DEN 28 AUGUSTI 2009

[Momoka kallas ofta Momo-chan, ett extra gulligt smeknamn. Momo betyder persika på japanska. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (22:22 Japansk tid)]

Denna dag åkte jag, Momoka och Yukie på en sightseeing runda i Kuwana. Först trodde jag att det inte fanns så mycket att se i Kuwana, men jag har nu lärt mig att inte dömma före jag sett och hört. Först besökte vi ett Shintotempel. Ja, det fanns ett fint sådant i Kuwana också. Vi gick upp för den långa trappan och jag fick höra om olika festivaler som hålls vid templet under året. Vid huvudbyggnadeb bad vi om att få våra önskningar uppfyllda. Jag önskade att året i Japan skulle bli ett lyckat år och att det skulle gå bra i skolan.

På vägen tillbaka till bilen stannade vi vid tempel shoppen och köpte varsin "fortune". Man fick plocka en ur en hög. I det lilla paketet fanns en liten sten och ett papper med spådommen. Min sten var seger-stenen. Ganska passande med tanke på mitt namn, inte sant? Allt tar mycket längre tid att göra med Momoka. Hon är inte rask, ni vet hur små barn är. Momoka är i alla fall underhållande, så det är värt det!

Efter templet åkte vi till ett usiktstorn. Det finns tre stora floder i Kuwana som alla möts alldeles i närheten av tornet, och man kunde se alla därifrån. Det var faktiskt intressant, även om det inte låter som det. Vi såg en film om hur Kuwana blev till och hur det var förut då floderna svämmade över. För länge sedan hade Kuwana varit indelad i små celler, med jordvallar som skydd mot flodernas vrede. Men ibland hände det att vallarna brast och folket behövde söka skydd i ett hus byggt på en upphöjd stenplattform. Där var de säkra från vågorna. Efter att ha skådat utsikten och ätit lunch (spagetti med köttfärssås) gick vi och besökte ett sådant hus. Momo-chan såg också till att vi spenderade lite tid i den närbenägra lekplatsen innan vi skulle åka vidare.

Dagen hade gått fort och Yukie frågade om vi var klara med sightseeingen och kanske skulle göra något annat. "Karaoke?" frågade hon och jag och Momoka utbrast; "Hai!" (Ja på japanska.) Vi åkte till en byggnad med många små rum med karaoke innuti och vi sjöng alla möjliga sånger. Det är svårt att hitta musik på karaoke för att alla namn är skrivet med japanska tecken, till och med många av de engelska sångerna. Jag sjöng Melissa igen (den är så bra) och sedan några engelska sånger. Även om texten står på skärmen är det bra om man kan texten någorlunda bra innan man kastar sig in i karaokens värld. Ni är varnade.

Yukie och Momoka tyckte att jag sjöng med bra japanskt uttal, vilket jag blev mycket glad över att höra. Det gäller bara att lyssna på låten några gånger och plugga in texten. Man hör ju hur de sjunger, och det är bara att sjunga likadant. Efter den dagen var det pladask i säng igen. Dagarna är ganska ansträngande, men å så roliga. Phew!