[Jag funderar att gå med i löpar-klubben på skolan istället för manga-klubben. För hälsoaspekten, för att kanske få några killar som kompisar, etc. (00:30 Japansk tid)]
Idag, 5 December, var en dag då det var prov på skolan, och denna fredag hade inte jag några prov, så jag pratade med Danny-sensei från Gibraltar medan de andra skrev. Vi pratar några gånger i veckan och har blivit goda vänner. Vi tycker ju båda om spel och vi är båda västerlänningar i Japan, vilket ger oss många saker att prata om.
Vid lunchtid var proven över och jag gick hem till Satos hem. Jag bytte värdfamilj den 23 November från Ohira till Sato. Det var mycket svårt för mig med tanke på det band jag fått med hela Ohirafamiljen. Yukie blev innan jag visste ordet av min allra bästa vän här i Japan. Jag lämnade inte bara familjen när jag bytte familj utan också alla kompisar. Det var och är fortfarande tufft, även om jag nu börjat komma in i rutinerna hos Sato. Jag tror jag skall gå med i skolans löparklubb, för att bränna lite kalorier och för att de säger att man får vänner om man går med i en klubb, och jag vet inte om Okarina är den bästa klubben för det. Det var bara tjejer i Okarina klubben och det är ju förståss inte någonting fel med det, men det har visat sig fördelaktigt att även skaffa några killkompisar i Japan. I alla fall...
När jag kom hem gjorde jag snabbnudlar och åt dem medan jag pratade med min lillasyster Lovisa på skype. Ingen av oss hade någonting riktigt att säga så vi småpratade bara lite grann, men det är mycket uppskattat att göra ibland huvudet kan bli lite över fullt av japanska ibland.
Frammåt 4 tiden gav jag mig av till Mister Donuts där jag träffade Cheryl från USA som jobbar som assisterande engelska lärare (ALT, assistant language teacher) i Japan (precis som Danny, fast på en annan skola). Vi träffades för att dela erfarenheter av Japan och för att hon skulle kunna lära mig Japanska. Detta år är hennes fjärde år i Japan och hon kan tala utmärkt Japanska. Fördelen med att lära mig av henne är att hon även kan perfekt engelska (förstås), så man kan lätt ställa frågor och få direkta svar till skillnad från de japanska engelskalärarna.
När det blev dags att äta, ringde vi Kayo Sato (mamman) och frågade om vi kunde äta nudlar på stan, och bad så mycket om ursäkt för att vi inte skulle komma hem för att äta den mat hon förmodligen lagat. Det visade sig dock att hon inte lagat någon mat och att även hon ville äta nudlar med oss. Så vi åt tillsammans.
Nästa dag, den 6 December, gav jag mig av tillsammans med Kayo och Teruyuki Kayo (pappan) till Cheryls lägenhet för att spela Shougi, ett japanskt spel som liknar schack. Jag ser fram emot den dagen jag återvänder till Sverige med ett bräde och kan spela mot farfar. Vi har spelat schack i alla dessa år, och det vore kul att spela en japansk variant. Där väntade två andra ALTs på oss med två nya Shougi brädor. Båda heter Matthew och kommer från USA respektive Irland. Jag spelade mot Matthew från USA (även kallad Kuma-sama) och vann. Sedan följde en lång disskussion om hur vida den värld vi uppfattar och den som verkligen finns är den samma. Den filosofisk konversation på engleska som Sato tyvärr inte kunde följa. Det var uppfriskande att ha en djup konversation, eftersom de man brukar ha på japanska endast når svårighetsgraden; "Smakar mjölken likadant som i Sverige?", etc.
Sedan gav Sato sig av hem, och vi utlänningar gav oss av till en Indisk restaurang och åt curry. Vi pratade om allt möjligt, för och nackdelar med Japan och USA. Vad som egentligen är Irland och hur irländare ser på det faktim att de är delade i norr och söder. Sedan gick vi till tågstationen där Kuma-sama tog tåget hem. Matthew och Cheryl följde med mig till Satos hus och vi sade adjö. Matthew ville se var jag bor för framtiden.
[Jag kan tillägga att jag idag (8 December) har varit i löpar-klubben för första gången. Det var hårt, kroppen värker, men det var kul, så vi får se hur det blir med det. Det är dock inte någon träning på morgonarna så jag kommer förmodligen inte att stiga upp tidigare än jag tidigare gjort.]
söndag 29 november 2009
måndag 9 november 2009
Den 9 NOVEMBER 2009
[Jag laddar upp bilder i halva original storleken. Om ni vill ha dem större får ni gärna säga det. Annars kan jag hänvisa till Facebook, som jag nu håller på att ladda upp fler bilder till. Jag har just duschat och badat, och borde snart lägga mig. (01:10 Japansk tid)]
Vaknade vid åtta av väckarklockan och Yukies gemensamma stämmor. Jag hade varit uppe till ett natten innan i hopp om att få prata med Pappa på Skype. Det var ju farsdag! Vi fick tyvärr inte kontakt, men e-mail uppvaktningen kom i alla fall fram så allt löste sig till slut. Tog på mig skoluniformen, som nu i november inte är helt outhärdlig. Åt frukosten och gav mig sedan av till skolan.
Yukie, Momoka och jag åkte igår till en festival vars fokus var Kosmos blommor. Tog några foton på mig och blommorna. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om er i senhöstens kyla. Här är det fortfarande en 20 någonting grader i solen så här i november.
Jag fick ett paket hemifrån här om dagen och jag blev överlycklig. Det var som en andra julafton då man efter drygt två månader i Japan fick en bit Sverige i an ask. Tröjan som är på bilden var en av sakerna som kom i den. Den passar bra, materialet är super... vilket är tur eftersom jag inte kunde pröva den innan köp. Några andra saker i paketet var presenter till de två andra värdsfamiljerna som jag skall till om några veckor. Det fanns massor av god Svensk choklad (det jag tog med mig är sedan länge slut), surt godis och lakrits (någonting som japanerna tyvärr inte är så förtjusta i). Men de var dock storm förtjusta i kaviaren (Kalles randiga), fast det tog ett tag att förklara vad denna typ av kaviar faktiskt var.
Åter till skolan. Jag spenderade lektionstiden med att på engelska lektionerna (de enda man fullt förstår vad som pågår) med att lyssna efter den japanska de använder för att snabbt beskriva vad de ord de arbetar med. Eleverna pratar så tyst att det är stört omöjligt att höra vad de säger. Engelskan i sig är lätt, men det är när de börjar med japanskan som det blir svårt. De andra lektionerna försökte jag frenetiskt lära mig de kanji jag skrivit ner. Jag försöker snappa upp vad lärarna säger, men det är långt ifrån att man förstår allt. När mitt i det hela klassen börjar skratta (åt vad läraren sade) har man ingen aning om varför. Han sade uppenbarligen någonting roligt, men vad?
Efter skolan sökte "Jimmy"-sensei (engelska lärare med förvånande bra uttal, för att vara japan) upp mig. Jag vet inte varför men han vill bli kallad Jimmy. Det visade sig att han hade köpt en bok om Svensk grammatik. Den var på engelska och började med grunderna, med enkla meningar och var klart och tydligt gjord för nybörjare som ville lära sig svenska. Jag var förvånad, och även om hans motivation att lära sig svenska kanske inte håller i längden så tycker jag det var en fin gest att visa intresse. Vi spenderade en dryg timme i lärarrummet och övade på uttal och de mest grundläggande verben.
Efteråt hade klockan blivit 6:40. Det var en av de längsta dagarna jag varit på skolan. Problem uppenbarade sig när jag öppnade dörren för att gå ut. Det var mycket mörkt, för att inte nämna att det öste ner regn något så fruktansvärt! Jag hade cyklat till skolan, hade inget paraply och ingen mobiltelefon att ringa hem med och be om skjuss. Tur nog fanns det en telefon som man kunde betala med mynt. Jag betalade och inom en kvart satt jag i bilen på väg hem.
Så mycket som jag tyckte om att lära Jimmy svenska, så kändes det ändå som om jag slösat med tid som han kunde lärt mig japanska på. Det är ju ändå viktigare för mig att lära mig japanska än för honom att lära sig svenska. Även om det kanske är bra "goodwill" så är det för tillfället Japan som är i fokus, inte Sverige.
Vaknade vid åtta av väckarklockan och Yukies gemensamma stämmor. Jag hade varit uppe till ett natten innan i hopp om att få prata med Pappa på Skype. Det var ju farsdag! Vi fick tyvärr inte kontakt, men e-mail uppvaktningen kom i alla fall fram så allt löste sig till slut. Tog på mig skoluniformen, som nu i november inte är helt outhärdlig. Åt frukosten och gav mig sedan av till skolan.
Yukie, Momoka och jag åkte igår till en festival vars fokus var Kosmos blommor. Tog några foton på mig och blommorna. Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om er i senhöstens kyla. Här är det fortfarande en 20 någonting grader i solen så här i november.Jag fick ett paket hemifrån här om dagen och jag blev överlycklig. Det var som en andra julafton då man efter drygt två månader i Japan fick en bit Sverige i an ask. Tröjan som är på bilden var en av sakerna som kom i den. Den passar bra, materialet är super... vilket är tur eftersom jag inte kunde pröva den innan köp. Några andra saker i paketet var presenter till de två andra värdsfamiljerna som jag skall till om några veckor. Det fanns massor av god Svensk choklad (det jag tog med mig är sedan länge slut), surt godis och lakrits (någonting som japanerna tyvärr inte är så förtjusta i). Men de var dock storm förtjusta i kaviaren (Kalles randiga), fast det tog ett tag att förklara vad denna typ av kaviar faktiskt var.
Åter till skolan. Jag spenderade lektionstiden med att på engelska lektionerna (de enda man fullt förstår vad som pågår) med att lyssna efter den japanska de använder för att snabbt beskriva vad de ord de arbetar med. Eleverna pratar så tyst att det är stört omöjligt att höra vad de säger. Engelskan i sig är lätt, men det är när de börjar med japanskan som det blir svårt. De andra lektionerna försökte jag frenetiskt lära mig de kanji jag skrivit ner. Jag försöker snappa upp vad lärarna säger, men det är långt ifrån att man förstår allt. När mitt i det hela klassen börjar skratta (åt vad läraren sade) har man ingen aning om varför. Han sade uppenbarligen någonting roligt, men vad?
Efter skolan sökte "Jimmy"-sensei (engelska lärare med förvånande bra uttal, för att vara japan) upp mig. Jag vet inte varför men han vill bli kallad Jimmy. Det visade sig att han hade köpt en bok om Svensk grammatik. Den var på engelska och började med grunderna, med enkla meningar och var klart och tydligt gjord för nybörjare som ville lära sig svenska. Jag var förvånad, och även om hans motivation att lära sig svenska kanske inte håller i längden så tycker jag det var en fin gest att visa intresse. Vi spenderade en dryg timme i lärarrummet och övade på uttal och de mest grundläggande verben.
Efteråt hade klockan blivit 6:40. Det var en av de längsta dagarna jag varit på skolan. Problem uppenbarade sig när jag öppnade dörren för att gå ut. Det var mycket mörkt, för att inte nämna att det öste ner regn något så fruktansvärt! Jag hade cyklat till skolan, hade inget paraply och ingen mobiltelefon att ringa hem med och be om skjuss. Tur nog fanns det en telefon som man kunde betala med mynt. Jag betalade och inom en kvart satt jag i bilen på väg hem.
Så mycket som jag tyckte om att lära Jimmy svenska, så kändes det ändå som om jag slösat med tid som han kunde lärt mig japanska på. Det är ju ändå viktigare för mig att lära mig japanska än för honom att lära sig svenska. Även om det kanske är bra "goodwill" så är det för tillfället Japan som är i fokus, inte Sverige.
söndag 18 oktober 2009
Om renlighet i Japan
[Om renlighet i Japan. Vi får se om det kommer en uppföljare på denna senare, eller inte. Det beror på vad mer jag får reda på under året. (23:46 Japansk tid)]
Japanerna är i vissa sammanhang mycket rena av sig. De går aldrig in med skorna på, de tar av dem i tamburen och går sedan runt barfota, i strumplästen eller i hemmaskor. Slippers (surippa) är bland det vanligaste. Även på de flesta (om inte alla) japanska restauranger tar man av sig skorna vid dörren. När man skall gå till toaletterna finns det speciella tofflor tillgängliga. Till toaletterna finns det speciella papper att torka av toalettringen med efter användning. Vad som inte so ofta finns är dock någonting att torka händerna med efter att man tvättat dem. Varken en handduk, pappershanddukar eller blås maskiner. Det visade sig att någonting som alla bär med sig är en handkerchief, som används för att torka händerna med.
Japanerna är dock väldigt renliga när det gäller kläder, inklusive skoluniform. I Japan används ett par kläder i princip en gång, innan de läggs till tvätt. Till skoluniformen har jag tre par vita skjortor, ett par svarta byxor, och en svart kavaj-liknande jacka. Nu, på vinterhalvåret, skall man bära vinter-skoluniform. Jag kan bara notera att temperaturen ligger på en sisådär 23 grader... det är inte klokt! Skjortorna byter jag varje dag, och använder byxorna och jackan i en vecka. Sedan går även de till tvätt.
Framför allt får man ju inte glömma att de duschar varje dag, och då inte bara vatten, utan hela kittet. Tvål, schampo, balsam, inpackning och så förstås badet.
Den person jag kan konversera med bäst här i Japan är Danny. Han kommer från det Brittiska Gibraltar och är här för att lära Japanerna engelska. Han kan jag prata med på engelska, och det är endast med honom som man kan få en rejäl konversation med inom en begränsad tidsram, han tycker också väldigt mycket om spel. Jag har endast kunnat observera elevernas beteenden, men tack vare honom får jag inblick i hur lärarna beter sig. Danny har oberverat att japanerna andra sammanhang är de dock inte så rena.
När lärarna har gått på toaletten är de sällan använder tvål, eller en sköljer av händerna menar han. Man finner ofta dammtussar längs korridorernas väggar. En av anledningarna till det är att eleverna förväntas städa skolan, ingen städpersonal. I Sverige skulle väl ingen elev med glädje börja kräla runt i korridorerna och städa efter skolan. Efter skolan vill man ju gå hem direkt! Med tanke på det kan ni föreställa er hur killarnas toalett ser ut. Det känns som att i princip ingenting tvättas, så handfaten är någonting man inte gärna vill nudda. Tvål finns tillgänglig, men den sitter i en sorts nätpåse, som inte heller den ser särskiljt trevlig ut. Men vad skall man göra? Man tvättar händerna, med tvål och inser sedan att det inte finns någonting att torka händerna med.
En sak jag har svårt för att uppskatta är gymnastiken. Under året i USA fick jag uppleva en gymnastik som var mycket annorlunda. Man hade mycket lite tid mellan lektionerna, och när man skulle byta om till gympakläder bytte man inte underkläder, någonting jag hade svårt att förstå. När jag nu ser tillbaka på det, så var det väl acceptabelt. Det fanns åtminstone omklädningsrum! Det finns inga omklädningsrum här! Tjejerna har sitt trick med kjolen, så de kan byta om i klassrummet, utan att någon kille "lyckas" se underkläderna. Men killarna har det svårare med sina brallor. Man får helt enkelt gå in på toaletten och byta om. Men var skall man lägga sina kläder? När man väl har bytt om kan man lägga dem i klassrummet, men medans man byter om; vad skall man göra med dem? Man kan ju omöjligt hålla i dem och byta om. Det finns ingen yta att lägga dem på... utom golvet. Det är med sorg i hjärtat man placerar sina fina klädar på golvet. Fastän man har påsen som man hade gympakläderna i emellan. Varför finns det inga omklädningsrum?
Japanerna är i vissa sammanhang mycket rena av sig. De går aldrig in med skorna på, de tar av dem i tamburen och går sedan runt barfota, i strumplästen eller i hemmaskor. Slippers (surippa) är bland det vanligaste. Även på de flesta (om inte alla) japanska restauranger tar man av sig skorna vid dörren. När man skall gå till toaletterna finns det speciella tofflor tillgängliga. Till toaletterna finns det speciella papper att torka av toalettringen med efter användning. Vad som inte so ofta finns är dock någonting att torka händerna med efter att man tvättat dem. Varken en handduk, pappershanddukar eller blås maskiner. Det visade sig att någonting som alla bär med sig är en handkerchief, som används för att torka händerna med.
Japanerna är dock väldigt renliga när det gäller kläder, inklusive skoluniform. I Japan används ett par kläder i princip en gång, innan de läggs till tvätt. Till skoluniformen har jag tre par vita skjortor, ett par svarta byxor, och en svart kavaj-liknande jacka. Nu, på vinterhalvåret, skall man bära vinter-skoluniform. Jag kan bara notera att temperaturen ligger på en sisådär 23 grader... det är inte klokt! Skjortorna byter jag varje dag, och använder byxorna och jackan i en vecka. Sedan går även de till tvätt.Framför allt får man ju inte glömma att de duschar varje dag, och då inte bara vatten, utan hela kittet. Tvål, schampo, balsam, inpackning och så förstås badet.
Den person jag kan konversera med bäst här i Japan är Danny. Han kommer från det Brittiska Gibraltar och är här för att lära Japanerna engelska. Han kan jag prata med på engelska, och det är endast med honom som man kan få en rejäl konversation med inom en begränsad tidsram, han tycker också väldigt mycket om spel. Jag har endast kunnat observera elevernas beteenden, men tack vare honom får jag inblick i hur lärarna beter sig. Danny har oberverat att japanerna andra sammanhang är de dock inte så rena.
När lärarna har gått på toaletten är de sällan använder tvål, eller en sköljer av händerna menar han. Man finner ofta dammtussar längs korridorernas väggar. En av anledningarna till det är att eleverna förväntas städa skolan, ingen städpersonal. I Sverige skulle väl ingen elev med glädje börja kräla runt i korridorerna och städa efter skolan. Efter skolan vill man ju gå hem direkt! Med tanke på det kan ni föreställa er hur killarnas toalett ser ut. Det känns som att i princip ingenting tvättas, så handfaten är någonting man inte gärna vill nudda. Tvål finns tillgänglig, men den sitter i en sorts nätpåse, som inte heller den ser särskiljt trevlig ut. Men vad skall man göra? Man tvättar händerna, med tvål och inser sedan att det inte finns någonting att torka händerna med.
