DEN 27 AUGUSTI 2009

[Jag får nog försöka skriva ett och ett halvt per dag. Phew! Ni skall veta vad det tar tid! Men jag gör det inte bara för att berätta för er vad som händer, utan också för att jag skall minnas det bättre. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (21:38 Japansk tid)]

Jag vet inte säkert när jag vaknade, men det första jag gjorde var att ge familjen Ohira en gåva från resan. En ask Kabosu, en lokal delikatess från Kyuushuu. De var mycket glada över gåvan. Jag hade gjort rätt när jag frågade de andra utbytesstudenterna om råd för en gåva. Det visade sig vara tradition att ta med sig en bit av den lokala matlagningen hem efter en resa. Så passande!

Vid lunch träffade jag Tomoki, Mayukas pojkvän. Mayuka är Ohiras äldsta dotter som för nu bor i Nyköping, Sverige. Jag tror det är hennes rum jag har. Alla hennes saker står i alla fall undanplockade i en av rummets garderober. Det är precis som hemma i Sverige. Mai har mitt rum, och mina saker står i en garderob. Tomoki hade varit en månad i Kanada nu i somras och kunde bättre engelska än de flesta andra. Vi kunde prata ganska bra. Jag frågade så mycket jag kunde på japanska, det är ju det språket jag skall lära mig. Han ville ganska gärna prata engelska eftersom det var lättare för oss båda att förstå varandra då. Han var också intresserad av att lära sig svenska, jag antar att det är för att hans flickvän nu lär sig svenska. I hans ställe skulle jag göra det samma. Jag gav honom en kort svenska lektion och kom snabbt in på possesiva pronomen: min/mitt etc. och fick med ens börja förklara att det fanns t- och n-objekt (en och ett). Inte den lättaste svenskalektionen att börja med. Vi bytte e-mail adresser och lade till varandra på Facebook. Första japanska vännen, katching!

Mellan 15 och 17 åkte Yukie och jag till Apita och handlade vissa nödvändigheter. Två par slippers (man har alltid tofflor i skolan), en vattenflaska i literstorlek (jag tror det kan behövas, och min alldeles egna bentolåda. Så spännande!

Frammåt kvällen var det roatryklubbens officiella välkomst middag. Jag hade förberätt min PowerPoint presentation väl och tog med mig datorn till middagen. Den var på samma hotell som jag åkt till första dagen i Kuwana, men i ett större och mycket finare rum. De flesta av männen (jag själv inräknad) hade kavaj med skjorta, några hade slips. Kvinnorna var även de uppklädda. Det var 3 förrätter, en soppa, en huvudrätt och en efterrätt. Dricka ingick. Den rotarian som satt bredvid mig, Mori-san, erbjöd mig ett glas öl, men Yukie påminde honom snabbt om Rotarys regler. (Om jag bara hade fått svara hade även jag tackat nej. Jag gillar inte öl som nog många av er vet.) Jag lyckades inte höra allas namn tillräckligt noga för att skriva ner alla här, men det var ca 14-16 personer vid bordet. (I Japan är efternamnet först.) Min counsellor Takao Yokoi, alla tre värdfamiljer: Ohira Kazukiyo och Yukie, Sato Kayo och hennes man, Mizutani (jag hörde aldrig deras förnamn, och jag kunde inte läsa deras kanji). Två lärare från Kuwana Senior High School, rotarykubbens president, och Kazukiyos far (rotarian). Det började nog lite stelt, men kom igång med presentationer av alla. Jag borde skrivit ner deras namn på plats.

Maten kom in och efter första förrätten villde de att jag skulle hålla min presentation. Projektorn stod förberädd och jag plockade fram datorn, men... projektorn hade bara en DVI sladd och min dator använde den gamla VGA uttaget. Vi plockade fram en annan dator och förde över filen. Sedan märkte vi att även den had det gamla VGA uttaget. Efter några ursäkter hittade vi tillslut en VGA kabel och jag höll min presentation. De var förtjusta. Jag kunde säga ganska mycket av presentationen på Japanska, jag använde mig till del av japanska tecken, och jag redovisade detaljerad jämförelse (siffror) som till exempel Sveriges och Japans respektive befolkning. Jag tror allt det hjälpte få önskat resultat.

Herr Sato såg mitt Neon Genesis Evangelion märke som mamma sytt fast på min kavaj. Tack mamma! Han log och inom en minut hade han plockat fram ett foto av en Gundam på sin mobil. Sök på det om ni ej känner till det... Jag väntar... Han verkade förstå sig på mig. Det är de små sakerna som gör livet intressant. Sato verkar kunna bli en bra familj, men jag undrar om de kan bli lika bra som Ohira. De är så snälla allesammans. Den sista familjen var tysta så jag fick inte något större intryck av dem, synd.

Efter middagen åkte vi tillbaka till Ohiras hus. Vi gick in i vardagsrummet (som även agerar sovrum för Yukie, Sayaka och Momoka), satte oss på var sin kudde och drack te. Tsubasa kunde bättre engelska än jag förväntat mig och berättade om hans olika resor till Europa, Australien och Taiwan. Det var ganska spännande. Jag fick också reda på att Kazukiyo tycker om Amatör Radio. Han har en liten station på jobbet där han har etablerat radio kontakt med flera personer från Europa. Han hade en pärm med alla han pratat med och det var minst 2 från Sverige. Jag frågade om Kazukiyo numera agerar via Internet, men han tycker endast att radio är kul. Någon dag skall jag följa med honom och pröva det.

Sedan föll jag pladask i säng. Phew! Vilken dag!