DEN 26 AUGUSTI 2009

[Idag skall jag försöka mig på två dagar, men jag måste skynda sig för man glömmer ju så fort. Ajja bajja. Jag har ännu inte duschat och jag hoppas bli klar med detta inlägg innan dess. För er som undrar så hann jag inte färdigt. (23:33 Japansk tid)]

Resans sista dag. Ingen av oss hade vaknat av alarmet som skulle väcka oss. Jag vaknade av ljudet av tunga snabba fotsteg. Jag öppnade sakta ögonen och såg Lasse springa rund och skrika, "Vi vaknade inte av klockan! Bussen går om en kvart!" Vi flög upp ur våra sängar och började slänga på oss kläderna. Lasse far ut genom dörren och sade, "Jag skall banne mig ha frukost." Jag hämtade rakapparaten och lade ner den i väskan. Jag kollade att jag hade allt och rusade ner till frukosten med mina väskor i släp. Jag behövde inte gå tillbaka till rummet, tänkte jag.

Bussen stod inte vid hotelldörren ännu, bra. Jag sprang in i matsalen och såg mig omkring. Bara Lasse från vår grupp var där. Hade andra från vår grupp redan ätit? undrade jag medan jag tuggade i mig frukost-riset. Efter tio minuter kom alla andra in i rummet, inklusive rotarianerna. Det var lugnt... vi var i tid, och det var inte bråttom. Jag kunde äta lite lugnare. Mitt i det hela såg jag en hand lägga ner min plånbok på bordet. Med ens kom jag ihåg föregående dag. Vi hade lagt våra värdesaker i ett litet kassaskåp på rummet, men det hade jag glömt. "Varsågod," sade Cameron och jag tackade honom. Det enda jag kunde tänka på sedan var mina föräldrars reaktion när de skulle läsa min blogg. Men jag var glad för att ingen skada var skedd, och inga pengar försvunna.

Vi klev återigen på bussen klockan 9:00 och så bar det av på the Hell Tour, en stadsrundvandring i Beppu. Vi besökte två olika varmakällor som man ej badar i, utan ser på och utnjuter dess skönhet. Jag skall försöka bifoga bilder senare. Jag har ingen kamera så jag kunde inte ta några bilder själv, men jag kan nog få några av de andra utbytesstudenterna. Den första källan såg ut som ett blodbad när jag först såg det, men det är på grund av järnhalten i botten som gör att det ser rött ut. Den andra källan var en trädgård, som ej går att beskriva. Inte ett löv låg på marken och det var personer som arbetade med gräsmattan. Jag tror att de plockade löv, men en annan student menade att de målade grässtråna gröna. På vattnet var det enorma näckrosor. Tänk dig en näckros med en diameter som fem vanliga svenska. Det fanns till och med bilder av små barn som kunde sitta på näckrosorna utan att sjunka. Det var otroligt. Det var mycket svavelluktande vattenånga i luften, och ett litet Shintotempel där man kunde viska sina önskningar.

Efter det klev vi på bussen klockan 12:30 och påbörjade en lång resa. Vid tre tiden anlände vid Dazaifu Tenmangu Shrine ett stort och imponerande vackert Shintotempel. Det påminde om det tempel jag besökt med min mamma och syster i Kina, men det var långt ifrån likadant. Det byggdes 1591 som den sista viloplatsen för Sugawara Michizane. Vistelsen blev dock ganska kort, vi hade ganska bråttom hem. Denna kväll skulle jag återigen ner i min säng hos Ohira.

Vi klev av bussen för sista gången vid Fukuoka Airport klockan 16:30. Det var två timmar innan planet skulle gå tillbaka hem igen, vi checkade in vårt bagade och strosade runt flygplatsens affärer i en halvtimme. Sedan samlades vi igen på en sushi restaurang och åt många goda bitar. Jag var mycket förvånad över att det var bara jag och Julien (av utbytesstudenterna) som verkligen verkade uppskattade och åt upp all sushi. Efter det gick vi ombord på planet.

Planet anlände klockan åtta i Nagoya flygplats igen och där var min counsellor Takao Yokoi och mötte mig. Han är mycket bra. Hans ansikte kan inte ljuga. Han har koll på det mesta och hjälper alltid till om det är något. Nu var han där för att köra mig hem igen.

Hemma hos Ohira stapplade jag in i huset efter att ha tackat Takao för skjutsen. Jag gick in i rummet och skulle lägga mig när Yukie kom in med ett brev. Det var från pappa i Sverige och hade hans förvånansvärt lättlästa kråkfötter på sig, prioriterie-märke och frimärken värda 91 kronor. Innuti låg mitt USB-minne med min presentation. Phew! Skönt att det kom, och skönt att få sova.