En sak jag har svårt för att uppskatta är gymnastiken. Under året i USA fick jag uppleva en gymnastik som var mycket annorlunda. Man hade mycket lite tid mellan lektionerna, och när man skulle byta om till gympakläder bytte man inte underkläder, någonting jag hade svårt att förstå. När jag nu ser tillbaka på det, så var det väl acceptabelt. Det fanns åtminstone omklädningsrum! Det finns inga omklädningsrum här! Tjejerna har sitt trick med kjolen, så de kan byta om i klassrummet, utan att någon kille "lyckas" se underkläderna. Men killarna har det svårare med sina brallor. Man får helt enkelt gå in på toaletten och byta om. Men var skall man lägga sina kläder? När man väl har bytt om kan man lägga dem i klassrummet, men medans man byter om; vad skall man göra med dem? Man kan ju omöjligt hålla i dem och byta om. Det finns ingen yta att lägga dem på... utom golvet. Det är med sorg i hjärtat man placerar sina fina klädar på golvet. Fastän man har påsen som man hade gympakläderna i emellan. Varför finns det inga omklädningsrum?
tisdag 13 oktober 2009
DEN 22 SEPTEMBER 2009
[Andra delen av reseberättelsen. När jag nu avslutat detta inlägg, känner jag ett visst lugn och kan nu börja skriva inlägg som inte är skildringar av en specifik dag. (23:46 Japansk tid)]
Jag vaknade först av alla (utan väckarklocka, otroligt) men låg kvar och drog mig tills Yukie vaknade, tittade på klockan och förvånat sade att vi behövde ha checkat ut för 20 minuter sedan. Snabbt klädde vi på oss, åt frukost och gav oss sedan av med siktet inställt på dagens höjdpunkt: Nara no Dai Butsu (staden Naras stora Buddha staty). Men först skulle vi stanna vid några platser på vägen.
Den första platsen vi besökte var ett litet museum med urgamla föremål (speglar, keramik, bronsstatyer etc.) från Kina och Korea. Det var ett litet museum, texterna var svåra för mig att förstå och jag har tyvärr inga bilder av det.
Det andra stället vi kom till var en otroligt vacker, obeskrivligt vacker trädgård! Jag vet inte riktigt vad jag kan säga för att beskriva den utan jag får helt enkelt lägga upp bilder av den. Vi tillbringade säkert 2 timmar i trädgården. Tiden bara flög iväg. Och stor var den; ~13,500 kvadrat- meter!
Efter en liten tids vandring anlände vi äntligen vid vår huvud- attraktion. Bilden får byggnaden att se mindre ut än vad den är. Ser ni de små fläckarna på marken? Det är människor! Dörrarna i sig är väl en två, tre våningar! Jag lyckades inte ta någon bra bild av Buddha statyn, men det går nog att hitta bra bilder på den på nätet. Det var dock imponerande att se.
Vad som var mycket intressant väl inuti byggnaden, var att en av de enorma pelarna hade ett litet hål rakt igenom sig. Hålet är gjort för att vara i samma storlek som Buddha statyns näsborre. Om man kryper igenom den så sägs det att man skall bli smartare. Vi ville förstås alla i alla fall försöka att krypa igenom hålet, så vi ställde oss i kö och väntade i en timme. På vägen gissade vi alla hur många av oss som skulle komma igenom. Jag gissade tre; jag själv skulle aldrig komma igenom. Yukie två; hon trodde väl inte heller att hon skulle komma igenom. Sayaka gissade att endast Momoka skulle igenom. Väl framme krälade först Yukie igenom, nästan helt själv (jag fick dra ut henne). Många av de omgivande japanerna var förvånade; "Åh! En vuxen kom igenom!" (I vanliga fall är det endast barn som kryper genom hålet.) Sedan kravlade jag ner på golvet, och tog mig igenom själv! Jag var själv riktigt förvånad, och alla japanerna stojade. "Oh! Till och med den store utlänningen kom igenom!" eller någonting liknande. Efter det var det en enkel match för de små flickorna att ta sig igenom.
Vi gick vidare, och fann de mest bedårande hjortarna. Jag tror att i detta fall är "bedårande" en lämplig översättning av "kawaii". Säg söt hur mycket ni vill, men i detta fall... Vi köpte ett kex liknande bröd som vi matade dem med, och de blev gärna närgångna om det innebar att de fick mat. Tjejerna såg väldigt söta ut när de stod där tillsammans med hjortarna.
Efter en tid gick vi vidare och tittade på de andra byggnaderna på tempelområdet, och påbörjade sedan hemresan. Sayaka och Momoka sov på vägen hem, men jag satt och pratade med Yukie för att hålla henne vaken. Hon har svårt för att läsa av GPSen, så jag fick sitta och påminna henne. "Nästa höger." etc. Vi stannade lite kort vid en så kallad "Service Station" och åt kvällsmat. Det var fullt med folk där fastän klockan var nästan halv elva. Vi anlände i Kuwana vid 12 snåret och föll sedan i säng.
Jag vaknade först av alla (utan väckarklocka, otroligt) men låg kvar och drog mig tills Yukie vaknade, tittade på klockan och förvånat sade att vi behövde ha checkat ut för 20 minuter sedan. Snabbt klädde vi på oss, åt frukost och gav oss sedan av med siktet inställt på dagens höjdpunkt: Nara no Dai Butsu (staden Naras stora Buddha staty). Men först skulle vi stanna vid några platser på vägen.Den första platsen vi besökte var ett litet museum med urgamla föremål (speglar, keramik, bronsstatyer etc.) från Kina och Korea. Det var ett litet museum, texterna var svåra för mig att förstå och jag har tyvärr inga bilder av det.
Det andra stället vi kom till var en otroligt vacker, obeskrivligt vacker trädgård! Jag vet inte riktigt vad jag kan säga för att beskriva den utan jag får helt enkelt lägga upp bilder av den. Vi tillbringade säkert 2 timmar i trädgården. Tiden bara flög iväg. Och stor var den; ~13,500 kvadrat- meter!
Efter en liten tids vandring anlände vi äntligen vid vår huvud- attraktion. Bilden får byggnaden att se mindre ut än vad den är. Ser ni de små fläckarna på marken? Det är människor! Dörrarna i sig är väl en två, tre våningar! Jag lyckades inte ta någon bra bild av Buddha statyn, men det går nog att hitta bra bilder på den på nätet. Det var dock imponerande att se.
Vad som var mycket intressant väl inuti byggnaden, var att en av de enorma pelarna hade ett litet hål rakt igenom sig. Hålet är gjort för att vara i samma storlek som Buddha statyns näsborre. Om man kryper igenom den så sägs det att man skall bli smartare. Vi ville förstås alla i alla fall försöka att krypa igenom hålet, så vi ställde oss i kö och väntade i en timme. På vägen gissade vi alla hur många av oss som skulle komma igenom. Jag gissade tre; jag själv skulle aldrig komma igenom. Yukie två; hon trodde väl inte heller att hon skulle komma igenom. Sayaka gissade att endast Momoka skulle igenom. Väl framme krälade först Yukie igenom, nästan helt själv (jag fick dra ut henne). Många av de omgivande japanerna var förvånade; "Åh! En vuxen kom igenom!" (I vanliga fall är det endast barn som kryper genom hålet.) Sedan kravlade jag ner på golvet, och tog mig igenom själv! Jag var själv riktigt förvånad, och alla japanerna stojade. "Oh! Till och med den store utlänningen kom igenom!" eller någonting liknande. Efter det var det en enkel match för de små flickorna att ta sig igenom.
Vi gick vidare, och fann de mest bedårande hjortarna. Jag tror att i detta fall är "bedårande" en lämplig översättning av "kawaii". Säg söt hur mycket ni vill, men i detta fall... Vi köpte ett kex liknande bröd som vi matade dem med, och de blev gärna närgångna om det innebar att de fick mat. Tjejerna såg väldigt söta ut när de stod där tillsammans med hjortarna.Efter en tid gick vi vidare och tittade på de andra byggnaderna på tempelområdet, och påbörjade sedan hemresan. Sayaka och Momoka sov på vägen hem, men jag satt och pratade med Yukie för att hålla henne vaken. Hon har svårt för att läsa av GPSen, så jag fick sitta och påminna henne. "Nästa höger." etc. Vi stannade lite kort vid en så kallad "Service Station" och åt kvällsmat. Det var fullt med folk där fastän klockan var nästan halv elva. Vi anlände i Kuwana vid 12 snåret och föll sedan i säng.
torsdag 24 september 2009
DEN 21 SEPTEMBER 2009
[En reseberättelse, varför inte? Den 21 markerade mitt en månads jubeleum. Jag planerar att lägga till några fler bilder till detta inlägg, så håll ögonen öppna. (00:46 Japansk tid)]
Denna dag hade vi planerat att åka till Nara, Japans första huvustad. Hela familjen (utom Kazukiyo som skulle arbeta) steg upp klockan 6 på morgonen och tog våra packade väskor och klev in i bilen och påbörjade den långa färden. Frukost åt vi på vägen. Ganska snart behövde vi stanna för att tanka, och jag behövde bara fotografera pumpen. Det var en fyra, fem olika kortläsare på den, reklam, en liten TV (får ju inte missa något när man tankar). I japan är saker och ting ofta fyllda med så mycket olika saker att det blir svårt att se vad som är vad.
Vi anlände i Nara vid 11 tiden och åkte till det första av dagens två tempel. Vid den här tiden var det extremt varm och vi höll oss i skuggan då det var möjligt. Innan man träder in på tempelområdet finns det en liten byggnad med ett vattenkar i. Med en av de tillgängliga träslev tar man lite vatten och sköljer en hand i taget. Efter man tvättat sig fyller man skopan åter igen och låter sedan vattnet rinna längs med skaftet (renlighet). Sedan gick vi in på huvudområdet. En noggrant krattad yta i storlek av en fotbollsplan. Det var varmt (ca 35 grader), men böneplatsen låg under tak. Vi kastade i varsitt 5 yens mynt,bugade två gånger, klappade händerna två gånger och bad under tystnad. Ett 5 yens mynt är bäst för bön då "go'en" (5 yen på japanska) har också en annan betydelse; viktigt möte, i detta fall mellan individen och gudarna. Efter en bön och några minuters observation av en av shintoprästernas ritualer köpte vi varsin lyckoammulett. Jag valde generell tur. Vad kunde vara bättre detta år?
Efter det besöket gav vi oss av till dagens andra tempel. En timmes restid. På vägen såg jag mitt första "love-hotell". Flower Hotel, i alla regnbågens färger med gigantiska blommor på. Ett love-hotel för er som inte känner till det är ett hotell där man hyr ett rum och betalar per timme. Det är ett alternativ för par som inte har en egen bostad att få lite privat tid i ... Ja, ni förstår.
När vi parkerat insåg vi med ens hur hungriga vi var, så vi åt varsin risboll på ett litet fik och gav oss slutligen av till nästa tempel. På vägen såg jag en växt jag mycket väl kände igen från Sverige; en brännässla. Jag frågade med ens vad växten kallades i Japan. Yukie visste inte och sträckte nyfiket fram handen för att röra vid den... "DAME!" utbrast jag. (Stanna, gör det inte!) Yukie stannade upp ett ögonblick och tog sedan tag i ett blad. "Ittai! Ittai!" (Det gör ont!) Hon visste inte vad det var, men nu visste hon. Vi tycke alla lite synd om henne, men vi tycke dock det var lustigt att hon inte gjorde som jag bett henne.
Templet var omgivet av stenlyktor som ses på bilden (Sayaka och Momoka till höger). Inuti templet bad vi ännu en gång, och såg de fina lyktor som fanns i templet. Det var detaljerade metallyktor med en mängd olika motiv, men oftast hjortar och växter. En av de intressanta sakerna med detta tempelområde i Nara är att det lever vilda hjortar bland träden och byggnaderna. De är inte speciellt skygga och kommer gärna fram till människor om de har mat att erbjuda. Andra dagen tog jag foton av dem.
Efter att vi besökt detta tempel gav vi oss av till hotellet. Ett litet hotell, gömt bland vanliga bostadshus, men ändå ett mycket fint hotell. Det var likt hotellet i Beppu, med ett stort gemensamt rum som agerar vardagsrum på dagen, matsal på kvällen och sovrum på natten. När vi anlände var det en timme till kvällsmat, så vi gav oss av till de könsfördelade duscharna och baden. Det var inte lika roligt att duscha och bada själv som att göra det med de andra utbytesstudenterna. Jag gick ganska snart tillbaka till hotellrummet. När jag kom dit hade personalen möblerat om till matsals varianten och jag satte mig ner i min yukata och inväntade de andra. Maten var traditionellt Japansk. Det fanns så mycket att jag tror ingen lyckades äta upp sin portion. Momoka kved att hon var mätt, men kände sig ändå manad att försöka äta upp sin (enorma) barnportion.
Efter middagen gick vi på en promenad i nattens mörker. Det var omöjligt att försöka se vad det var man passerade, men det var ändå mycket roligt att göra det, då man fick möjlighet att prata i en miljö utan distraktioner. När vi återvände till hotellet var det ommöblerat till sovsal. Vi hade en brottnings tävling då alla kittlade förloraren. Jag kunde besegra dem andra enskiljt, men när de gick till attack samtidigt, fällde de mig inom kort. Det kändes uppfriskande att göra någonting så roligt, som jag inte gjort på mycket länge. Efter det föll vi alla ner i våra futons, och somnade inom kort.
Denna dag hade vi planerat att åka till Nara, Japans första huvustad. Hela familjen (utom Kazukiyo som skulle arbeta) steg upp klockan 6 på morgonen och tog våra packade väskor och klev in i bilen och påbörjade den långa färden. Frukost åt vi på vägen. Ganska snart behövde vi stanna för att tanka, och jag behövde bara fotografera pumpen. Det var en fyra, fem olika kortläsare på den, reklam, en liten TV (får ju inte missa något när man tankar). I japan är saker och ting ofta fyllda med så mycket olika saker att det blir svårt att se vad som är vad.
Vi anlände i Nara vid 11 tiden och åkte till det första av dagens två tempel. Vid den här tiden var det extremt varm och vi höll oss i skuggan då det var möjligt. Innan man träder in på tempelområdet finns det en liten byggnad med ett vattenkar i. Med en av de tillgängliga träslev tar man lite vatten och sköljer en hand i taget. Efter man tvättat sig fyller man skopan åter igen och låter sedan vattnet rinna längs med skaftet (renlighet). Sedan gick vi in på huvudområdet. En noggrant krattad yta i storlek av en fotbollsplan. Det var varmt (ca 35 grader), men böneplatsen låg under tak. Vi kastade i varsitt 5 yens mynt,bugade två gånger, klappade händerna två gånger och bad under tystnad. Ett 5 yens mynt är bäst för bön då "go'en" (5 yen på japanska) har också en annan betydelse; viktigt möte, i detta fall mellan individen och gudarna. Efter en bön och några minuters observation av en av shintoprästernas ritualer köpte vi varsin lyckoammulett. Jag valde generell tur. Vad kunde vara bättre detta år?Efter det besöket gav vi oss av till dagens andra tempel. En timmes restid. På vägen såg jag mitt första "love-hotell". Flower Hotel, i alla regnbågens färger med gigantiska blommor på. Ett love-hotel för er som inte känner till det är ett hotell där man hyr ett rum och betalar per timme. Det är ett alternativ för par som inte har en egen bostad att få lite privat tid i ... Ja, ni förstår.
När vi parkerat insåg vi med ens hur hungriga vi var, så vi åt varsin risboll på ett litet fik och gav oss slutligen av till nästa tempel. På vägen såg jag en växt jag mycket väl kände igen från Sverige; en brännässla. Jag frågade med ens vad växten kallades i Japan. Yukie visste inte och sträckte nyfiket fram handen för att röra vid den... "DAME!" utbrast jag. (Stanna, gör det inte!) Yukie stannade upp ett ögonblick och tog sedan tag i ett blad. "Ittai! Ittai!" (Det gör ont!) Hon visste inte vad det var, men nu visste hon. Vi tycke alla lite synd om henne, men vi tycke dock det var lustigt att hon inte gjorde som jag bett henne.
Templet var omgivet av stenlyktor som ses på bilden (Sayaka och Momoka till höger). Inuti templet bad vi ännu en gång, och såg de fina lyktor som fanns i templet. Det var detaljerade metallyktor med en mängd olika motiv, men oftast hjortar och växter. En av de intressanta sakerna med detta tempelområde i Nara är att det lever vilda hjortar bland träden och byggnaderna. De är inte speciellt skygga och kommer gärna fram till människor om de har mat att erbjuda. Andra dagen tog jag foton av dem.
Efter att vi besökt detta tempel gav vi oss av till hotellet. Ett litet hotell, gömt bland vanliga bostadshus, men ändå ett mycket fint hotell. Det var likt hotellet i Beppu, med ett stort gemensamt rum som agerar vardagsrum på dagen, matsal på kvällen och sovrum på natten. När vi anlände var det en timme till kvällsmat, så vi gav oss av till de könsfördelade duscharna och baden. Det var inte lika roligt att duscha och bada själv som att göra det med de andra utbytesstudenterna. Jag gick ganska snart tillbaka till hotellrummet. När jag kom dit hade personalen möblerat om till matsals varianten och jag satte mig ner i min yukata och inväntade de andra. Maten var traditionellt Japansk. Det fanns så mycket att jag tror ingen lyckades äta upp sin portion. Momoka kved att hon var mätt, men kände sig ändå manad att försöka äta upp sin (enorma) barnportion.Efter middagen gick vi på en promenad i nattens mörker. Det var omöjligt att försöka se vad det var man passerade, men det var ändå mycket roligt att göra det, då man fick möjlighet att prata i en miljö utan distraktioner. När vi återvände till hotellet var det ommöblerat till sovsal. Vi hade en brottnings tävling då alla kittlade förloraren. Jag kunde besegra dem andra enskiljt, men när de gick till attack samtidigt, fällde de mig inom kort. Det kändes uppfriskande att göra någonting så roligt, som jag inte gjort på mycket länge. Efter det föll vi alla ner i våra futons, och somnade inom kort.
onsdag 16 september 2009
DEN 15 SEPTEMBER 2009
[Det är lönlöst att försöka skriva ett om dagen, och med tanke på det stora uppehållet är det banne mig på tiden att jag skriver detta. Det är ju framför allt intressanta saker jag skall skriva om här, inte vad som händer varje dag. Just denna dag var speciellt intressant, därför skriver jag om den. Inlägget blev mycket långt. Kompensation för de senaste dagarna. (00:46 Japansk tid)]
Jag vaknade vid 7:30, drog mig i några minuter och klev sedan upp och tog instinktivt på mig skoluniformen. Svarta byxor och vit skjorta med Kuwana Gymnasiets emblem på. Jag öppnade skutdörrarna till resten av huset och tog mig med släpande steg till köket. "Ohayou gozaimasu," sade jag halvsömnigt, log och borstade håret. Att lägga sig i sängen med fuktigt hår och förvänta sig att det är fint dagen efter är orimligt. Bordet var redan dukat när jag slog mig ner för att äta. Momoka var fortfarande kvar och såg på TV, men skulle snart ta sin röda väska och gå iväg till grundskolan med sina vänner. Jag lyfte pinnarna från bordet och sade "Ittadakimasu," innan jag började äta.
