänkarna är långt ifrån bekväma. Enda anledningen jag kan tänka mig är att gå till klubbarna när de fått två veckors frihet är att de inte har något bättre sätt att umgås eller engagera sig i en aktivitet de vill göra.
När det blev kväll packade jag min skolväska, med några böcker, kamera, glasögon, mobiltelefon och plånbok. Denna natt skulle jag nämligen ge mig av på en resa till Shikoku, den minsta av Japans fyra stora öar. Jag vill se till att ha varit på alla öarna när jag väl kommer hem till Sverige igen. Jag bor på Honshuu, jag åkte till Kyuushuu med Rotary första veckan och jag kommer att åka till Hokkaidou med skolan i sommar. Jag tog då tillfället i akt när den äldre brodern Shintarou, frågade om jag inte ville åka med till Shikoku över en dag. Vi tog tåget till Nagoya där vi skulle ta nattbussen till staden Matsuyama ("Granberget"). Vi lämnade Nagoya-station vid klockan 11 på natten och åkte bland annat över världens längsta hängbro. Jag såg den inte. Jag sov. Så jag kan inte säga att jag sett den, men jag kan säga att jag sovit på världens längsta hängbro. Hur många kan säga det!?
När vi kom fram på Shikoku var klockan 9 på morgonen det hade tagit 10 timmar att komma fram. Den tid som jag var vaken under resan spenderade jag med en bok som jag lånat från skolans bibliotek. En bok av Terry Prattchet. Om någon av er får chansen att läsa någon av hans böcker så rekommenderas det varmt. Shintarou sov för det mesta. Det var ingen konversation på gång under resan. Jag fick inte allt för mycket sömn. Jag har svårt att sova liggande på rygg, och på bussen kunde jag ens göra det. Men jag kom fram i alla fall, och jag var inte alltför trött. Vi hade ändå bara 10 timmar på oss att uppleva Matsuyama innan vi skulle behöva ta nattbussen hem igen, så vi gav oss med ens av och åt frukost på en liten restaurang och satte sedan igång med att planera dagens aktiviteter. Vi bestämde oss att först ge oss av till Matsuyama slott. Efter en titt på kartan föreslog jag att vi skulle gå eftersom det inte var så långt och vi hade 10 timmar på oss, men Shintarou, som älskar tåg, tyckte att vi skulle ta spårvagn. Så vi tog spårvagnen till roten av berget vars topp Matsuyama slott befinner sig på. Till toppen gick en kabinbana, Shintarou ville förstås åka, men denna gång gick vi till toppen. Det var ett riktigt vackert slott med vitt tegeltak. Sakura träden hade just så smått börjat blomma. Ni kan kanske föreställa er hur det hade sett ut om alla träden var lika fulla av blommor som ett av träden till vänster i bilden. I vilket fall var det vackert.
Efter någon timme vid slottet gav vi oss av till ett varmt bad som Shintarou hade hört talas om. Jag kände dock inte för att ta ett bad där med honom. För det första så är han inte en så pratglad person, och vi har inte så mycket gemensamt. För det andra så tycker jag inte att det är så kul att bada. Jag kan tänka mig att jag skulle kunna uppskatta det om jag var någon speciell person som jag gick dit med, till exempel en flickvän. Jag nöjde mig med att se det gamla och mycket vackra byggnaden. Någonting som jag tyckte var en värmande upplevelse var att se ett brudpar utanför denna byggnad som fotograferades. Det såg mycket trevligt ut. Vi åt Udon till lunch. Det visade sig senare att Udon i denna del av Japan anses vara bland de bästa i denna del av Japan.Efter lunch ville Shintarou åka runt på tåg i närheten eller på spårvagnarna. Jag visste att Shintarou gillar, eller snarare älskar, tåg och att jag hade när allt kom omkring haft det rätt bra dag, så jag tänkte låta honom åka runt på tågen. Jag frågade i förbi farten varför han ville åka till station B bara för att åka tillbaka till station A och fick svaret; "Jag vill ha gjort det." Förstår ni då hur mycket Shintarou tycker om tåg? På sin fritid ser han på videor på tåg som... helt enkelt passerar en tågstation. Jag kan inte förstå hans fascination. Hemma har han en bok med alla tåglinjer i Japan och han fyller i alla de linjer han åkt på med markpenna. Jag kan bara anta att han har som mål att åka på alla järnvägslinjer i Japan. Vi spenderade då 2 timmar med att åka runt på alla stadens järnvägslinjer och några som var utanför staden. Jag stod på tågen och bara läste min bok.
