DEN 29 AUGUSTI 2009

[Jag har haft denna förbannade snuva sedan den 24. Jäklar vad den håller i sig. Ingen här verkar oroa sig, och det gör mig lugn. Jag har ingen feber, men det skulle vara skönt att bli av med den. Är jag kanske smått allergisk mot någonting här i Japan mån tro? Jag har inte hunnit duscha ännu. Haha! Det var ni inte berädda på va? (15:42 Japansk tid)]

Jag vaknade 11:30 och hade sovit mycket gott, men alldeles för länge. Efter en kvick frukost fick jag lära mig reglerna till , ett kortspel som Yukie skrivit om i ett mail. Jag tänker inte börja förklara reglerna, men jag kan säga att det är förbannat svårt, och liknar på sätt och vis memory. Fast mycket svårare.

Vid 3 tiden åkte vi (Kazukiyo, Yukie, Momoka och jag) till Kazukiyos föräldrars hem, en bit bort i Kuwana. Deras hus var större än det hus jag bor i, men å andra sidan var det ju Kazukiyos far, Tsukasa, som grundade Ohira företaget och gjorde det till vad det är idag. Jag träffade även Kazukiyos mor Fumiko, hans yngre syster Mariko, och hennes katt Queen. bor hemma hos föräldrarna och jobbar på Ohira företaget. Den äldre systern vet jag inte var hon bor, eller vad hon heter. Efter några bitar nashi och lite te tog vi ett foto och åkte sedan vidare till Yukies föräldrar.

Innan Yukie gifte sig hette hon Mizutani, och det var vid den residensen vi befann oss. Detta hus var STORT. Med en så japansk trädgård att det inte var sant. Jag bad om att få låna en kamera och ta ett foto. Jag hoppas kunna få upp bilden här snart. Fru Mizutani Sachiko mötte oss i dörren, herr Mizutani Akira var sedan ett par år tillbaka död. Yukies yngre brors fru var där med sina barn och även de hälsade på "utlänningen" som var på besök. De diskuterade hur jag skulle behandlas i skolan och de kom fram till att jag skulle bli superpopulär. De säger alla att jag har ett ansikte som japaner tycker om. Ungefär 15 minuter efter att vi träffats utbrast Fumiko; "I love you!" vilket skrämde mig. Jag pekade på ett foto av Akira och sade; "Han kan ju höra vad du säger!" Några goda skratt följde.

Sedan återvände vi hem och jag svarade på några mail innan maten. På bordet stod en stor stekyta och fem saftiga köttbitar låg på en talrik bredvid. Det var spännande att steka själv, och det var mycket varmt. Vi åt dem med ris och di verse grönsaker. Efter måltiden hände någonting stort. Ohira familjen gav mig presenter. (Under de närmaste dagarna hade jag gett Ohiras ungefär en present varannan dag, vilket uppskattades stort. Enligt Japansk tradition var de deras tur att ge mig någonting, men inget skulle kunna ha förberätt mig på vad jag skulle få.)

De plockade fram en fin tygpåse som jag försiktigt öppnade. Det första jag plockade upp var ett headset med microfon. Med ens blev jag mycket glad och tackade dem. "Oh, vad bra! Pappa vill så gärna prata med mig på Skype! Tack så mycket!" De verkade glada över min reaktion. Det andra jag plockade upp ur påsen var ett minneskort på 4GB, jag undrade vad den var tänkt till. Jag stoppade åter ner handen i påsen och plockade upp... en 10.1 megapixels digitalkamera! Min första kamera! (Jag kan väl erkänna att jag tidigare inte tyckt mig ha en anledning att ha en egen digitalkamera; familjen hade ju en. Men nu, borta från familjen, är det tur att jag kan ha en kamera att ta bilder med och visa för alla hemma och få minnen för livet.)
Jag kunde först inte tro det. "Är det verkligen min?" Jag tackade dem om och om igen. Kunde inte låta bli att undra hur många andra som får en kamera och headset av sin värdfamilj, speciellt efter så kort tid. "Det är som julafton!" Minneskortet var förstås till kameran. Alla var glada i slutet av måltiden.

Sedan tog jag det dagliga kvällsbadet och kröp i säng. Phew!