I Japan finns det en mängd fraser som används specifikt vid ett visst tillfälle, som de två nämnda. Den första meddelar att man är vaken och att konversation nu kan börja, den andra används när man skall äta. Yukie rusar oroligt runt och ställer snabbt fram ett glas vatten på bordet. Jag tackar så mycket för det. Jag har uttryckt att svenskar är mycket törstiga, i alla fall i jämförelse med japanerna. De dricker nästan ingen vätska alls. De har små glas som man skulle kunna kalla sherry-glas i Sverige, men här är de medium. Man tömmer lätt ett sådant glas på någon sekund. Om de vet att svenskar är törstiga så blir de inte lika förvånade när man hämtar en liten tillbringare.
Förutom de traditionella japanska delarna av morgonmaten (som ris, nudlar och svampsoppa) så äter jag också en bit Pan (uttalas "pann", japanskt bröd) som ser ut som en bit rostebröd men mer än dubbelt så tjock. I affärerna är de japanska brödpåsarna kanske 20 centimeter och i en sådan påse finns det fyra skivor bröd, jag skojjar inte! De har jätte tjocka bröd skivor. Dessa rostas sedan och äts med smör och honung. Jag var förvånad över hur gott och mättande en sådan brödbit var. Medan jag äter tar Momoka sin väska och ger sig av. Jag tackar för maten och återvänder till rummet för att packa väskan. Rotaryväskan fungerar utmärkt. Äntligen har jag den elektroniska översättaren, så jag packar ner den. Nu kommer jag kunna förstå kanji bättre. Jag återvänder till köket och tar min vattenflaska (1 liter) och bentolådan som Yukie förberett. Hon verkar alltid orolig, men jag säger alltid sanningen, att allt är bra. Jag stegar ner för trappan och sätter på mig skorna. "Ittekimasu!" ropar jag innan jag går ut genom dörren.
Efter 10 minuter anländer jag på skolan och parkerar min cykel. Jag tar mina saker och ger mig av mot skohyllorna. När jag kommer dit har minst 3 elever hälsat på mig på engelska och någon tjej har fnittrat med sina väninnor. Jag ställer mina skor på hyllan och tar på mig de stora gula tofflorna som är mina. Jag sätter mig på min plats, rad 2 vid fönstren, och Asakura-sensei inleder dagen med Short Home Room då hon ger klassen information om allt möjligt. Exakt var hon säger vet jag inte. Det är för svår japanska. Efter det inleds första lektionen. Jag har ämnets bok, mitt anteckningsblock och den elektroniska översättaren på bänken. Första lektionen är matematik. När läraren ställt sig vid svartatavlan reser sig alla upp och bugar. Det är ganska enkel matematik, när läraren väl skriver siffror. Det är så mycket text på matematiken här i Japan att man blir helt vansinnig! Hur kan de ha ett prov med endast textfrågot? Man förstod absolut ingenting! Men nu var den dystra tiden förbi. Jag öppnade den och tröck på "ON" som jag gjort hemma när jag laddade den. Ingenting hände. Vad nu? Efter en stunds funderande öppnade jag batteriluckan, tomt. Jag hade glömt batteriet hemma. Phew! Ännu en lektion man inte förstår.
Efter mattelektionen gick jag till skolans bibliotek. De har sagt att jag kan gå till biblioteket för att studera ifred om jag vill. Jag lade min väska vid datorn och sökte mig sedan till toaletten. Men när jag kom in märkte jag att där endast fanns asiatisk stil på toaletterna (dvs. hål i golvet). Jag gick till personalrummet intill biblioteket och frågade var det fanns västerländska toaletter någonstans. Det tog ett tag innan de förstod vad jag menade. Det fanns ingen sådan i byggnaden jag var i, så jag gick tillsammans med en lärare till byggnaden intill. Där anslöt sig ännu en lärare till vår trupp i jakt på en toalett. Efter någon minut anlände vi vid lärartoaletterna och jag visades till en lyxtoalett (med dusch för underlivet). Jag tackade så mycket för att få använda lärartoaletten. De log och sade, "Only you." Efter det slog jag mig ner vid datorn och studerade i två perioder. Jag fyllde tre sidor av anteckningsblocket med adjektiv och verb. Efter studierna där återvände jag till klassrummet för att äta lunch.
Åter i klassrumet satt alla redan och åt. Min bentolåda består oftast av hälften ris, lite ägg, lite kött, några körsbärstomater, lite sallad och några bitar nashi (en saftig päronliknande frukt). Jag tog min bentolåda och observerade klassen medan jag åt den. En sisådär fem stycken av killarna satt och spelade Pokémon. Här är Pokémon inte bara lite kult eller endast för småbarn, alla spelar. Tjejerna drar oftast ihop några bänkar så att de kan sitta tillsamman, medans killarna sitter mer utspritt. Det är facinerande hur tjejerna söker sig till ena halvan av klassrummet och killarna söker sig till den andra.
Efter lunchen visade det sig vara gymnastik. Asakura hade sagt dagen innan att lektionen var ändrad, men informationen hade undgått mig. Jag hade inga idrottskläder med mig, så jag observerade de andra återigen. Tjejerna kunde ganska lätt få på sig sina idrottsshorts då deras kjolar täckte underkläderna under ombytet. Under skjortan har alla en annan tröja, så ingenting visas där heller. Killarna som har byxor söker sig till toaletten för att byta om då de inte vill strippa till kalsonger i klassrummet. Jag följde med strömmen av människor mot gymnastiksalen och hoppades på att någon skulle säga till mig vad jag skall göra.
Väl i gymnastiksalen visade det sig att det skulle vara dans, men inte någon vanlig typ av dans som bugg, vals eller foxtrot. Alla skulle dansa på ett förbestämt sätt till en specifik låt; the Loco-Motion (en gammal låt från 1962). Jag fick dansa med fastän jag inte hade ombyte (och det var tur det, för den 18 september skulle hela skolan dansa samtidigt för att fira slutet av idrottsdagen). Det var ingen svår dans, men de andra sade att jag dansade bra. Jag undrar vad de har för möjligheter till dans här i Japan. Det som förvånade mig mest var de faktum att killar dansade med killar och vice versa. Det är ju helt tvärtom vad vi uppmuntrar i Sverige, eller hur?
Sista lektion slutade efter en evighet och efter Asakura-sensei hade gett oss (de japansk-talande-eleverna) lite information flög jag ut genom dörren och iväg till skolans teckna-manga-klubb, "Ocarina". När jag först läste om vilka klubbar det fanns och jag läste ocarina, så tänke jag förståss på musikinstrumentet, inte att mangaklubben skulle kunna ha ett sådant namn. Jag gick till den del av skolan som jag hört att klubben skulle befinna sig. Jag frågar några fnittrande tjejer var klubben fanns. Jag fick till svar att den fanns en våning upp, men att det inte var någon klubb denna dag, utan nästa. Snopet ger jag mig av till skohyllorna, byter skor och styr mina steg mot cyklarna. På vägen dit passerar jag skolans Housoubu (Radio Klubb). Vid lunchtid varje dag spelar de lite musik i högtalarna som eleverna får föreslå. Jag tänkte att de kanske skulle kunna spela en låt jag ville höra, Zankoku na Tenshi no Teeze (The Thesis of a Cruel Angel) från en anime jag tycker om (Neon Genesis Evangelion). Sök på den och lyssna!
Vid klubben möttes jag med ens av tre tjejer som ville hjälpa till. Två utav dem kände jag igen från parallellklassen. Jag hade träffat dem vid klubben en av de första dagarna på skolan. En kände jag inte igen. Hon var ganska söt och uttryckte snabbt ett intresse för Sverige. Hon sade att hon gärna ville åka dit, och hade rimliga anledningar för att göra det. Jag plockade fram mitt anteckningsblock och bad dem skriva ner sina namn. Jag snabbt få reda på folks namn och jag kan studera deras kanji efteråt. Hon hette Shouko och var en tredjeårselev (ett år yngre än mig). Vi pratade i minst 40 minuter på hackig japanska men hade det ganska trevligt. Hon ville verkligen prata med mig, det märktes, och inte alls som vissa i klassen som endast vill prata engelska. Bah! Hon sade att hon skulle plugga nästa dag, men att hon ville träffas igen. Hon hade en viss charm och täckte ansiktet med händerna i ett ögonblicks förtvivlan när hon inte förstod eller kunde komma på ett visst engelskt ord. När jag forstatte mot cyklarna såg jag fram emot nästa tillfälle att prata.
Man kan inte låta bli att känna sig lite ensam. Även om alla hälsar på en, så är det allt de någonsin gör. Att inte ha en riktig konversation med någon på några dagar så tar man verkligen tillvara på de tillfällen man får. Den enda person jag kan hålla ingång en konversation med på någorlunda ljämn nivå är Danny, som skall till Tokyo Game Show. Det är kul att kunna prata med någon som är lika insatt i spel som sig själv. Det fanns inte riktigt i Sverige på samma sätt som här och att han finns på skolan, så nära till hands är mycket bra.
På kvällen hände ingenting särskillt spännande, så jag ser till att avsluta detta inlägg innan alla tröttnar. Phew!
Jag vaknade vid 7:30, drog mig i några minuter och klev sedan upp och tog instinktivt på mig skoluniformen. Svarta byxor och vit skjorta med Kuwana Gymnasiets emblem på. Jag öppnade skutdörrarna till resten av huset och tog mig med släpande steg till köket. "Ohayou gozaimasu," sade jag halvsömnigt, log och borstade håret. Att lägga sig i sängen med fuktigt hår och förvänta sig att det är fint dagen efter är orimligt. Bordet var redan dukat när jag slog mig ner för att äta. Momoka var fortfarande kvar och såg på TV, men skulle snart ta sin röda väska och gå iväg till grundskolan med sina vänner. Jag lyfte pinnarna från bordet och sade "Ittadakimasu," innan jag började äta.I Japan finns det en mängd fraser som används specifikt vid ett visst tillfälle, som de två nämnda. Den första meddelar att man är vaken och att konversation nu kan börja, den andra används när man skall äta. Yukie rusar oroligt runt och ställer snabbt fram ett glas vatten på bordet. Jag tackar så mycket för det. Jag har uttryckt att svenskar är mycket törstiga, i alla fall i jämförelse med japanerna. De dricker nästan ingen vätska alls. De har små glas som man skulle kunna kalla sherry-glas i Sverige, men här är de medium. Man tömmer lätt ett sådant glas på någon sekund. Om de vet att svenskar är törstiga så blir de inte lika förvånade när man hämtar en liten tillbringare.
Förutom de traditionella japanska delarna av morgonmaten (som ris, nudlar och svampsoppa) så äter jag också en bit Pan (uttalas "pann", japanskt bröd) som ser ut som en bit rostebröd men mer än dubbelt så tjock. I affärerna är de japanska brödpåsarna kanske 20 centimeter och i en sådan påse finns det fyra skivor bröd, jag skojjar inte! De har jätte tjocka bröd skivor. Dessa rostas sedan och äts med smör och honung. Jag var förvånad över hur gott och mättande en sådan brödbit var. Medan jag äter tar Momoka sin väska och ger sig av. Jag tackar för maten och återvänder till rummet för att packa väskan. Rotaryväskan fungerar utmärkt. Äntligen har jag den elektroniska översättaren, så jag packar ner den. Nu kommer jag kunna förstå kanji bättre. Jag återvänder till köket och tar min vattenflaska (1 liter) och bentolådan som Yukie förberett. Hon verkar alltid orolig, men jag säger alltid sanningen, att allt är bra. Jag stegar ner för trappan och sätter på mig skorna. "Ittekimasu!" ropar jag innan jag går ut genom dörren.
Efter 10 minuter anländer jag på skolan och parkerar min cykel. Jag tar mina saker och ger mig av mot skohyllorna. När jag kommer dit har minst 3 elever hälsat på mig på engelska och någon tjej har fnittrat med sina väninnor. Jag ställer mina skor på hyllan och tar på mig de stora gula tofflorna som är mina. Jag sätter mig på min plats, rad 2 vid fönstren, och Asakura-sensei inleder dagen med Short Home Room då hon ger klassen information om allt möjligt. Exakt var hon säger vet jag inte. Det är för svår japanska. Efter det inleds första lektionen. Jag har ämnets bok, mitt anteckningsblock och den elektroniska översättaren på bänken. Första lektionen är matematik. När läraren ställt sig vid svartatavlan reser sig alla upp och bugar. Det är ganska enkel matematik, när läraren väl skriver siffror. Det är så mycket text på matematiken här i Japan att man blir helt vansinnig! Hur kan de ha ett prov med endast textfrågot? Man förstod absolut ingenting! Men nu var den dystra tiden förbi. Jag öppnade den och tröck på "ON" som jag gjort hemma när jag laddade den. Ingenting hände. Vad nu? Efter en stunds funderande öppnade jag batteriluckan, tomt. Jag hade glömt batteriet hemma. Phew! Ännu en lektion man inte förstår.
Efter mattelektionen gick jag till skolans bibliotek. De har sagt att jag kan gå till biblioteket för att studera ifred om jag vill. Jag lade min väska vid datorn och sökte mig sedan till toaletten. Men när jag kom in märkte jag att där endast fanns asiatisk stil på toaletterna (dvs. hål i golvet). Jag gick till personalrummet intill biblioteket och frågade var det fanns västerländska toaletter någonstans. Det tog ett tag innan de förstod vad jag menade. Det fanns ingen sådan i byggnaden jag var i, så jag gick tillsammans med en lärare till byggnaden intill. Där anslöt sig ännu en lärare till vår trupp i jakt på en toalett. Efter någon minut anlände vi vid lärartoaletterna och jag visades till en lyxtoalett (med dusch för underlivet). Jag tackade så mycket för att få använda lärartoaletten. De log och sade, "Only you." Efter det slog jag mig ner vid datorn och studerade i två perioder. Jag fyllde tre sidor av anteckningsblocket med adjektiv och verb. Efter studierna där återvände jag till klassrummet för att äta lunch.
Åter i klassrumet satt alla redan och åt. Min bentolåda består oftast av hälften ris, lite ägg, lite kött, några körsbärstomater, lite sallad och några bitar nashi (en saftig päronliknande frukt). Jag tog min bentolåda och observerade klassen medan jag åt den. En sisådär fem stycken av killarna satt och spelade Pokémon. Här är Pokémon inte bara lite kult eller endast för småbarn, alla spelar. Tjejerna drar oftast ihop några bänkar så att de kan sitta tillsamman, medans killarna sitter mer utspritt. Det är facinerande hur tjejerna söker sig till ena halvan av klassrummet och killarna söker sig till den andra.
Efter lunchen visade det sig vara gymnastik. Asakura hade sagt dagen innan att lektionen var ändrad, men informationen hade undgått mig. Jag hade inga idrottskläder med mig, så jag observerade de andra återigen. Tjejerna kunde ganska lätt få på sig sina idrottsshorts då deras kjolar täckte underkläderna under ombytet. Under skjortan har alla en annan tröja, så ingenting visas där heller. Killarna som har byxor söker sig till toaletten för att byta om då de inte vill strippa till kalsonger i klassrummet. Jag följde med strömmen av människor mot gymnastiksalen och hoppades på att någon skulle säga till mig vad jag skall göra.
Väl i gymnastiksalen visade det sig att det skulle vara dans, men inte någon vanlig typ av dans som bugg, vals eller foxtrot. Alla skulle dansa på ett förbestämt sätt till en specifik låt; the Loco-Motion (en gammal låt från 1962). Jag fick dansa med fastän jag inte hade ombyte (och det var tur det, för den 18 september skulle hela skolan dansa samtidigt för att fira slutet av idrottsdagen). Det var ingen svår dans, men de andra sade att jag dansade bra. Jag undrar vad de har för möjligheter till dans här i Japan. Det som förvånade mig mest var de faktum att killar dansade med killar och vice versa. Det är ju helt tvärtom vad vi uppmuntrar i Sverige, eller hur?
Sista lektion slutade efter en evighet och efter Asakura-sensei hade gett oss (de japansk-talande-eleverna) lite information flög jag ut genom dörren och iväg till skolans teckna-manga-klubb, "Ocarina". När jag först läste om vilka klubbar det fanns och jag läste ocarina, så tänke jag förståss på musikinstrumentet, inte att mangaklubben skulle kunna ha ett sådant namn. Jag gick till den del av skolan som jag hört att klubben skulle befinna sig. Jag frågar några fnittrande tjejer var klubben fanns. Jag fick till svar att den fanns en våning upp, men att det inte var någon klubb denna dag, utan nästa. Snopet ger jag mig av till skohyllorna, byter skor och styr mina steg mot cyklarna. På vägen dit passerar jag skolans Housoubu (Radio Klubb). Vid lunchtid varje dag spelar de lite musik i högtalarna som eleverna får föreslå. Jag tänkte att de kanske skulle kunna spela en låt jag ville höra, Zankoku na Tenshi no Teeze (The Thesis of a Cruel Angel) från en anime jag tycker om (Neon Genesis Evangelion). Sök på den och lyssna!
Vid klubben möttes jag med ens av tre tjejer som ville hjälpa till. Två utav dem kände jag igen från parallellklassen. Jag hade träffat dem vid klubben en av de första dagarna på skolan. En kände jag inte igen. Hon var ganska söt och uttryckte snabbt ett intresse för Sverige. Hon sade att hon gärna ville åka dit, och hade rimliga anledningar för att göra det. Jag plockade fram mitt anteckningsblock och bad dem skriva ner sina namn. Jag snabbt få reda på folks namn och jag kan studera deras kanji efteråt. Hon hette Shouko och var en tredjeårselev (ett år yngre än mig). Vi pratade i minst 40 minuter på hackig japanska men hade det ganska trevligt. Hon ville verkligen prata med mig, det märktes, och inte alls som vissa i klassen som endast vill prata engelska. Bah! Hon sade att hon skulle plugga nästa dag, men att hon ville träffas igen. Hon hade en viss charm och täckte ansiktet med händerna i ett ögonblicks förtvivlan när hon inte förstod eller kunde komma på ett visst engelskt ord. När jag forstatte mot cyklarna såg jag fram emot nästa tillfälle att prata.
Man kan inte låta bli att känna sig lite ensam. Även om alla hälsar på en, så är det allt de någonsin gör. Att inte ha en riktig konversation med någon på några dagar så tar man verkligen tillvara på de tillfällen man får. Den enda person jag kan hålla ingång en konversation med på någorlunda ljämn nivå är Danny, som skall till Tokyo Game Show. Det är kul att kunna prata med någon som är lika insatt i spel som sig själv. Det fanns inte riktigt i Sverige på samma sätt som här och att han finns på skolan, så nära till hands är mycket bra.