Efter vi hade åkt på alla tågen och återvände till Matsuyama tågstationen var det en ung japanska som stannade mig och frågade, "Kan du Engelska?" Det visade sig att hon såg min Rotary väska, förstod att jag var en utbytesstudent och frågade om jag inte ville träffa henne och några andra utbytesstudenter på Matsuyama slott om någon timme för att umgås. Jag var förstås helt förtjust i tanken att snacka med andra utbytesstudenter, speciellt med tanke på att de australiensiska tjejerna hade åkt tillbaka i januari. Så jag förklarade hur det låg till för Shintarou, han förstod och spenderade de följande timmarna med att köpa souvenirer medan jag gav mig av till slottet, för andra gången.
Det var fyra söta tjejer där. Japanskan som jag träffat på stationen hade bott i Australien, en tjej från Australien, en tjej från USA och en från Frankrike. Vi pratade om våra liv i Japan, hur lika och olika de är. De var mycket glada av att träffa en icke-japansk kille. Det måste vara svårt för dem då det inte verkar finnas några västerländska killar i deras närhet. Jag har i alla fall andra utlänningar i form av ALTs. Det hela slutade med att vi åt kvällsmat med tjejerna och sedan klev på nattbussen tillbaka till Nagoya och slutligen tåget till Kuwana. Klockan var 6 på morgonen när jag väl kom fram till Kuwana stationen den 27 mars. Vid den tiden var jag väldigt trött på bussätena. Jag hade, när allt kom omkring, spenderat 20 av de senaste 30 timmarna i ett. Phew!
lördag 20 februari 2010
DEN 20 FEBRUARI 2010
[Jag har nu spenderat min första dag hos Mizutani. Mitt första intryck är att de är något mer sociala än Sato. De har två söner, en som är äldre och en som är yngre än mig, så jag kommer nog kunna få bra kontakt med dem. Det ser bra ut. (19:00 Japansk tid)]
Jag vaknade vid 11 tiden, och fick den konstiga känsla man får när man flyttar någonstans. Medan man packar alla sina saker i lådor kan man inte undgå att tänka att man inte kommer bo där igen. Det kändes konstigt helt enkelt.
Vi lastade in allt bagage i bilen och sedan åkte de iväg medan jag hoppade på cykeln. Det var lite nervöst att komma till Mizutanis hem. Det enda jag egentligen hört om dem var att de bor i ett stort fint hus och att mamman i familjen var något... speciell, men på ett positivt sätt. När jag kom fram vid huset, ställde jag mig vid grinden och väntade. Sato kom några sekunder efter mig. Efter någon minut öppnade herr Mizutani (Shinpei) och öppnade, hjälpte oss att bära in mina väskor. När vi hade burit in allting satte vi oss i ett rum som uppenbart var konstruerat för gäster på besök.
Det var ett väldigt rent hus och det såg väldigt nytt ut, vilket vi snart fick bekräftat. Huset är bara tre år gammalt. Det lilla rummet vi satt oss i var ett litet mottagningsrum. Två soffor, och ett litet bord. Efter ett tag kom även deras yngre son (Youjirou) in i rummet med te och kex. Sato förklarade för Mizutani att fredag var min studiedag med Cheryl. Det hela var trevligt men något stelt. Det hela förändrades ögonblickligen då fru Mizutani (Hisami) kom in i rummet. Vad man kan säga om henne är att hon är trevlig, full av energi, pratglad etc, men mycket högljudd. Ljudvolymen i rummet steg med ens med några decibell. Sist (och kortast av alla i familjen) kom den äldre sonen (Shintarou) in i rumet. När jag hade introducerats till dem och Sato och Mizutani hade delat gamla minnen om hur det var att ha utbytesstudenter boende hos sig, så gav Sato sig av.
Jag var då ensam med den nya familjen. Jag tog mina väskor till rummet och fick sedan se huset. Det är stort, luftigt och modernt. Toaletterna är helt automatiska (lyfter på locket när man kommer in, spolar och stänger när du går ut), lika så vissa av dörrarna. Jag gillar rummet här. Det är även det luftigt.
Det verkar mycket fria med det mesta. Mamman Hisami sade: "Är du hungrig så ta och ät någonting, vad som helst." och "Du kan sova hur länge som helst på helgen. Hur länge du vill. Jag sover länge." Idag sovde hon till 3, men jag var uppe redan vid 11. Bara pappan hade gått up före mig.
Jag åt flingor och gick sedan tillbaka till mitt rum där jag strulade med internetet. Jag har fortfarande problem med det trådlösa närverket, någonting jag inte hade hos de två tidigare familjerna. Det är riktigt irriterande faktiskt. Måste gå in till den äldre broderns rum, stänga av routern, sätta på den igen, tillbaka till min dator, söka efter tillgängliga nätverk, logga in på nätverket... och sedan har jag internet. Problemet är att jag måste upprepa det var och varannant timme för att ha internet. Jag vill inte verka kräsen, men i dagens samhälle är internet (för vissa mer än andra) en nödvändighet.