På kvällen hände ingenting särskillt spännande, så jag ser till att avsluta detta inlägg innan alla tröttnar. Phew!
torsdag 3 september 2009
DEN 31 AUGUSTI 2009
[Jag har hamnat efter... igen. Dagarna suger verkligen energin ur en! Tiden bara rinner iväg! Nu är det ganska sent, och jag måste sova. Jag har min första Judo lektion imorgon. Läskigt! (23:04 Japansk tid)]
Idag var första skoldagen. Jag steg upp klockan 7, jag ville hinna med allt som behövde fixas. Nervositeten ökade och ökade. Jag tog på mig skoluniformen för första gången. Svarta byxor och vit skjorta (för killarna) med Kuwana High Schools logga på. Det kändes spännande. Frukosten bestod av bröd med smör och honung och iskaffe (fårvånansvärt vanligt i Japan).
Yukie cyklade med mig till skolan så att jag kunde hitta. Vi parkerade cyklarna och gick till receptionen. Där sade jag farväl till Yukie och följde med min Homeroom Teacher, Asakura-sensei. Kunde inte låta bli att känna mig ganska ensam fastän det var folk runt omkring mig och Asakura-sensei pratade lite med mig. Först gick vi till lärarummet där jag introducerade mig själv. "Hej! Mitt namn är Oskar Segersvärd. Jag kommer från Sverige. Trevligt att träffas." Sedan tillade jag, "Detta är min naturliga hårfärg." De skrattade, jag hade lyckats. I Japan utför de en koll första skoldagen att ingen elev färgat håret. Låter det löjligt? I Sverige kanske, där färgar nästan alla håret, i alla fall någon gång. Här vill de uppmuntra diciplin, och man bör inte färga håret. De förstår att min hårfärg är naturlig... nog med förklaring! Det var ett skämt.
Sedan följde jag med Asakura-sensei till klassrummet. Varje klass har ett klassrum och nästan alla lektioner hålls där. Lärarna förflyttar sig mellan klassrummen, snarare än eleverna som i Sverige. När jag gick in genom dörren såg jag med ens fem japanska flickor som stod och väntade ivrigt på utbytesstudenten, mig. När de såg mig skrek de; "Kyaaaa!" Ett tecken av förtjusning. De rusade iväg och tisslade och tasslade för sig själva. Alla ville se "den nya killen". Jag gav en kort introduktion till klassen och blev sedan guidad runt skolan av Asakura-sensei.
Efter guidningen samlades hela skolan i gymnastiksalen. Det var några elever som de talade om en hel del och delade ut vad jag tror var diplom till. De verkade vara atleter för många gånger kunde jag höra de säga "200 metre" eller liknande. Efter en tid skulle jag ställa mig framför hela skolan och introducera mig. 1200 personer som stirrar på en, tjejerna som viskar... det var rejäl press! Det var länge sedan jag varit så nervös. Bäst att inte göra bort sig, liksom. Sist på schemat var hårfärgs kollen, men jag var "grön". Efter det fick jag gå hem, de andra skulle ha prov (första skoldagen, fattar ni?). Jag skulle ha Engelska- och Matematikprov dagen efter, så jag fick lite material att studera inför Engelskaprovet. Jag letade upp Danny, en extra engelska lärare från Gibraltar, som jag hade hört talas om dagen jag kom till Japan. Han skulle på Tokyo Game Show, vilket jag också ville, så jag tog tillfället i akt att prata med honom.
Efteråt mötte jag Yukie för att cykla hem igen. På vägen passerade vi en bit mur med taggtråd. Jag trodde först att det var ett fängelse eller liknande, men det var en del av skolans mur! Jag frågade Yukie varför man ville ha mur och taggtråd runt skolan, hon svarade att det var runt polen. "Så att fula gubbar inte kan klättra över och titta på Gymnasieflickor i baddräckt." Snacka om annorlunda.
Klockan 12 var det rotarylunch på ett av stadens hotel. Där överlämnade jag Sveriges banner, men inte Strängnäs Rotaryklubbs eftersom jag aldrig fått någon. Jag hoppas att de kan skicka en någongång. Jag återvände vid 2 tiden och skrev blogginlägg och pluggade engelska. Ganska snart var det dags att sova, nästa skoldag väntade. Phew!
Idag var första skoldagen. Jag steg upp klockan 7, jag ville hinna med allt som behövde fixas. Nervositeten ökade och ökade. Jag tog på mig skoluniformen för första gången. Svarta byxor och vit skjorta (för killarna) med Kuwana High Schools logga på. Det kändes spännande. Frukosten bestod av bröd med smör och honung och iskaffe (fårvånansvärt vanligt i Japan).
Yukie cyklade med mig till skolan så att jag kunde hitta. Vi parkerade cyklarna och gick till receptionen. Där sade jag farväl till Yukie och följde med min Homeroom Teacher, Asakura-sensei. Kunde inte låta bli att känna mig ganska ensam fastän det var folk runt omkring mig och Asakura-sensei pratade lite med mig. Först gick vi till lärarummet där jag introducerade mig själv. "Hej! Mitt namn är Oskar Segersvärd. Jag kommer från Sverige. Trevligt att träffas." Sedan tillade jag, "Detta är min naturliga hårfärg." De skrattade, jag hade lyckats. I Japan utför de en koll första skoldagen att ingen elev färgat håret. Låter det löjligt? I Sverige kanske, där färgar nästan alla håret, i alla fall någon gång. Här vill de uppmuntra diciplin, och man bör inte färga håret. De förstår att min hårfärg är naturlig... nog med förklaring! Det var ett skämt.
Sedan följde jag med Asakura-sensei till klassrummet. Varje klass har ett klassrum och nästan alla lektioner hålls där. Lärarna förflyttar sig mellan klassrummen, snarare än eleverna som i Sverige. När jag gick in genom dörren såg jag med ens fem japanska flickor som stod och väntade ivrigt på utbytesstudenten, mig. När de såg mig skrek de; "Kyaaaa!" Ett tecken av förtjusning. De rusade iväg och tisslade och tasslade för sig själva. Alla ville se "den nya killen". Jag gav en kort introduktion till klassen och blev sedan guidad runt skolan av Asakura-sensei.
Efter guidningen samlades hela skolan i gymnastiksalen. Det var några elever som de talade om en hel del och delade ut vad jag tror var diplom till. De verkade vara atleter för många gånger kunde jag höra de säga "200 metre" eller liknande. Efter en tid skulle jag ställa mig framför hela skolan och introducera mig. 1200 personer som stirrar på en, tjejerna som viskar... det var rejäl press! Det var länge sedan jag varit så nervös. Bäst att inte göra bort sig, liksom. Sist på schemat var hårfärgs kollen, men jag var "grön". Efter det fick jag gå hem, de andra skulle ha prov (första skoldagen, fattar ni?). Jag skulle ha Engelska- och Matematikprov dagen efter, så jag fick lite material att studera inför Engelskaprovet. Jag letade upp Danny, en extra engelska lärare från Gibraltar, som jag hade hört talas om dagen jag kom till Japan. Han skulle på Tokyo Game Show, vilket jag också ville, så jag tog tillfället i akt att prata med honom.
Efteråt mötte jag Yukie för att cykla hem igen. På vägen passerade vi en bit mur med taggtråd. Jag trodde först att det var ett fängelse eller liknande, men det var en del av skolans mur! Jag frågade Yukie varför man ville ha mur och taggtråd runt skolan, hon svarade att det var runt polen. "Så att fula gubbar inte kan klättra över och titta på Gymnasieflickor i baddräckt." Snacka om annorlunda.
Klockan 12 var det rotarylunch på ett av stadens hotel. Där överlämnade jag Sveriges banner, men inte Strängnäs Rotaryklubbs eftersom jag aldrig fått någon. Jag hoppas att de kan skicka en någongång. Jag återvände vid 2 tiden och skrev blogginlägg och pluggade engelska. Ganska snart var det dags att sova, nästa skoldag väntade. Phew!
söndag 30 augusti 2009
DEN 30 AUGUSTI 2009
[Jag försöker bli färdig med detta inlägg så snabbt som möjligt, för att jag behöver plugga till imorgon. Tänka sig, va? I Japan har de 3~4 prov per dag de första två dagarna efter sommarlovet. Tänk hur eleverna i Sverige skulle reagera om lärarna gjorde så! Jag har tur, bara 2 prov andra dagen, engelska och matematik. Problemet är att alla provfrågor är på japanska. (15:42 Japansk tid)]
När jag vaknade 9:30 var endast Kazukiyo hemma. Sayaka var och tränade med sin skolklubb, Yukie och Momoka var och övade inför konserten vid lunch. Först kändes det lite konstigt och stelt, Yukie är den som brukar prata mest med mig, men jag tror jag fick bra kontakt med Kazukiyo också. Jag hämtade min kamera och stoppade i minneskortet och satte batteriet på laddning. Kazukiyo hämtade sin kamera, en enorm systemkamera med lika stort objektiv. Han sade att han använde det för att få fina bilder av berg, hav, blommor och fåglar. De flyger iväg om man kommer för nära.
Klockan blev elva och vi skulle ge oss av. Kazukiyo sade med ett stort att vi skulle köra "Race Car". Men först skulle vi visst besöka grannen. Det konstiga var att huset intill var som ett andra hem. Kazukiyo tog obesvärat av sig skorna utan att signalera att har hade gjort intrång i någon annans hem. Dessutom hängde en likadan (Nalle Puh) klocka på väggen där som hemma i köket. På väg upp för trappan ropade han tillsist, "Hallå!" Det visade sig vara ett av hans företags små kontor. Hans syster var där och jobbade. Vi tog varsin kopp iskaffe (som iste, verkar populärt i Japan) och han uppdaterade sig på hur det gått för företaget. Sedan gick vi ner till husets garage, och där inne stod faktiskt en "Race Car". (En Mitsubishi så klart, man kör väl japanskt?)
Det var en vit Mitsubishi Lancer, 300+ hästkrafter och säten tillhörande en bil i klassen. När man satt sig i sätet kunde man knappt röra sig; man satt säkert fast. Men detta var en japansk Lancer (inte en europeisk eller amerikansk)! Det betydde att radion hade inbyggd hårddisk för musik etc. och DVD-spelare. Sade jag att den även är TV och GPS? Jag vill ha en japansk bil, inte europeisk japansk, utan japansk-japansk! Vi anlände vid konsterthuset 11:45 (samma konserthus som den japanska konserten jag var på andra dagen). Där satt Sachiko (Yukies mamma) och väntade. Vi gick in i konsertsalen och väntade. Den började prick 12.
Det var 25 barn som spelade fiol och 8 som spelade duetter på piano. Momoka spelade en tysk folkmelodi på fiol, känd i Sverige som "Alla fåglar kommit re'n". Hon såg ut som en liten prinsessa i en liten vit klänning och uppsatt hår.
Mot slutet spelade flera violinister tillsammans, men det bästa var Momokas egna framträdande.
Vissa var så duktiga att de säkert skulle komma in på Lilla Akademin om inte till och med den stora. Det fanns några extremt duktiga violinister där, men deras stycken kändes så hektiska att det var lite jobbigt att lyssna på fyra långa stycken.
Konserten tog slut först 4 och då åkte vi direkt hem. Sayaka var ännu inte hemma, så vi bestämde oss för att åka till ett Sushiya (Ya är ett ord för hus på japanska. Det som står före ya visar vad restaurangens specialitet är.) och åt jätte god sushi. Jag passade på att ta några bilder av min familj medan vi var där.
Sedan åkte vi hem och diskuterade morgondagen, den första skoldagen. Läskigt!
När jag vaknade 9:30 var endast Kazukiyo hemma. Sayaka var och tränade med sin skolklubb, Yukie och Momoka var och övade inför konserten vid lunch. Först kändes det lite konstigt och stelt, Yukie är den som brukar prata mest med mig, men jag tror jag fick bra kontakt med Kazukiyo också. Jag hämtade min kamera och stoppade i minneskortet och satte batteriet på laddning. Kazukiyo hämtade sin kamera, en enorm systemkamera med lika stort objektiv. Han sade att han använde det för att få fina bilder av berg, hav, blommor och fåglar. De flyger iväg om man kommer för nära.
Klockan blev elva och vi skulle ge oss av. Kazukiyo sade med ett stort att vi skulle köra "Race Car". Men först skulle vi visst besöka grannen. Det konstiga var att huset intill var som ett andra hem. Kazukiyo tog obesvärat av sig skorna utan att signalera att har hade gjort intrång i någon annans hem. Dessutom hängde en likadan (Nalle Puh) klocka på väggen där som hemma i köket. På väg upp för trappan ropade han tillsist, "Hallå!" Det visade sig vara ett av hans företags små kontor. Hans syster var där och jobbade. Vi tog varsin kopp iskaffe (som iste, verkar populärt i Japan) och han uppdaterade sig på hur det gått för företaget. Sedan gick vi ner till husets garage, och där inne stod faktiskt en "Race Car". (En Mitsubishi så klart, man kör väl japanskt?)
Det var en vit Mitsubishi Lancer, 300+ hästkrafter och säten tillhörande en bil i klassen. När man satt sig i sätet kunde man knappt röra sig; man satt säkert fast. Men detta var en japansk Lancer (inte en europeisk eller amerikansk)! Det betydde att radion hade inbyggd hårddisk för musik etc. och DVD-spelare. Sade jag att den även är TV och GPS? Jag vill ha en japansk bil, inte europeisk japansk, utan japansk-japansk! Vi anlände vid konsterthuset 11:45 (samma konserthus som den japanska konserten jag var på andra dagen). Där satt Sachiko (Yukies mamma) och väntade. Vi gick in i konsertsalen och väntade. Den började prick 12.
Det var 25 barn som spelade fiol och 8 som spelade duetter på piano. Momoka spelade en tysk folkmelodi på fiol, känd i Sverige som "Alla fåglar kommit re'n". Hon såg ut som en liten prinsessa i en liten vit klänning och uppsatt hår.Mot slutet spelade flera violinister tillsammans, men det bästa var Momokas egna framträdande.
Vissa var så duktiga att de säkert skulle komma in på Lilla Akademin om inte till och med den stora. Det fanns några extremt duktiga violinister där, men deras stycken kändes så hektiska att det var lite jobbigt att lyssna på fyra långa stycken.
Konserten tog slut först 4 och då åkte vi direkt hem. Sayaka var ännu inte hemma, så vi bestämde oss för att åka till ett Sushiya (Ya är ett ord för hus på japanska. Det som står före ya visar vad restaurangens specialitet är.) och åt jätte god sushi. Jag passade på att ta några bilder av min familj medan vi var där.
Sedan åkte vi hem och diskuterade morgondagen, den första skoldagen. Läskigt!
DEN 29 AUGUSTI 2009
[Jag har haft denna förbannade snuva sedan den 24. Jäklar vad den håller i sig. Ingen här verkar oroa sig, och det gör mig lugn. Jag har ingen feber, men det skulle vara skönt att bli av med den. Är jag kanske smått allergisk mot någonting här i Japan mån tro? Jag har inte hunnit duscha ännu. Haha! Det var ni inte berädda på va? (15:42 Japansk tid)]
Jag vaknade 11:30 och hade sovit mycket gott, men alldeles för länge. Efter en kvick frukost fick jag lära mig reglerna till , ett kortspel som Yukie skrivit om i ett mail. Jag tänker inte börja förklara reglerna, men jag kan säga att det är förbannat svårt, och liknar på sätt och vis memory. Fast mycket svårare.
Vid 3 tiden åkte vi (Kazukiyo, Yukie, Momoka och jag) till Kazukiyos föräldrars hem, en bit bort i Kuwana. Deras hus var större än det hus jag bor i, men å andra sidan var det ju Kazukiyos far, Tsukasa, som grundade Ohira företaget och gjorde det till vad det är idag. Jag träffade även Kazukiyos mor Fumiko, hans yngre syster Mariko, och hennes katt Queen. bor hemma hos föräldrarna och jobbar på Ohira företaget. Den äldre systern vet jag inte var hon bor, eller vad hon heter. Efter några bitar nashi och lite te tog vi ett foto och åkte sedan vidare till Yukies föräldrar.
Innan Yukie gifte sig hette hon Mizutani, och det var vid den residensen vi befann oss. Detta hus var STORT. Med en så japansk trädgård att det inte var sant. Jag bad om att få låna en kamera och ta ett foto. Jag hoppas kunna få upp bilden här snart. Fru Mizutani Sachiko mötte oss i dörren, herr Mizutani Akira var sedan ett par år tillbaka död. Yukies yngre brors fru var där med sina barn och även de hälsade på "utlänningen" som var på besök. De diskuterade hur jag skulle behandlas i skolan och de kom fram till att jag skulle bli superpopulär. De säger alla att jag har ett ansikte som japaner tycker om. Ungefär 15 minuter efter att vi träffats utbrast Fumiko; "I love you!" vilket skrämde mig. Jag pekade på ett foto av Akira och sade; "Han kan ju höra vad du säger!" Några goda skratt följde.
Sedan återvände vi hem och jag svarade på några mail innan maten. På bordet stod en stor stekyta och fem saftiga köttbitar låg på en talrik bredvid. Det var spännande att steka själv, och det var mycket varmt. Vi åt dem med ris och di verse grönsaker. Efter måltiden hände någonting stort. Ohira familjen gav mig presenter. (Under de närmaste dagarna hade jag gett Ohiras ungefär en present varannan dag, vilket uppskattades stort. Enligt Japansk tradition var de deras tur att ge mig någonting, men inget skulle kunna ha förberätt mig på vad jag skulle få.)
De plockade fram en fin tygpåse som jag försiktigt öppnade. Det första jag plockade upp var ett headset med microfon. Med ens blev jag mycket glad och tackade dem. "Oh, vad bra! Pappa vill så gärna prata med mig på Skype! Tack så mycket!" De verkade glada över min reaktion. Det andra jag plockade upp ur påsen var ett minneskort på 4GB, jag undrade vad den var tänkt till. Jag stoppade åter ner handen i påsen och plockade upp... en 10.1 megapixels digitalkamera! Min första kamera! (Jag kan väl erkänna att jag tidigare inte tyckt mig ha en anledning att ha en egen digitalkamera; familjen hade ju en. Men nu, borta från familjen, är det tur att jag kan ha en kamera att ta bilder med och visa för alla hemma och få minnen för livet.)
Jag kunde först inte tro det. "Är det verkligen min?" Jag tackade dem om och om igen. Kunde inte låta bli att undra hur många andra som får en kamera och headset av sin värdfamilj, speciellt efter så kort tid. "Det är som julafton!" Minneskortet var förstås till kameran. Alla var glada i slutet av måltiden.
Sedan tog jag det dagliga kvällsbadet och kröp i säng. Phew!
Jag vaknade 11:30 och hade sovit mycket gott, men alldeles för länge. Efter en kvick frukost fick jag lära mig reglerna till , ett kortspel som Yukie skrivit om i ett mail. Jag tänker inte börja förklara reglerna, men jag kan säga att det är förbannat svårt, och liknar på sätt och vis memory. Fast mycket svårare.
Vid 3 tiden åkte vi (Kazukiyo, Yukie, Momoka och jag) till Kazukiyos föräldrars hem, en bit bort i Kuwana. Deras hus var större än det hus jag bor i, men å andra sidan var det ju Kazukiyos far, Tsukasa, som grundade Ohira företaget och gjorde det till vad det är idag. Jag träffade även Kazukiyos mor Fumiko, hans yngre syster Mariko, och hennes katt Queen. bor hemma hos föräldrarna och jobbar på Ohira företaget. Den äldre systern vet jag inte var hon bor, eller vad hon heter. Efter några bitar nashi och lite te tog vi ett foto och åkte sedan vidare till Yukies föräldrar.
Innan Yukie gifte sig hette hon Mizutani, och det var vid den residensen vi befann oss. Detta hus var STORT. Med en så japansk trädgård att det inte var sant. Jag bad om att få låna en kamera och ta ett foto. Jag hoppas kunna få upp bilden här snart. Fru Mizutani Sachiko mötte oss i dörren, herr Mizutani Akira var sedan ett par år tillbaka död. Yukies yngre brors fru var där med sina barn och även de hälsade på "utlänningen" som var på besök. De diskuterade hur jag skulle behandlas i skolan och de kom fram till att jag skulle bli superpopulär. De säger alla att jag har ett ansikte som japaner tycker om. Ungefär 15 minuter efter att vi träffats utbrast Fumiko; "I love you!" vilket skrämde mig. Jag pekade på ett foto av Akira och sade; "Han kan ju höra vad du säger!" Några goda skratt följde.
Sedan återvände vi hem och jag svarade på några mail innan maten. På bordet stod en stor stekyta och fem saftiga köttbitar låg på en talrik bredvid. Det var spännande att steka själv, och det var mycket varmt. Vi åt dem med ris och di verse grönsaker. Efter måltiden hände någonting stort. Ohira familjen gav mig presenter. (Under de närmaste dagarna hade jag gett Ohiras ungefär en present varannan dag, vilket uppskattades stort. Enligt Japansk tradition var de deras tur att ge mig någonting, men inget skulle kunna ha förberätt mig på vad jag skulle få.)
De plockade fram en fin tygpåse som jag försiktigt öppnade. Det första jag plockade upp var ett headset med microfon. Med ens blev jag mycket glad och tackade dem. "Oh, vad bra! Pappa vill så gärna prata med mig på Skype! Tack så mycket!" De verkade glada över min reaktion. Det andra jag plockade upp ur påsen var ett minneskort på 4GB, jag undrade vad den var tänkt till. Jag stoppade åter ner handen i påsen och plockade upp... en 10.1 megapixels digitalkamera! Min första kamera! (Jag kan väl erkänna att jag tidigare inte tyckt mig ha en anledning att ha en egen digitalkamera; familjen hade ju en. Men nu, borta från familjen, är det tur att jag kan ha en kamera att ta bilder med och visa för alla hemma och få minnen för livet.)
Jag kunde först inte tro det. "Är det verkligen min?" Jag tackade dem om och om igen. Kunde inte låta bli att undra hur många andra som får en kamera och headset av sin värdfamilj, speciellt efter så kort tid. "Det är som julafton!" Minneskortet var förstås till kameran. Alla var glada i slutet av måltiden.
Sedan tog jag det dagliga kvällsbadet och kröp i säng. Phew!
DEN 28 AUGUSTI 2009
[Momoka kallas ofta Momo-chan, ett extra gulligt smeknamn. Momo betyder persika på japanska. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (22:22 Japansk tid)]
Denna dag åkte jag, Momoka och Yukie på en sightseeing runda i Kuwana. Först trodde jag att det inte fanns så mycket att se i Kuwana, men jag har nu lärt mig att inte dömma före jag sett och hört. Först besökte vi ett Shintotempel. Ja, det fanns ett fint sådant i Kuwana också. Vi gick upp för den långa trappan och jag fick höra om olika festivaler som hålls vid templet under året. Vid huvudbyggnadeb bad vi om att få våra önskningar uppfyllda. Jag önskade att året i Japan skulle bli ett lyckat år och att det skulle gå bra i skolan.
På vägen tillbaka till bilen stannade vi vid tempel shoppen och köpte varsin "fortune". Man fick plocka en ur en hög. I det lilla paketet fanns en liten sten och ett papper med spådommen. Min sten var seger-stenen. Ganska passande med tanke på mitt namn, inte sant? Allt tar mycket längre tid att göra med Momoka. Hon är inte rask, ni vet hur små barn är. Momoka är i alla fall underhållande, så det är värt det!
Efter templet åkte vi till ett usiktstorn. Det finns tre stora floder i Kuwana som alla möts alldeles i närheten av tornet, och man kunde se alla därifrån. Det var faktiskt intressant, även om det inte låter som det. Vi såg en film om hur Kuwana blev till och hur det var förut då floderna svämmade över. För länge sedan hade Kuwana varit indelad i små celler, med jordvallar som skydd mot flodernas vrede. Men ibland hände det att vallarna brast och folket behövde söka skydd i ett hus byggt på en upphöjd stenplattform. Där var de säkra från vågorna. Efter att ha skådat utsikten och ätit lunch (spagetti med köttfärssås) gick vi och besökte ett sådant hus. Momo-chan såg också till att vi spenderade lite tid i den närbenägra lekplatsen innan vi skulle åka vidare.
Dagen hade gått fort och Yukie frågade om vi var klara med sightseeingen och kanske skulle göra något annat. "Karaoke?" frågade hon och jag och Momoka utbrast; "Hai!" (Ja på japanska.) Vi åkte till en byggnad med många små rum med karaoke innuti och vi sjöng alla möjliga sånger. Det är svårt att hitta musik på karaoke för att alla namn är skrivet med japanska tecken, till och med många av de engelska sångerna. Jag sjöng Melissa igen (den är så bra) och sedan några engelska sånger. Även om texten står på skärmen är det bra om man kan texten någorlunda bra innan man kastar sig in i karaokens värld. Ni är varnade.
Yukie och Momoka tyckte att jag sjöng med bra japanskt uttal, vilket jag blev mycket glad över att höra. Det gäller bara att lyssna på låten några gånger och plugga in texten. Man hör ju hur de sjunger, och det är bara att sjunga likadant. Efter den dagen var det pladask i säng igen. Dagarna är ganska ansträngande, men å så roliga. Phew!
Denna dag åkte jag, Momoka och Yukie på en sightseeing runda i Kuwana. Först trodde jag att det inte fanns så mycket att se i Kuwana, men jag har nu lärt mig att inte dömma före jag sett och hört. Först besökte vi ett Shintotempel. Ja, det fanns ett fint sådant i Kuwana också. Vi gick upp för den långa trappan och jag fick höra om olika festivaler som hålls vid templet under året. Vid huvudbyggnadeb bad vi om att få våra önskningar uppfyllda. Jag önskade att året i Japan skulle bli ett lyckat år och att det skulle gå bra i skolan.
På vägen tillbaka till bilen stannade vi vid tempel shoppen och köpte varsin "fortune". Man fick plocka en ur en hög. I det lilla paketet fanns en liten sten och ett papper med spådommen. Min sten var seger-stenen. Ganska passande med tanke på mitt namn, inte sant? Allt tar mycket längre tid att göra med Momoka. Hon är inte rask, ni vet hur små barn är. Momoka är i alla fall underhållande, så det är värt det!
Efter templet åkte vi till ett usiktstorn. Det finns tre stora floder i Kuwana som alla möts alldeles i närheten av tornet, och man kunde se alla därifrån. Det var faktiskt intressant, även om det inte låter som det. Vi såg en film om hur Kuwana blev till och hur det var förut då floderna svämmade över. För länge sedan hade Kuwana varit indelad i små celler, med jordvallar som skydd mot flodernas vrede. Men ibland hände det att vallarna brast och folket behövde söka skydd i ett hus byggt på en upphöjd stenplattform. Där var de säkra från vågorna. Efter att ha skådat utsikten och ätit lunch (spagetti med köttfärssås) gick vi och besökte ett sådant hus. Momo-chan såg också till att vi spenderade lite tid i den närbenägra lekplatsen innan vi skulle åka vidare.
Dagen hade gått fort och Yukie frågade om vi var klara med sightseeingen och kanske skulle göra något annat. "Karaoke?" frågade hon och jag och Momoka utbrast; "Hai!" (Ja på japanska.) Vi åkte till en byggnad med många små rum med karaoke innuti och vi sjöng alla möjliga sånger. Det är svårt att hitta musik på karaoke för att alla namn är skrivet med japanska tecken, till och med många av de engelska sångerna. Jag sjöng Melissa igen (den är så bra) och sedan några engelska sånger. Även om texten står på skärmen är det bra om man kan texten någorlunda bra innan man kastar sig in i karaokens värld. Ni är varnade.
Yukie och Momoka tyckte att jag sjöng med bra japanskt uttal, vilket jag blev mycket glad över att höra. Det gäller bara att lyssna på låten några gånger och plugga in texten. Man hör ju hur de sjunger, och det är bara att sjunga likadant. Efter den dagen var det pladask i säng igen. Dagarna är ganska ansträngande, men å så roliga. Phew!
lördag 29 augusti 2009
DEN 27 AUGUSTI 2009
[Jag får nog försöka skriva ett och ett halvt per dag. Phew! Ni skall veta vad det tar tid! Men jag gör det inte bara för att berätta för er vad som händer, utan också för att jag skall minnas det bättre. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (21:38 Japansk tid)]
Jag vet inte säkert när jag vaknade, men det första jag gjorde var att ge familjen Ohira en gåva från resan. En ask Kabosu, en lokal delikatess från Kyuushuu. De var mycket glada över gåvan. Jag hade gjort rätt när jag frågade de andra utbytesstudenterna om råd för en gåva. Det visade sig vara tradition att ta med sig en bit av den lokala matlagningen hem efter en resa. Så passande!
Vid lunch träffade jag Tomoki, Mayukas pojkvän. Mayuka är Ohiras äldsta dotter som för nu bor i Nyköping, Sverige. Jag tror det är hennes rum jag har. Alla hennes saker står i alla fall undanplockade i en av rummets garderober. Det är precis som hemma i Sverige. Mai har mitt rum, och mina saker står i en garderob. Tomoki hade varit en månad i Kanada nu i somras och kunde bättre engelska än de flesta andra. Vi kunde prata ganska bra. Jag frågade så mycket jag kunde på japanska, det är ju det språket jag skall lära mig. Han ville ganska gärna prata engelska eftersom det var lättare för oss båda att förstå varandra då. Han var också intresserad av att lära sig svenska, jag antar att det är för att hans flickvän nu lär sig svenska. I hans ställe skulle jag göra det samma. Jag gav honom en kort svenska lektion och kom snabbt in på possesiva pronomen: min/mitt etc. och fick med ens börja förklara att det fanns t- och n-objekt (en och ett). Inte den lättaste svenskalektionen att börja med. Vi bytte e-mail adresser och lade till varandra på Facebook. Första japanska vännen, katching!
Mellan 15 och 17 åkte Yukie och jag till Apita och handlade vissa nödvändigheter. Två par slippers (man har alltid tofflor i skolan), en vattenflaska i literstorlek (jag tror det kan behövas, och min alldeles egna bentolåda. Så spännande!
Frammåt kvällen var det roatryklubbens officiella välkomst middag. Jag hade förberätt min PowerPoint presentation väl och tog med mig datorn till middagen. Den var på samma hotell som jag åkt till första dagen i Kuwana, men i ett större och mycket finare rum. De flesta av männen (jag själv inräknad) hade kavaj med skjorta, några hade slips. Kvinnorna var även de uppklädda. Det var 3 förrätter, en soppa, en huvudrätt och en efterrätt. Dricka ingick. Den rotarian som satt bredvid mig, Mori-san, erbjöd mig ett glas öl, men Yukie påminde honom snabbt om Rotarys regler. (Om jag bara hade fått svara hade även jag tackat nej. Jag gillar inte öl som nog många av er vet.) Jag lyckades inte höra allas namn tillräckligt noga för att skriva ner alla här, men det var ca 14-16 personer vid bordet. (I Japan är efternamnet först.) Min counsellor Takao Yokoi, alla tre värdfamiljer: Ohira Kazukiyo och Yukie, Sato Kayo och hennes man, Mizutani (jag hörde aldrig deras förnamn, och jag kunde inte läsa deras kanji). Två lärare från Kuwana Senior High School, rotarykubbens president, och Kazukiyos far (rotarian). Det började nog lite stelt, men kom igång med presentationer av alla. Jag borde skrivit ner deras namn på plats.
Maten kom in och efter första förrätten villde de att jag skulle hålla min presentation. Projektorn stod förberädd och jag plockade fram datorn, men... projektorn hade bara en DVI sladd och min dator använde den gamla VGA uttaget. Vi plockade fram en annan dator och förde över filen. Sedan märkte vi att även den had det gamla VGA uttaget. Efter några ursäkter hittade vi tillslut en VGA kabel och jag höll min presentation. De var förtjusta. Jag kunde säga ganska mycket av presentationen på Japanska, jag använde mig till del av japanska tecken, och jag redovisade detaljerad jämförelse (siffror) som till exempel Sveriges och Japans respektive befolkning. Jag tror allt det hjälpte få önskat resultat.
Herr Sato såg mitt Neon Genesis Evangelion märke som mamma sytt fast på min kavaj. Tack mamma! Han log och inom en minut hade han plockat fram ett foto av en Gundam på sin mobil. Sök på det om ni ej känner till det... Jag väntar... Han verkade förstå sig på mig. Det är de små sakerna som gör livet intressant. Sato verkar kunna bli en bra familj, men jag undrar om de kan bli lika bra som Ohira. De är så snälla allesammans. Den sista familjen var tysta så jag fick inte något större intryck av dem, synd.
Efter middagen åkte vi tillbaka till Ohiras hus. Vi gick in i vardagsrummet (som även agerar sovrum för Yukie, Sayaka och Momoka), satte oss på var sin kudde och drack te. Tsubasa kunde bättre engelska än jag förväntat mig och berättade om hans olika resor till Europa, Australien och Taiwan. Det var ganska spännande. Jag fick också reda på att Kazukiyo tycker om Amatör Radio. Han har en liten station på jobbet där han har etablerat radio kontakt med flera personer från Europa. Han hade en pärm med alla han pratat med och det var minst 2 från Sverige. Jag frågade om Kazukiyo numera agerar via Internet, men han tycker endast att radio är kul. Någon dag skall jag följa med honom och pröva det.
Sedan föll jag pladask i säng. Phew! Vilken dag!
Jag vet inte säkert när jag vaknade, men det första jag gjorde var att ge familjen Ohira en gåva från resan. En ask Kabosu, en lokal delikatess från Kyuushuu. De var mycket glada över gåvan. Jag hade gjort rätt när jag frågade de andra utbytesstudenterna om råd för en gåva. Det visade sig vara tradition att ta med sig en bit av den lokala matlagningen hem efter en resa. Så passande!
Vid lunch träffade jag Tomoki, Mayukas pojkvän. Mayuka är Ohiras äldsta dotter som för nu bor i Nyköping, Sverige. Jag tror det är hennes rum jag har. Alla hennes saker står i alla fall undanplockade i en av rummets garderober. Det är precis som hemma i Sverige. Mai har mitt rum, och mina saker står i en garderob. Tomoki hade varit en månad i Kanada nu i somras och kunde bättre engelska än de flesta andra. Vi kunde prata ganska bra. Jag frågade så mycket jag kunde på japanska, det är ju det språket jag skall lära mig. Han ville ganska gärna prata engelska eftersom det var lättare för oss båda att förstå varandra då. Han var också intresserad av att lära sig svenska, jag antar att det är för att hans flickvän nu lär sig svenska. I hans ställe skulle jag göra det samma. Jag gav honom en kort svenska lektion och kom snabbt in på possesiva pronomen: min/mitt etc. och fick med ens börja förklara att det fanns t- och n-objekt (en och ett). Inte den lättaste svenskalektionen att börja med. Vi bytte e-mail adresser och lade till varandra på Facebook. Första japanska vännen, katching!
Mellan 15 och 17 åkte Yukie och jag till Apita och handlade vissa nödvändigheter. Två par slippers (man har alltid tofflor i skolan), en vattenflaska i literstorlek (jag tror det kan behövas, och min alldeles egna bentolåda. Så spännande!
Frammåt kvällen var det roatryklubbens officiella välkomst middag. Jag hade förberätt min PowerPoint presentation väl och tog med mig datorn till middagen. Den var på samma hotell som jag åkt till första dagen i Kuwana, men i ett större och mycket finare rum. De flesta av männen (jag själv inräknad) hade kavaj med skjorta, några hade slips. Kvinnorna var även de uppklädda. Det var 3 förrätter, en soppa, en huvudrätt och en efterrätt. Dricka ingick. Den rotarian som satt bredvid mig, Mori-san, erbjöd mig ett glas öl, men Yukie påminde honom snabbt om Rotarys regler. (Om jag bara hade fått svara hade även jag tackat nej. Jag gillar inte öl som nog många av er vet.) Jag lyckades inte höra allas namn tillräckligt noga för att skriva ner alla här, men det var ca 14-16 personer vid bordet. (I Japan är efternamnet först.) Min counsellor Takao Yokoi, alla tre värdfamiljer: Ohira Kazukiyo och Yukie, Sato Kayo och hennes man, Mizutani (jag hörde aldrig deras förnamn, och jag kunde inte läsa deras kanji). Två lärare från Kuwana Senior High School, rotarykubbens president, och Kazukiyos far (rotarian). Det började nog lite stelt, men kom igång med presentationer av alla. Jag borde skrivit ner deras namn på plats.
Maten kom in och efter första förrätten villde de att jag skulle hålla min presentation. Projektorn stod förberädd och jag plockade fram datorn, men... projektorn hade bara en DVI sladd och min dator använde den gamla VGA uttaget. Vi plockade fram en annan dator och förde över filen. Sedan märkte vi att även den had det gamla VGA uttaget. Efter några ursäkter hittade vi tillslut en VGA kabel och jag höll min presentation. De var förtjusta. Jag kunde säga ganska mycket av presentationen på Japanska, jag använde mig till del av japanska tecken, och jag redovisade detaljerad jämförelse (siffror) som till exempel Sveriges och Japans respektive befolkning. Jag tror allt det hjälpte få önskat resultat.
Herr Sato såg mitt Neon Genesis Evangelion märke som mamma sytt fast på min kavaj. Tack mamma! Han log och inom en minut hade han plockat fram ett foto av en Gundam på sin mobil. Sök på det om ni ej känner till det... Jag väntar... Han verkade förstå sig på mig. Det är de små sakerna som gör livet intressant. Sato verkar kunna bli en bra familj, men jag undrar om de kan bli lika bra som Ohira. De är så snälla allesammans. Den sista familjen var tysta så jag fick inte något större intryck av dem, synd.