Vid tre tiden gick jag ner för lunch och mötte Hisami som just hade vaknat. Jag frågade vad de vanligtvis gjorde när det var lunch dags, och de sade att jag kunde ta vad jag ville. Jag tog en bit rostebröd med smör, ett glas och några jordgubbar. Jag blev snabbt mätt på det, bland annat för att det japanska rostebrödet är 2,5 gånger så tjockt som svenska. Och de har inget annat än smör på rostebrödet. Inga ordentliga pålägg. Jag frågade om de hade skinka, ost eller dyligt att ha på, men de stirrade bara förvånat på mig. Mamman utropade förvånat och högljutt. Det var roligt, och det verkade på henne som att de skulle köpa någon form av pålägg snart.
Sedan dess satte jag mig ner vi datorn och skrev detta. Phew! Dags att gå ner till dem igen. Men jag skall ta med mig mina studie böcker.
Jag vaknade vid 11 tiden, och fick den konstiga känsla man får när man flyttar någonstans. Medan man packar alla sina saker i lådor kan man inte undgå att tänka att man inte kommer bo där igen. Det kändes konstigt helt enkelt.
Vi lastade in allt bagage i bilen och sedan åkte de iväg medan jag hoppade på cykeln. Det var lite nervöst att komma till Mizutanis hem. Det enda jag egentligen hört om dem var att de bor i ett stort fint hus och att mamman i familjen var något... speciell, men på ett positivt sätt. När jag kom fram vid huset, ställde jag mig vid grinden och väntade. Sato kom några sekunder efter mig. Efter någon minut öppnade herr Mizutani (Shinpei) och öppnade, hjälpte oss att bära in mina väskor. När vi hade burit in allting satte vi oss i ett rum som uppenbart var konstruerat för gäster på besök.
Det var ett väldigt rent hus och det såg väldigt nytt ut, vilket vi snart fick bekräftat. Huset är bara tre år gammalt. Det lilla rummet vi satt oss i var ett litet mottagningsrum. Två soffor, och ett litet bord. Efter ett tag kom även deras yngre son (Youjirou) in i rummet med te och kex. Sato förklarade för Mizutani att fredag var min studiedag med Cheryl. Det hela var trevligt men något stelt. Det hela förändrades ögonblickligen då fru Mizutani (Hisami) kom in i rummet. Vad man kan säga om henne är att hon är trevlig, full av energi, pratglad etc, men mycket högljudd. Ljudvolymen i rummet steg med ens med några decibell. Sist (och kortast av alla i familjen) kom den äldre sonen (Shintarou) in i rumet. När jag hade introducerats till dem och Sato och Mizutani hade delat gamla minnen om hur det var att ha utbytesstudenter boende hos sig, så gav Sato sig av.
Jag var då ensam med den nya familjen. Jag tog mina väskor till rummet och fick sedan se huset. Det är stort, luftigt och modernt. Toaletterna är helt automatiska (lyfter på locket när man kommer in, spolar och stänger när du går ut), lika så vissa av dörrarna. Jag gillar rummet här. Det är även det luftigt.
Det verkar mycket fria med det mesta. Mamman Hisami sade: "Är du hungrig så ta och ät någonting, vad som helst." och "Du kan sova hur länge som helst på helgen. Hur länge du vill. Jag sover länge." Idag sovde hon till 3, men jag var uppe redan vid 11. Bara pappan hade gått up före mig.
Jag åt flingor och gick sedan tillbaka till mitt rum där jag strulade med internetet. Jag har fortfarande problem med det trådlösa närverket, någonting jag inte hade hos de två tidigare familjerna. Det är riktigt irriterande faktiskt. Måste gå in till den äldre broderns rum, stänga av routern, sätta på den igen, tillbaka till min dator, söka efter tillgängliga nätverk, logga in på nätverket... och sedan har jag internet. Problemet är att jag måste upprepa det var och varannant timme för att ha internet. Jag vill inte verka kräsen, men i dagens samhälle är internet (för vissa mer än andra) en nödvändighet.
Vid tre tiden gick jag ner för lunch och mötte Hisami som just hade vaknat. Jag frågade vad de vanligtvis gjorde när det var lunch dags, och de sade att jag kunde ta vad jag ville. Jag tog en bit rostebröd med smör, ett glas och några jordgubbar. Jag blev snabbt mätt på det, bland annat för att det japanska rostebrödet är 2,5 gånger så tjockt som svenska. Och de har inget annat än smör på rostebrödet. Inga ordentliga pålägg. Jag frågade om de hade skinka, ost eller dyligt att ha på, men de stirrade bara förvånat på mig. Mamman utropade förvånat och högljutt. Det var roligt, och det verkade på henne som att de skulle köpa någon form av pålägg snart.
Sedan dess satte jag mig ner vi datorn och skrev detta. Phew! Dags att gå ner till dem igen. Men jag skall ta med mig mina studie böcker.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)