Efter middagen åkte vi tillbaka till Ohiras hus. Vi gick in i vardagsrummet (som även agerar sovrum för Yukie, Sayaka och Momoka), satte oss på var sin kudde och drack te. Tsubasa kunde bättre engelska än jag förväntat mig och berättade om hans olika resor till Europa, Australien och Taiwan. Det var ganska spännande. Jag fick också reda på att Kazukiyo tycker om Amatör Radio. Han har en liten station på jobbet där han har etablerat radio kontakt med flera personer från Europa. Han hade en pärm med alla han pratat med och det var minst 2 från Sverige. Jag frågade om Kazukiyo numera agerar via Internet, men han tycker endast att radio är kul. Någon dag skall jag följa med honom och pröva det.
Sedan föll jag pladask i säng. Phew! Vilken dag!
DEN 26 AUGUSTI 2009
[Idag skall jag försöka mig på två dagar, men jag måste skynda sig för man glömmer ju så fort. Ajja bajja. Jag har ännu inte duschat och jag hoppas bli klar med detta inlägg innan dess. För er som undrar så hann jag inte färdigt. (23:33 Japansk tid)]
Resans sista dag. Ingen av oss hade vaknat av alarmet som skulle väcka oss. Jag vaknade av ljudet av tunga snabba fotsteg. Jag öppnade sakta ögonen och såg Lasse springa rund och skrika, "Vi vaknade inte av klockan! Bussen går om en kvart!" Vi flög upp ur våra sängar och började slänga på oss kläderna. Lasse far ut genom dörren och sade, "Jag skall banne mig ha frukost." Jag hämtade rakapparaten och lade ner den i väskan. Jag kollade att jag hade allt och rusade ner till frukosten med mina väskor i släp. Jag behövde inte gå tillbaka till rummet, tänkte jag.
Bussen stod inte vid hotelldörren ännu, bra. Jag sprang in i matsalen och såg mig omkring. Bara Lasse från vår grupp var där. Hade andra från vår grupp redan ätit? undrade jag medan jag tuggade i mig frukost-riset. Efter tio minuter kom alla andra in i rummet, inklusive rotarianerna. Det var lugnt... vi var i tid, och det var inte bråttom. Jag kunde äta lite lugnare. Mitt i det hela såg jag en hand lägga ner min plånbok på bordet. Med ens kom jag ihåg föregående dag. Vi hade lagt våra värdesaker i ett litet kassaskåp på rummet, men det hade jag glömt. "Varsågod," sade Cameron och jag tackade honom. Det enda jag kunde tänka på sedan var mina föräldrars reaktion när de skulle läsa min blogg. Men jag var glad för att ingen skada var skedd, och inga pengar försvunna.
Vi klev återigen på bussen klockan 9:00 och så bar det av på the Hell Tour, en stadsrundvandring i Beppu. Vi besökte två olika varmakällor som man ej badar i, utan ser på och utnjuter dess skönhet. Jag skall försöka bifoga bilder senare. Jag har ingen kamera så jag kunde inte ta några bilder själv, men jag kan nog få några av de andra utbytesstudenterna. Den första källan såg ut som ett blodbad när jag först såg det, men det är på grund av järnhalten i botten som gör att det ser rött ut. Den andra källan var en trädgård, som ej går att beskriva. Inte ett löv låg på marken och det var personer som arbetade med gräsmattan. Jag tror att de plockade löv, men en annan student menade att de målade grässtråna gröna. På vattnet var det enorma näckrosor. Tänk dig en näckros med en diameter som fem vanliga svenska. Det fanns till och med bilder av små barn som kunde sitta på näckrosorna utan att sjunka. Det var otroligt. Det var mycket svavelluktande vattenånga i luften, och ett litet Shintotempel där man kunde viska sina önskningar.
Efter det klev vi på bussen klockan 12:30 och påbörjade en lång resa. Vid tre tiden anlände vid Dazaifu Tenmangu Shrine ett stort och imponerande vackert Shintotempel. Det påminde om det tempel jag besökt med min mamma och syster i Kina, men det var långt ifrån likadant. Det byggdes 1591 som den sista viloplatsen för Sugawara Michizane. Vistelsen blev dock ganska kort, vi hade ganska bråttom hem. Denna kväll skulle jag återigen ner i min säng hos Ohira.
Vi klev av bussen för sista gången vid Fukuoka Airport klockan 16:30. Det var två timmar innan planet skulle gå tillbaka hem igen, vi checkade in vårt bagade och strosade runt flygplatsens affärer i en halvtimme. Sedan samlades vi igen på en sushi restaurang och åt många goda bitar. Jag var mycket förvånad över att det var bara jag och Julien (av utbytesstudenterna) som verkligen verkade uppskattade och åt upp all sushi. Efter det gick vi ombord på planet.
Planet anlände klockan åtta i Nagoya flygplats igen och där var min counsellor Takao Yokoi och mötte mig. Han är mycket bra. Hans ansikte kan inte ljuga. Han har koll på det mesta och hjälper alltid till om det är något. Nu var han där för att köra mig hem igen.
Hemma hos Ohira stapplade jag in i huset efter att ha tackat Takao för skjutsen. Jag gick in i rummet och skulle lägga mig när Yukie kom in med ett brev. Det var från pappa i Sverige och hade hans förvånansvärt lättlästa kråkfötter på sig, prioriterie-märke och frimärken värda 91 kronor. Innuti låg mitt USB-minne med min presentation. Phew! Skönt att det kom, och skönt att få sova.
Resans sista dag. Ingen av oss hade vaknat av alarmet som skulle väcka oss. Jag vaknade av ljudet av tunga snabba fotsteg. Jag öppnade sakta ögonen och såg Lasse springa rund och skrika, "Vi vaknade inte av klockan! Bussen går om en kvart!" Vi flög upp ur våra sängar och började slänga på oss kläderna. Lasse far ut genom dörren och sade, "Jag skall banne mig ha frukost." Jag hämtade rakapparaten och lade ner den i väskan. Jag kollade att jag hade allt och rusade ner till frukosten med mina väskor i släp. Jag behövde inte gå tillbaka till rummet, tänkte jag.
Bussen stod inte vid hotelldörren ännu, bra. Jag sprang in i matsalen och såg mig omkring. Bara Lasse från vår grupp var där. Hade andra från vår grupp redan ätit? undrade jag medan jag tuggade i mig frukost-riset. Efter tio minuter kom alla andra in i rummet, inklusive rotarianerna. Det var lugnt... vi var i tid, och det var inte bråttom. Jag kunde äta lite lugnare. Mitt i det hela såg jag en hand lägga ner min plånbok på bordet. Med ens kom jag ihåg föregående dag. Vi hade lagt våra värdesaker i ett litet kassaskåp på rummet, men det hade jag glömt. "Varsågod," sade Cameron och jag tackade honom. Det enda jag kunde tänka på sedan var mina föräldrars reaktion när de skulle läsa min blogg. Men jag var glad för att ingen skada var skedd, och inga pengar försvunna.
Vi klev återigen på bussen klockan 9:00 och så bar det av på the Hell Tour, en stadsrundvandring i Beppu. Vi besökte två olika varmakällor som man ej badar i, utan ser på och utnjuter dess skönhet. Jag skall försöka bifoga bilder senare. Jag har ingen kamera så jag kunde inte ta några bilder själv, men jag kan nog få några av de andra utbytesstudenterna. Den första källan såg ut som ett blodbad när jag först såg det, men det är på grund av järnhalten i botten som gör att det ser rött ut. Den andra källan var en trädgård, som ej går att beskriva. Inte ett löv låg på marken och det var personer som arbetade med gräsmattan. Jag tror att de plockade löv, men en annan student menade att de målade grässtråna gröna. På vattnet var det enorma näckrosor. Tänk dig en näckros med en diameter som fem vanliga svenska. Det fanns till och med bilder av små barn som kunde sitta på näckrosorna utan att sjunka. Det var otroligt. Det var mycket svavelluktande vattenånga i luften, och ett litet Shintotempel där man kunde viska sina önskningar.
Efter det klev vi på bussen klockan 12:30 och påbörjade en lång resa. Vid tre tiden anlände vid Dazaifu Tenmangu Shrine ett stort och imponerande vackert Shintotempel. Det påminde om det tempel jag besökt med min mamma och syster i Kina, men det var långt ifrån likadant. Det byggdes 1591 som den sista viloplatsen för Sugawara Michizane. Vistelsen blev dock ganska kort, vi hade ganska bråttom hem. Denna kväll skulle jag återigen ner i min säng hos Ohira.
Vi klev av bussen för sista gången vid Fukuoka Airport klockan 16:30. Det var två timmar innan planet skulle gå tillbaka hem igen, vi checkade in vårt bagade och strosade runt flygplatsens affärer i en halvtimme. Sedan samlades vi igen på en sushi restaurang och åt många goda bitar. Jag var mycket förvånad över att det var bara jag och Julien (av utbytesstudenterna) som verkligen verkade uppskattade och åt upp all sushi. Efter det gick vi ombord på planet.
Planet anlände klockan åtta i Nagoya flygplats igen och där var min counsellor Takao Yokoi och mötte mig. Han är mycket bra. Hans ansikte kan inte ljuga. Han har koll på det mesta och hjälper alltid till om det är något. Nu var han där för att köra mig hem igen.
Hemma hos Ohira stapplade jag in i huset efter att ha tackat Takao för skjutsen. Jag gick in i rummet och skulle lägga mig när Yukie kom in med ett brev. Det var från pappa i Sverige och hade hans förvånansvärt lättlästa kråkfötter på sig, prioriterie-märke och frimärken värda 91 kronor. Innuti låg mitt USB-minne med min presentation. Phew! Skönt att det kom, och skönt att få sova.
fredag 28 augusti 2009
DEN 25 AUGUSTI 2009
[Jag har hamnat lite efter, speciellt sedan jag inte orkade skriva igår. Jag var så trött. Någon dag snart skall jag försöka skriva ikapp. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (00:18 Japansk tid)]
Vi vaknade vid 8 och släpade oss iväg till frukost. Vi satte oss vid ett runt bort och slevade i oss maten. Bussen lämnade hotellet klockan 9:15 och körde mot färjan som skulle ta oss till Kumamoto New Port. Denna dag var för det mesta en enda lång resa. Vi kom fram till färjan vid 12 (efter tre timmar i bussen) och åkte färjan i ungefär en halvtimme. Sedan anlände vi i Kumamoto New Port. Efter ytligare en timmes bussfärd anlände vi vid Kumamoto Castle. Vi åt lunch på en liten, klassiskt japansk restaurang och åt en riktig fest måltid.
Efter det åkte vi upp till slottet. Det var av japansk konstruktion från 1607, och beställdes utav Kato Kiyomasa. Slottet restaurerades 1960-1998 så att se riktigt ut till det yttre, men anpassas till museum på insidan. Om man endast kunde se slottet från utsidan skulle man aldrig ana hur det ser ut inuti. Efter en och en halv timme på slottet var det upp på bussen igen och vidare mot Beppu, den sista staden vi skulle besöka. Resan dit tog två timmar på bussen.
Man visste att man närmade sig staden innan man kunde se den på grund av den vattenånga som steg från dess många varma källor. När man väl kunde se alla husen så kunde man inte undgå att se källorna som var som små ångande fläckar här och var. De andra sade att staden täcktes av en tydlig doft av svavel, men jag var tyvärr täppt i näsan för tillfället. Vi stannade på Oniyama Hotel. Oniyama betyder djävulsberg. Vi gick till våra rum som var mycket japanska. Hotel JAL City föregående dag hade varit ett västerländskt hotell, men detta var riktigt japanskt. Det fanns för det första inget sovrum. Det var ett gemensamt vardagsrum för oss fyra killar, och framåt kvällen möblerade hotellvärdinnorna om rummet. De flyttade bort bord och stolar och rullade ut japanska futon. En futon är en japansk säng om i princip är en madrass på golvet medtillhörande lakan, täcke och kudde. Det var förvånansvärt komfortabelt.
När vi anlänt bytte vi med ens om till yukata och gick iväg till hotellets bad, som fanns på taket. En yukata är en sorts sommar kimono som ofta finns på hotell i samband med bad. Väl där tog vi av oss våra yukatas och stod stelt vid ingången. Vi undrade om man skulle gå in naken eller inte, om man skulle hålla handduken för eller inte, och utan någon att instruera oss fick vi helt enkelt observera vad de andra gästerna gjorde och försöka imitera. Vi klev i badet, och satan vad det var varmt! Som en flytande bastu! Det var mycket varmare än badet här hos famljen Ohira. Efter en kvart gick vi ner till ett privat rum som var bokat för oss att äta kvällsmat i. Även kvällsmaten var mycket japansk och god. Jag satt bredvid Rochelle under middagen. Hon är mycket snygg och det visade sig snart att vi hade liknande intressen. Vi gillade båda spel och hade pratat om det lite tidigare samma dag.
Efter maten gick vi till ett Karaoke-rum som fanns på hotellet och spenderade minst två timmar där. Jag sjöng bland annat Melissa av Porno Graffitti vars text jag övat på tidigare, och jag blev mycket glad när de sade att jag var duktig. Istället för att gå direkt till sängs som rotarianerna skulle göra valde vi att gå till hotellets andra bad, detta i källaren. Vi badade i en halvtimme och hörde tjejernas glada skratt från andra sidan glasväggen. Nej, det var inte en glasvägg som man kunde se igenom.
Till sist sökte vi oss tillbaka till rummen och de bäddade sängarna. Vi höll just på att somna då tre av tjejerna knackade på och kom in i rummet. Vi snackade och hade roligt, fastän alla var trötta och först inte ville ha in dem.
Tiden bara flög iväg och innan vi visste ordet av var klockan fyra på morgonen! Vi sade några hastiga farväl och försökte sedan få lite sömn innan morgondagen. Phew!
Vi vaknade vid 8 och släpade oss iväg till frukost. Vi satte oss vid ett runt bort och slevade i oss maten. Bussen lämnade hotellet klockan 9:15 och körde mot färjan som skulle ta oss till Kumamoto New Port. Denna dag var för det mesta en enda lång resa. Vi kom fram till färjan vid 12 (efter tre timmar i bussen) och åkte färjan i ungefär en halvtimme. Sedan anlände vi i Kumamoto New Port. Efter ytligare en timmes bussfärd anlände vi vid Kumamoto Castle. Vi åt lunch på en liten, klassiskt japansk restaurang och åt en riktig fest måltid.
Efter det åkte vi upp till slottet. Det var av japansk konstruktion från 1607, och beställdes utav Kato Kiyomasa. Slottet restaurerades 1960-1998 så att se riktigt ut till det yttre, men anpassas till museum på insidan. Om man endast kunde se slottet från utsidan skulle man aldrig ana hur det ser ut inuti. Efter en och en halv timme på slottet var det upp på bussen igen och vidare mot Beppu, den sista staden vi skulle besöka. Resan dit tog två timmar på bussen.
Man visste att man närmade sig staden innan man kunde se den på grund av den vattenånga som steg från dess många varma källor. När man väl kunde se alla husen så kunde man inte undgå att se källorna som var som små ångande fläckar här och var. De andra sade att staden täcktes av en tydlig doft av svavel, men jag var tyvärr täppt i näsan för tillfället. Vi stannade på Oniyama Hotel. Oniyama betyder djävulsberg. Vi gick till våra rum som var mycket japanska. Hotel JAL City föregående dag hade varit ett västerländskt hotell, men detta var riktigt japanskt. Det fanns för det första inget sovrum. Det var ett gemensamt vardagsrum för oss fyra killar, och framåt kvällen möblerade hotellvärdinnorna om rummet. De flyttade bort bord och stolar och rullade ut japanska futon. En futon är en japansk säng om i princip är en madrass på golvet medtillhörande lakan, täcke och kudde. Det var förvånansvärt komfortabelt.
När vi anlänt bytte vi med ens om till yukata och gick iväg till hotellets bad, som fanns på taket. En yukata är en sorts sommar kimono som ofta finns på hotell i samband med bad. Väl där tog vi av oss våra yukatas och stod stelt vid ingången. Vi undrade om man skulle gå in naken eller inte, om man skulle hålla handduken för eller inte, och utan någon att instruera oss fick vi helt enkelt observera vad de andra gästerna gjorde och försöka imitera. Vi klev i badet, och satan vad det var varmt! Som en flytande bastu! Det var mycket varmare än badet här hos famljen Ohira. Efter en kvart gick vi ner till ett privat rum som var bokat för oss att äta kvällsmat i. Även kvällsmaten var mycket japansk och god. Jag satt bredvid Rochelle under middagen. Hon är mycket snygg och det visade sig snart att vi hade liknande intressen. Vi gillade båda spel och hade pratat om det lite tidigare samma dag.
Efter maten gick vi till ett Karaoke-rum som fanns på hotellet och spenderade minst två timmar där. Jag sjöng bland annat Melissa av Porno Graffitti vars text jag övat på tidigare, och jag blev mycket glad när de sade att jag var duktig. Istället för att gå direkt till sängs som rotarianerna skulle göra valde vi att gå till hotellets andra bad, detta i källaren. Vi badade i en halvtimme och hörde tjejernas glada skratt från andra sidan glasväggen. Nej, det var inte en glasvägg som man kunde se igenom.
Till sist sökte vi oss tillbaka till rummen och de bäddade sängarna. Vi höll just på att somna då tre av tjejerna knackade på och kom in i rummet. Vi snackade och hade roligt, fastän alla var trötta och först inte ville ha in dem.
Tiden bara flög iväg och innan vi visste ordet av var klockan fyra på morgonen! Vi sade några hastiga farväl och försökte sedan få lite sömn innan morgondagen. Phew!
onsdag 26 augusti 2009
DEN 24 AUGUSTI 2009
[Jag har inte haft möjlighet att skriva någonting på dessa tre dagar, men jag orkar tyvärr bara skriva om den första dagen nu, så ni får spännt vänta på resten. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (23:25 Japansk tid)]
Jag gick upp vid ca. 6:30 och tog min packade väska till köket för att äta frukost. Jag åt lite flingor och mjölk de hade köpt (inte riktigt som hemma, men de hade ansträngt sig så väl). Sedan tog vi ut väskan i bilen och körde till Nagoya/Komaki flygplatsen. På resan dit fick jag en salt risboll. Det är jätte skummt här i Japan. De äter mycket, ganska torr, mat och lever i ett klimat då man förmodligen behöver kunna svettas ganska bra, men ändå dricker de nästan inget vatten alls! Skumt. Väl på flygplatsen mötte jag alla de andra utbytesstudenterna, och vi satt och pratade innan flyget skulle gå klockan åtta. Det var lite synd att jag hade börjat snuva den morgonen, så man kände sig inte riktigt på topp, men inte alls trött eller grinig. Yukie och Kazukiyo väntade på flygplatsen tills jag gått igenom kontrollen. De var så snälla. De andra utbytesstudenterna tyckte det också. Någon sade, "Jag önskar att min familj också gjorde det."
Det var tre japaner med oss på resan som var våra arrangörer, guider och vänner. Rotarydistriktets ordförande (Akira Nakamura), och två rotaryaner Horibe-san och Mukai-san. De var mycket roliga och hjälpte alltid till.
Flyget till Kyuushuu (Japans stora södra ö) tog en timme och 20 minuter, och vid 9:20 landade vi i Fukuokas flygplats. Jag hade pratat med Elizabeth ungefär hela vägen. Vi jämförde USA, Sverige och Japan. Det var riktigt intressant. På flygplatsen stod en fin rosa buss (Showa) och väntade på oss. Bussföraren var alltid artig och glad.
Det första vi gjorde var att åka till staden Arita (nära Saga), ett ställe känt för Imari porslin (Japanskt porslin). Porslinet är till grunden vitt och har blåa detaljer. Vi fick se många olika fina porslinföremål, men höjdpunkten var möjligheten att välja ett omålat porslinföremål och måla det själv. Det var precis lika häftigt och lika svårt som man kan tro. Helt otroligt! Men vi hade ganska brottom, det var mycket vi skulle göra varje dag, så vi målade dem ganska snabbt och åkte sedan vidare. Jag hoppas att all stress inte orsakade några problem. Vi hann nämligen bara måla dem, men då var de inte klara ännu. Det är en lång process efter målningen som vi inte kunde vara med på. Jag fick höra att objekten skulle skickas till oss om två månader! Det är en lång tid men jag väntar spännt.
Sedan letade vi upp en restaurang i närheten och åt sittandes på golvet (första gången). Jag tog en skål ramennudlar och vi alla höll med om (förutom Japanerna) att de japanska matportionerna är enorma. Nästan ingen orkade äta alla nudlar och dricka all soppa.
Sedan fortsatte vi till Nagasakis Atombombsmuseum, ett stort museum byggt runt explotionens epicentrum. Ett klart tema var hur mäktig förintelsen var och hur viktigt det är med världsfred i en tid med många kärnvapen. Det fanns modeller av staden före och efter explotionen, rester av byggnader som disformerats och "skuggor". Skuggorna kan man se på vissa väggar och blev till av bombens första våg av fotoner som brände väggen, men inte där någonting var ivägen. Mankan se konturerna av en människa som stod med en stege fastbrännd i träväggen. Det är som en läskigt stark kamerablixt. Det var mycket mäktigt att vandra runt på museet och med all text på engelska var det lätt att följa med. Om det bara hade stått på japanska hade ingen riktigt kunnat njuta av museet. Tiden tog slut än än gång och vi skyndade oss vidare till en stor staty av en blå man. De sade inte så mycket om honom, men jag skall ta reda på det nu när jag har chansen. Vi stannade där ett tag och tog några gruppbilder. Två foton per kamera och sju kameror. Det var jätte varmt i solen.
Sedan gav vi oss av till hotellet, och det var ett fint hotell. Hotel JAL (Japan AirLines) City i Nagasaki. Vi lade undan våra väskor och gick för att äta på en kinesisk restaurang. Maten något japanifierad (precis som den är svergifierad i Sverige) så det var inte riktigt som den kinesiska mat jag åt i Kina för två år sedan, men det var mycket gott.
På vägen tillbaka till hotellet gick vi förbi några affärer som sålde diverse souvenirer. En sak som var väldigt häftig var ett litet föremål i glas som framkallar ett klickande ljud om man sätter munstycket mot läpparna och blåser in och suger ut luft ur dess kammare. Vi var alla förvånade över ljudet och än mer när i insåg att glaset vibrerade och framkallade ljudet utan att gå sönder.
På hotellet hängde vi lite i tjejernas rum och snackade och plattade varanras hår för att ha någonting att göra. Det var kul. Phew! Mer blir det senare, god natt!
Jag gick upp vid ca. 6:30 och tog min packade väska till köket för att äta frukost. Jag åt lite flingor och mjölk de hade köpt (inte riktigt som hemma, men de hade ansträngt sig så väl). Sedan tog vi ut väskan i bilen och körde till Nagoya/Komaki flygplatsen. På resan dit fick jag en salt risboll. Det är jätte skummt här i Japan. De äter mycket, ganska torr, mat och lever i ett klimat då man förmodligen behöver kunna svettas ganska bra, men ändå dricker de nästan inget vatten alls! Skumt. Väl på flygplatsen mötte jag alla de andra utbytesstudenterna, och vi satt och pratade innan flyget skulle gå klockan åtta. Det var lite synd att jag hade börjat snuva den morgonen, så man kände sig inte riktigt på topp, men inte alls trött eller grinig. Yukie och Kazukiyo väntade på flygplatsen tills jag gått igenom kontrollen. De var så snälla. De andra utbytesstudenterna tyckte det också. Någon sade, "Jag önskar att min familj också gjorde det."
Det var tre japaner med oss på resan som var våra arrangörer, guider och vänner. Rotarydistriktets ordförande (Akira Nakamura), och två rotaryaner Horibe-san och Mukai-san. De var mycket roliga och hjälpte alltid till.
Flyget till Kyuushuu (Japans stora södra ö) tog en timme och 20 minuter, och vid 9:20 landade vi i Fukuokas flygplats. Jag hade pratat med Elizabeth ungefär hela vägen. Vi jämförde USA, Sverige och Japan. Det var riktigt intressant. På flygplatsen stod en fin rosa buss (Showa) och väntade på oss. Bussföraren var alltid artig och glad.
Det första vi gjorde var att åka till staden Arita (nära Saga), ett ställe känt för Imari porslin (Japanskt porslin). Porslinet är till grunden vitt och har blåa detaljer. Vi fick se många olika fina porslinföremål, men höjdpunkten var möjligheten att välja ett omålat porslinföremål och måla det själv. Det var precis lika häftigt och lika svårt som man kan tro. Helt otroligt! Men vi hade ganska brottom, det var mycket vi skulle göra varje dag, så vi målade dem ganska snabbt och åkte sedan vidare. Jag hoppas att all stress inte orsakade några problem. Vi hann nämligen bara måla dem, men då var de inte klara ännu. Det är en lång process efter målningen som vi inte kunde vara med på. Jag fick höra att objekten skulle skickas till oss om två månader! Det är en lång tid men jag väntar spännt.
Sedan letade vi upp en restaurang i närheten och åt sittandes på golvet (första gången). Jag tog en skål ramennudlar och vi alla höll med om (förutom Japanerna) att de japanska matportionerna är enorma. Nästan ingen orkade äta alla nudlar och dricka all soppa.
Sedan fortsatte vi till Nagasakis Atombombsmuseum, ett stort museum byggt runt explotionens epicentrum. Ett klart tema var hur mäktig förintelsen var och hur viktigt det är med världsfred i en tid med många kärnvapen. Det fanns modeller av staden före och efter explotionen, rester av byggnader som disformerats och "skuggor". Skuggorna kan man se på vissa väggar och blev till av bombens första våg av fotoner som brände väggen, men inte där någonting var ivägen. Mankan se konturerna av en människa som stod med en stege fastbrännd i träväggen. Det är som en läskigt stark kamerablixt. Det var mycket mäktigt att vandra runt på museet och med all text på engelska var det lätt att följa med. Om det bara hade stått på japanska hade ingen riktigt kunnat njuta av museet. Tiden tog slut än än gång och vi skyndade oss vidare till en stor staty av en blå man. De sade inte så mycket om honom, men jag skall ta reda på det nu när jag har chansen. Vi stannade där ett tag och tog några gruppbilder. Två foton per kamera och sju kameror. Det var jätte varmt i solen.
Sedan gav vi oss av till hotellet, och det var ett fint hotell. Hotel JAL (Japan AirLines) City i Nagasaki. Vi lade undan våra väskor och gick för att äta på en kinesisk restaurang. Maten något japanifierad (precis som den är svergifierad i Sverige) så det var inte riktigt som den kinesiska mat jag åt i Kina för två år sedan, men det var mycket gott.
På vägen tillbaka till hotellet gick vi förbi några affärer som sålde diverse souvenirer. En sak som var väldigt häftig var ett litet föremål i glas som framkallar ett klickande ljud om man sätter munstycket mot läpparna och blåser in och suger ut luft ur dess kammare. Vi var alla förvånade över ljudet och än mer när i insåg att glaset vibrerade och framkallade ljudet utan att gå sönder.
På hotellet hängde vi lite i tjejernas rum och snackade och plattade varanras hår för att ha någonting att göra. Det var kul. Phew! Mer blir det senare, god natt!
söndag 23 augusti 2009
DEN 23 AUGUSTI 2009
[Eeh? Jag märkte just att man kan ha en titel med blogginläggen, men det struntar jag i. Det viktiga är att datumet står med. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (23:25 Japansk tid)]
Morgonen började som vanligt. Eller ganska vanligt i alla fall. Jag åt frukosten ganska kvickt och gick sedan ut och blev hämtad av Yokoi-san (min rotary counsellor). Vi skulle åka till en så kallad "orienteeshon" (orientation) för utbyteseleverna i distriktet. Under dagen märkte jag hur schysst Yokoi-san var och hur viktigt det var att ha en bra counsellor (vilket han var). Hans bil hade GPS, "navigeeshon", men svenska GPSer behöver en adress för att hitta någonstans. Denna GPS kunde hitta en adress och leda dig dit, endast med hjälp av telefonnummret till platsen! Wow! Men det är inte allt. Japanska GPSer har även en almenacka för att planera den närmaste tiden, och dagligen varierande horoskop... i GPSen! Galet! OCH... som om det inte var nog så fanns det också TV i den. Det är sant! Men, GPSen är smart. Man kan inte interagera med den medans man kör (den är integrerad med bilen). Det förhindrar att du leker med den medans du kör! TV bilden försvinner också, så att man inte distraheras. Coolt...
Tillbaka till "orienteeshon". Vi fick åter igen information om rotarys fyra don'ts. No driving, no drinking (man måste vara 20 i Japan för både bil och alkohol), no drugs (den är ju jättelätt) och... slutligen... no dating. VARFÖR!? *gråt gråt* Men, jag accepterar deras regler eftersom det låter mig få bo här i ett år. Sweet! Sedan skulle alla utbytesstudenterna introducera sig själva. De som kom samtidigt som mig var Julien (fransktalande belgare), Lasse (norsk), Cameron (USA) och Elizabeth (USA). Vi sade våra namn och uttryckte hur glada vi var att få vara i Japan.
Efter det kom två japaner som hade varit utomlands i ett år (en tjej i Australien och en kille i USA). Deras engelska var fortfarande något stapplande, men uttalet var bra. Sist kom fyra tjejer från Australien som hade bott i Japan sedan Januari. Rochelle, Katharine, Natasha och Laura. De kunde Japanska som lät mycket bra (och efter bara 6 månader) och deras engelska var som Sara's (australiensisk). De var mycket glada och verkade trevliga.
Efter mötet bytte alla visitkort och pratade om intressen (på engelska). Tjejerna tyckte mycket om karaoke och purikura (små klistermärken man designar själv, tror jag). Det var två utav oss som hade en "Japanese Phrasebook", kul! Dagen hade gått fort och slutet av mötet kom snabbt. Vi behövde åka hem.
Hemma igen hjälpte jag Yukie med matlagningen, men jag kan inte återskapa rätten (förlåt, mamma). Efter det hjälpte jag Momoka med ett litet "gör-ditt-eget-sudgummi" kit hon hade. Hon gjorde ett sudd med en rosett som motiv och konstaterade när den var färdig att det var "kawaii" (gulligt). Man blir mycket mättare på maten än man tror och de andra äter nästan dubbelt så snabbt som en själv (kanske därför Mai åt så lite så långsamt), de var vana med maten, men inte jag.
Efter maten pratade jag ganska länge med Sayaka och Yukie om allt möjligt. Mitt hem i Sverige, vilka manga vi gillar. Det visade sig att Mayuka (den äldsta dottern som är i Sverige) också gillar Chobits. Nice! En av dagens roligaste saker var att Kazukiyo (pappan) hade sett fotot av mig som vi skickade till Japan med vår rotaryansökan och sagt, "Tom Cruise, da!" PRECIS som farmor! (Sammanträffande eller sanning?) Dagens dusch och bad kom alldeles innan jag började skriva detta. De duschar OCH badar varje dag! Yukie och Sayaka brast ut i skratt när jag förvånat sade, "Idag också?" Sayaka och Momoka är båda mycket söta, speciellt när de skrattar (Yukie också).
Imorgon klockan 6 (ajajaj, såg just var klockan var) går bilen till Nagoyas flygplats. Alla utbytesstudenter skall resa till södra Japan i tre dagar och se japansk keramik och ett japanskt slott. Skall bli jättespännande! Men jag måste packa nu, och får tillräckligt mycket sömn. Phew!
Morgonen började som vanligt. Eller ganska vanligt i alla fall. Jag åt frukosten ganska kvickt och gick sedan ut och blev hämtad av Yokoi-san (min rotary counsellor). Vi skulle åka till en så kallad "orienteeshon" (orientation) för utbyteseleverna i distriktet. Under dagen märkte jag hur schysst Yokoi-san var och hur viktigt det var att ha en bra counsellor (vilket han var). Hans bil hade GPS, "navigeeshon", men svenska GPSer behöver en adress för att hitta någonstans. Denna GPS kunde hitta en adress och leda dig dit, endast med hjälp av telefonnummret till platsen! Wow! Men det är inte allt. Japanska GPSer har även en almenacka för att planera den närmaste tiden, och dagligen varierande horoskop... i GPSen! Galet! OCH... som om det inte var nog så fanns det också TV i den. Det är sant! Men, GPSen är smart. Man kan inte interagera med den medans man kör (den är integrerad med bilen). Det förhindrar att du leker med den medans du kör! TV bilden försvinner också, så att man inte distraheras. Coolt...
Tillbaka till "orienteeshon". Vi fick åter igen information om rotarys fyra don'ts. No driving, no drinking (man måste vara 20 i Japan för både bil och alkohol), no drugs (den är ju jättelätt) och... slutligen... no dating. VARFÖR!? *gråt gråt* Men, jag accepterar deras regler eftersom det låter mig få bo här i ett år. Sweet! Sedan skulle alla utbytesstudenterna introducera sig själva. De som kom samtidigt som mig var Julien (fransktalande belgare), Lasse (norsk), Cameron (USA) och Elizabeth (USA). Vi sade våra namn och uttryckte hur glada vi var att få vara i Japan.
Efter det kom två japaner som hade varit utomlands i ett år (en tjej i Australien och en kille i USA). Deras engelska var fortfarande något stapplande, men uttalet var bra. Sist kom fyra tjejer från Australien som hade bott i Japan sedan Januari. Rochelle, Katharine, Natasha och Laura. De kunde Japanska som lät mycket bra (och efter bara 6 månader) och deras engelska var som Sara's (australiensisk). De var mycket glada och verkade trevliga.
Efter mötet bytte alla visitkort och pratade om intressen (på engelska). Tjejerna tyckte mycket om karaoke och purikura (små klistermärken man designar själv, tror jag). Det var två utav oss som hade en "Japanese Phrasebook", kul! Dagen hade gått fort och slutet av mötet kom snabbt. Vi behövde åka hem.
Hemma igen hjälpte jag Yukie med matlagningen, men jag kan inte återskapa rätten (förlåt, mamma). Efter det hjälpte jag Momoka med ett litet "gör-ditt-eget-sudgummi" kit hon hade. Hon gjorde ett sudd med en rosett som motiv och konstaterade när den var färdig att det var "kawaii" (gulligt). Man blir mycket mättare på maten än man tror och de andra äter nästan dubbelt så snabbt som en själv (kanske därför Mai åt så lite så långsamt), de var vana med maten, men inte jag.
Efter maten pratade jag ganska länge med Sayaka och Yukie om allt möjligt. Mitt hem i Sverige, vilka manga vi gillar. Det visade sig att Mayuka (den äldsta dottern som är i Sverige) också gillar Chobits. Nice! En av dagens roligaste saker var att Kazukiyo (pappan) hade sett fotot av mig som vi skickade till Japan med vår rotaryansökan och sagt, "Tom Cruise, da!" PRECIS som farmor! (Sammanträffande eller sanning?) Dagens dusch och bad kom alldeles innan jag började skriva detta. De duschar OCH badar varje dag! Yukie och Sayaka brast ut i skratt när jag förvånat sade, "Idag också?" Sayaka och Momoka är båda mycket söta, speciellt när de skrattar (Yukie också).
Imorgon klockan 6 (ajajaj, såg just var klockan var) går bilen till Nagoyas flygplats. Alla utbytesstudenter skall resa till södra Japan i tre dagar och se japansk keramik och ett japanskt slott. Skall bli jättespännande! Men jag måste packa nu, och får tillräckligt mycket sömn. Phew!
lördag 22 augusti 2009
DEN 22 AUGUSTI 2009
[Detta inlägg kommer bli ganska kort (trodde jag ja) för att jag är trött, det är sent och jag skall upp tidigt imorgon. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (00:08 Japansk tid)]
Jag vaknade vid 9 och gick in i köket. Yukie (mamman) höll på att laga frukost och Momoka satt och tittade på Kyou kara Maou. (Känner ni till den Manga kompisar?) Jag tittade också men förstod nästan ingenting... Vi åt frukost allihopa. Den bestod av en skål ris, en skål miso, och ett litet glas japanskt kallt, beskt te. Jag fick be om vatten flera gånger, och sade till slut att svenskar är mycket törstiga. Deras glas är som svenska sherryglas i storlek. Riset är ganska torrt och är då svårt att få ner utan vätska. Efter frukosten åkte Kazukiyo (pappan) till jobbet.
Efter maten spenderade jag timmar med att lära mig ord och fråga om Kanji (kinesiska tecken som är en mycket stor del av det Japanska språket). Momoka ville spela Nintendo Wii (Wii Sports) med mig men det tog ett tag efter alla Kanji tecken innan jag kunde. Vi spelade tennis, bowling och baseball. Hon vann hela tiden! Det var inte så att jag försökte vinna alls. Sedan spelade vi golf, och det gick bra för mig, men sämre för henne. Jag gjorde mitt bästa för att prata med henne samtidigt. Hon har inte riktigt förståelse för mitt begränsade ordförråd utan kan ganska lätt börja prata på om väder och vind... men det är kul att höra henne prata så bestämt.
Dagen gick fort och snart var klockan 4. Vi åkte till det lilla shopping centret Apita, och åt på restaurang. Jag tog en skål smaskig ramen. Mmm. Jag tänkte inte så mycket på det första dagen, men nu märkte jag att nästan allting, och jag menar allting, pratar i Japan! Jag tog ett bad nu igen i kväll, och då sade en liten låda vid badkaret någonting (förmodligen att badet var förberätt, eller dylikt). Inte bara "klart" utan någonting långt som jag inte förstod, i stil med "Ert bad är nu fördigt. Vatten nivån och temperaturen är nu på den nivå ni förfrågade. Var god njut av ert bad." Helt otroligt! När man startar bilen spelar den en liten melodislinga och säger några ord. Telefonen säger högt vilka siffror du trycker. Jag lovar, det känns som att allt pratar.
Efter måltiden försökte vi sätta in några av de yen jag hade med mig in på banken. (Det visade sig att en resa till södra Japan, bland annat Fukuoka är planerad Måndag till Onsdag. Den kommer kosta 45ooo yen, verkar det som. Det är med Rotary, så det måste vara bra. "Gör saker" sade de i Sverige, så det tänker jag göra.) Men banken var stängd för tillfället. Vi sade farväl till Sayuka (som gick till skola då!) och gick till en konsert med japanska instrument, mestadels trummor. Riktigt häftigt. Yukie tog ett foto på mig bredvid artisterna efter föreställningen som jag skall ladda upp när jag får chansen.
Efter föreställningen gick vi och handlade mat på Apita och hämtade sedan Sayuka på skolan. På något vis hade klockan blivit 9:30. Vi åkte hem och jag hoppade i badet och gick sedan för att skriva detta. Phew! Tiden går helt otroligt fort! God natt!
Jag vaknade vid 9 och gick in i köket. Yukie (mamman) höll på att laga frukost och Momoka satt och tittade på Kyou kara Maou. (Känner ni till den Manga kompisar?) Jag tittade också men förstod nästan ingenting... Vi åt frukost allihopa. Den bestod av en skål ris, en skål miso, och ett litet glas japanskt kallt, beskt te. Jag fick be om vatten flera gånger, och sade till slut att svenskar är mycket törstiga. Deras glas är som svenska sherryglas i storlek. Riset är ganska torrt och är då svårt att få ner utan vätska. Efter frukosten åkte Kazukiyo (pappan) till jobbet.
Efter maten spenderade jag timmar med att lära mig ord och fråga om Kanji (kinesiska tecken som är en mycket stor del av det Japanska språket). Momoka ville spela Nintendo Wii (Wii Sports) med mig men det tog ett tag efter alla Kanji tecken innan jag kunde. Vi spelade tennis, bowling och baseball. Hon vann hela tiden! Det var inte så att jag försökte vinna alls. Sedan spelade vi golf, och det gick bra för mig, men sämre för henne. Jag gjorde mitt bästa för att prata med henne samtidigt. Hon har inte riktigt förståelse för mitt begränsade ordförråd utan kan ganska lätt börja prata på om väder och vind... men det är kul att höra henne prata så bestämt.
Dagen gick fort och snart var klockan 4. Vi åkte till det lilla shopping centret Apita, och åt på restaurang. Jag tog en skål smaskig ramen. Mmm. Jag tänkte inte så mycket på det första dagen, men nu märkte jag att nästan allting, och jag menar allting, pratar i Japan! Jag tog ett bad nu igen i kväll, och då sade en liten låda vid badkaret någonting (förmodligen att badet var förberätt, eller dylikt). Inte bara "klart" utan någonting långt som jag inte förstod, i stil med "Ert bad är nu fördigt. Vatten nivån och temperaturen är nu på den nivå ni förfrågade. Var god njut av ert bad." Helt otroligt! När man startar bilen spelar den en liten melodislinga och säger några ord. Telefonen säger högt vilka siffror du trycker. Jag lovar, det känns som att allt pratar.
Efter måltiden försökte vi sätta in några av de yen jag hade med mig in på banken. (Det visade sig att en resa till södra Japan, bland annat Fukuoka är planerad Måndag till Onsdag. Den kommer kosta 45ooo yen, verkar det som. Det är med Rotary, så det måste vara bra. "Gör saker" sade de i Sverige, så det tänker jag göra.) Men banken var stängd för tillfället. Vi sade farväl till Sayuka (som gick till skola då!) och gick till en konsert med japanska instrument, mestadels trummor. Riktigt häftigt. Yukie tog ett foto på mig bredvid artisterna efter föreställningen som jag skall ladda upp när jag får chansen.
Efter föreställningen gick vi och handlade mat på Apita och hämtade sedan Sayuka på skolan. På något vis hade klockan blivit 9:30. Vi åkte hem och jag hoppade i badet och gick sedan för att skriva detta. Phew! Tiden går helt otroligt fort! God natt!
fredag 21 augusti 2009
DEN 20 - 21 AUGUSTI 2009
[Jag vill bara på förväg be om ursäkt att detta inlägg blev så långt, men man får ju flest intryck första dagen, och dessutom har jag varit vaken i nästan 1,5 dygn nu, så det har hänt mycket att skriva om. När jag började skriva var det outhärdligt fuktigt och varm i rummet, men nu efter en tid är rummet svalt och skönt. Jag har just duschat och klivit ner i ett japanskt avslappnande bad, nu innan John Blund. Natti natti. (21:57 Japansk tid)]
Det var tidig morgon då jag och Jonas, som också skulle till Japan, väckta av en förskräcklig ringsignal. Klockan var 6 och om en timme skulle bussen till Arlanda gå. Vi kastade på oss kläder och gick ner till frukosten. Den sista svenska frukosten på en förmodligen lång tid. Efter en halv timme skyndade jag mig tillbaka till rummet och duschade, när jag steg ut var klockan 10 i 7. Jag skyndade mig med att packa ner nessesären min väska och ta på mig kläder igen. Klockan 5 i 7 springer vi till hissen och åker ner. Halvvägs nere kommer vi båda på att rotarykavajerna är kvar på rummet. Jonas skyndar sig upp och hämtar dem. När han kommer tillbaka är klockan 7 och vi frågar reseledaren om vi nu måste ta en senare buss. Hon säger att hon ljugit för oss. Bussen gick inte förens 10 ÖVER 7. "Jag vet från tidigare resor att studenterna aldrig hinner i tid." Vi hoppar på bussen i tid där Olle och Oscar väntar på oss.
Väl på Arlanda går incheckningen som en dans. Vi säger farväl till reseledaren och rotaryrepresentanten och tar oss till gate 6A och går på planet till Frankfurt. Jag passade på att sova hela resan (2 timmar) för att ta in sömnen jag missat natten innan. (Vi hade suttit och delat historier om japansk grammatik, parodier på vissa mangas etc tills dess klockan var 1:00.)
Väl på Frankfurt flygplats tar vi en extra koll på våra biljetter. Det visar sig att bara jag skall till Nagoya (de andra skall till Tokyo och Osaka) och min gate B54 inte ligger i närheten av deras gater på C vingen. Vi skiljs åt och jag är nu ensam på riktigt. Jag hittar i alla fall min gate och går ombord på planet till Nagoya. Jag befinner mig i en obekväm stol med egen filmskärm. Resan skall ta 11,5 timmar... Jag började kolla på film. Jag såg Monsters vs Aliens, Race to Witch Mountain, The Tale of Despardoux och 1,5 Ritter (tysk film). Efter det fick jag formulär som behövde fyllas i för varor man planerade att ta med in i Japan, vad man skulle göra där, hur länge man skulle vistas. Det var mycket likt Amerika, mycket bökigt att komma in i landet.
Resan som jag trodde skulle ta en evighet började snabbt försvinna. Jag kom på att när jag anlände i Japan skulle det inte vara den tjugonde längre utan den tjugoförsta. Jag gjorde mitt bästa för att få lite sömn i slutet av resan, men det hjälpte inte så mycket. Innan jag visste ordet av var jag av planet och andades japansk luft för första gången. Jag kämpade mig igenom pass och formulärs kontroller och glömde nästan flygbiljetten tillbaka till Sverige. Jag fick vid varje kontroll säga vad mitt syfte var, samt ta fingeravtryck och foto. Japan kändes vid det här laget mycket främmande och skrämmande.
Men sedan gick jag runt ett hörn och där stod 10 personer och väntade på mig med färgglada skyltar och många kameror. Min första värdfamilj Ohira var där (Kazukiyo, Yukie, Sayuka och Momoka) många rotaryrepresentanter, min counsellor och rotaryklubbens president. Jag eskorterades till en Toyota (japansk bil) minibuss och sedan åkte vi till Kuwana. Där bytte vi fordon till Ohiras Mitsubishi (japansk bil) och åkte direkt till skolan jag skall gå på Kuwana Senior High School. Jag var orolig att jag skulle behöva hålla mitt föredrag redan, men det var ingen fara. Det var ett mer personligt snack med skolans rektor och en lärare om mitt schema, vilka kurser jag ville läsa, etc. Jag bytte visit kort med rektorn och han verkade uppskatta gesten. Japaner är mycket skämtsammare än man kan tro.
Sedan körde vi till stadens rotary kontor och åt lunch där. Jag och Yukie, mamman, gick till en fotokiosk och tog foton som behövdes (det visade sig att man måste anmäla ankomst och vad man planerar att göra även i stadshuset i den stad man skulle bo, och då behövdes bilder). Klockan var ungefär 1 japansk tid när jag kom på att jag inte hade ringt hem och meddelat att allt var bra. Pappa sade att det var det första jag skulle göra, men det hade jag glömt på grund av allt som hänt. Vi gick tillbaka till kontoret och efter lite möda lyckades jag ringa hem till mamma och pappa, klockan var 6 på morgonen i Sverige och de var helt nyvakna, men de var glada. Det var skönt att höra deras röster lite grann.
Efter det åkte vi till stadshuset för att anmäla min anomst. Det tog tid, men inget speciellt hände. Sedan gick vi till en affär för skoluniformer och jag prövade en skjorta och ett par byxor. Det verkar vara hela uniformen, och jag tycker inte att det behövs mer, det är så varmt. I affären var de kvicka på att reagera över måttet vid höfterna för byxorna, "BIG" var det enda de sade. Med japanska mått kanske, men jag är inte SÅ stor i höfterna. Slutligen gick vi tillbaka till stadshuset för att träffa borgmästaren i Kuwana. Jag bockade och bugade och vi bytte visitkort. Han ställde en hel del frågor, om mig Sverige, var jag bodde, hur man uttalade mit efternamn etc. Det kom in ett litet foto och filmteam och filmade när vi satt och pratade. Hamnar jag på lokal TV mån tro? Där mötte jag också några andra personer som kommit till Japan, Sharon från USA, Matthew från Irland och Jason vars ursprung jag inte uppfattade. Vi pratade lite på engelska och alla Japanerna verkade mäkta imponerade. Det visade sig att Matthew hade en vän som jobbade på min skola Kuwana Senior High School, och som hade back-stage biljetter till TGS (Tokyo Game Show, hela Japans största spel mässa)! Jag skall försöka få möjlighet att åka med dem dit. Det vore otroligt häftigt!
Sedan åkte vi äntligen hem så jag fick se Ohiras hus. Det är mycket annorlunda från ett svenskt hus och sättet de använder utrymmena är mycket, ovanliga. Det är mycket fint och ser verkligen ut som ett japanskt hem, på insidan. De har en trappa upp till övervåningen som heter duga. Ledsen farfar, men jag tror inte du skulle komma upp för den trappan, utan hjälp i alla fall. Trappstegen är mycket höga och trappan ganska kort. De flesta, om inte alla, dörrar är gliddörrar och det är så pass mycket matta i huset att man inte har toflor alls (inga toflor på mattan, bara strumpor). Momoka är otroligt duktig på fiol, hon är 7 år och spelar lika bra som du gjorde syrran. Riktigt duktig. Sayuka är 15 år och spelar piano.
Jag tänkte ta tillfället i akt att lära mig lite japanska, så jag anslöt mig med Momoka och tog en titt i hennes japanska bok, en bok för femåringar. Jag var så dålig jämfört med henne så att det inte var sant. Hon rabblade på och jag satt med samma mening och tänkte bara, "Vad fan är detta för verbböjning." Det är ganska svårt att få det förklarat för sig heller, engelskan är inget att räkna med. Vi åt en mycket liten middag, men man blev förvånansvärt mätt. Efter måltiden duschade jag mig och tog ett bad, och sen skrev jag se sista raderna i detta blogg inlägg. Phew!
Det var tidig morgon då jag och Jonas, som också skulle till Japan, väckta av en förskräcklig ringsignal. Klockan var 6 och om en timme skulle bussen till Arlanda gå. Vi kastade på oss kläder och gick ner till frukosten. Den sista svenska frukosten på en förmodligen lång tid. Efter en halv timme skyndade jag mig tillbaka till rummet och duschade, när jag steg ut var klockan 10 i 7. Jag skyndade mig med att packa ner nessesären min väska och ta på mig kläder igen. Klockan 5 i 7 springer vi till hissen och åker ner. Halvvägs nere kommer vi båda på att rotarykavajerna är kvar på rummet. Jonas skyndar sig upp och hämtar dem. När han kommer tillbaka är klockan 7 och vi frågar reseledaren om vi nu måste ta en senare buss. Hon säger att hon ljugit för oss. Bussen gick inte förens 10 ÖVER 7. "Jag vet från tidigare resor att studenterna aldrig hinner i tid." Vi hoppar på bussen i tid där Olle och Oscar väntar på oss.
Väl på Arlanda går incheckningen som en dans. Vi säger farväl till reseledaren och rotaryrepresentanten och tar oss till gate 6A och går på planet till Frankfurt. Jag passade på att sova hela resan (2 timmar) för att ta in sömnen jag missat natten innan. (Vi hade suttit och delat historier om japansk grammatik, parodier på vissa mangas etc tills dess klockan var 1:00.)
Väl på Frankfurt flygplats tar vi en extra koll på våra biljetter. Det visar sig att bara jag skall till Nagoya (de andra skall till Tokyo och Osaka) och min gate B54 inte ligger i närheten av deras gater på C vingen. Vi skiljs åt och jag är nu ensam på riktigt. Jag hittar i alla fall min gate och går ombord på planet till Nagoya. Jag befinner mig i en obekväm stol med egen filmskärm. Resan skall ta 11,5 timmar... Jag började kolla på film. Jag såg Monsters vs Aliens, Race to Witch Mountain, The Tale of Despardoux och 1,5 Ritter (tysk film). Efter det fick jag formulär som behövde fyllas i för varor man planerade att ta med in i Japan, vad man skulle göra där, hur länge man skulle vistas. Det var mycket likt Amerika, mycket bökigt att komma in i landet.
Resan som jag trodde skulle ta en evighet började snabbt försvinna. Jag kom på att när jag anlände i Japan skulle det inte vara den tjugonde längre utan den tjugoförsta. Jag gjorde mitt bästa för att få lite sömn i slutet av resan, men det hjälpte inte så mycket. Innan jag visste ordet av var jag av planet och andades japansk luft för första gången. Jag kämpade mig igenom pass och formulärs kontroller och glömde nästan flygbiljetten tillbaka till Sverige. Jag fick vid varje kontroll säga vad mitt syfte var, samt ta fingeravtryck och foto. Japan kändes vid det här laget mycket främmande och skrämmande.
Men sedan gick jag runt ett hörn och där stod 10 personer och väntade på mig med färgglada skyltar och många kameror. Min första värdfamilj Ohira var där (Kazukiyo, Yukie, Sayuka och Momoka) många rotaryrepresentanter, min counsellor och rotaryklubbens president. Jag eskorterades till en Toyota (japansk bil) minibuss och sedan åkte vi till Kuwana. Där bytte vi fordon till Ohiras Mitsubishi (japansk bil) och åkte direkt till skolan jag skall gå på Kuwana Senior High School. Jag var orolig att jag skulle behöva hålla mitt föredrag redan, men det var ingen fara. Det var ett mer personligt snack med skolans rektor och en lärare om mitt schema, vilka kurser jag ville läsa, etc. Jag bytte visit kort med rektorn och han verkade uppskatta gesten. Japaner är mycket skämtsammare än man kan tro.
Sedan körde vi till stadens rotary kontor och åt lunch där. Jag och Yukie, mamman, gick till en fotokiosk och tog foton som behövdes (det visade sig att man måste anmäla ankomst och vad man planerar att göra även i stadshuset i den stad man skulle bo, och då behövdes bilder). Klockan var ungefär 1 japansk tid när jag kom på att jag inte hade ringt hem och meddelat att allt var bra. Pappa sade att det var det första jag skulle göra, men det hade jag glömt på grund av allt som hänt. Vi gick tillbaka till kontoret och efter lite möda lyckades jag ringa hem till mamma och pappa, klockan var 6 på morgonen i Sverige och de var helt nyvakna, men de var glada. Det var skönt att höra deras röster lite grann.
Efter det åkte vi till stadshuset för att anmäla min anomst. Det tog tid, men inget speciellt hände. Sedan gick vi till en affär för skoluniformer och jag prövade en skjorta och ett par byxor. Det verkar vara hela uniformen, och jag tycker inte att det behövs mer, det är så varmt. I affären var de kvicka på att reagera över måttet vid höfterna för byxorna, "BIG" var det enda de sade. Med japanska mått kanske, men jag är inte SÅ stor i höfterna. Slutligen gick vi tillbaka till stadshuset för att träffa borgmästaren i Kuwana. Jag bockade och bugade och vi bytte visitkort. Han ställde en hel del frågor, om mig Sverige, var jag bodde, hur man uttalade mit efternamn etc. Det kom in ett litet foto och filmteam och filmade när vi satt och pratade. Hamnar jag på lokal TV mån tro? Där mötte jag också några andra personer som kommit till Japan, Sharon från USA, Matthew från Irland och Jason vars ursprung jag inte uppfattade. Vi pratade lite på engelska och alla Japanerna verkade mäkta imponerade. Det visade sig att Matthew hade en vän som jobbade på min skola Kuwana Senior High School, och som hade back-stage biljetter till TGS (Tokyo Game Show, hela Japans största spel mässa)! Jag skall försöka få möjlighet att åka med dem dit. Det vore otroligt häftigt!
Sedan åkte vi äntligen hem så jag fick se Ohiras hus. Det är mycket annorlunda från ett svenskt hus och sättet de använder utrymmena är mycket, ovanliga. Det är mycket fint och ser verkligen ut som ett japanskt hem, på insidan. De har en trappa upp till övervåningen som heter duga. Ledsen farfar, men jag tror inte du skulle komma upp för den trappan, utan hjälp i alla fall. Trappstegen är mycket höga och trappan ganska kort. De flesta, om inte alla, dörrar är gliddörrar och det är så pass mycket matta i huset att man inte har toflor alls (inga toflor på mattan, bara strumpor). Momoka är otroligt duktig på fiol, hon är 7 år och spelar lika bra som du gjorde syrran. Riktigt duktig. Sayuka är 15 år och spelar piano.
Jag tänkte ta tillfället i akt att lära mig lite japanska, så jag anslöt mig med Momoka och tog en titt i hennes japanska bok, en bok för femåringar. Jag var så dålig jämfört med henne så att det inte var sant. Hon rabblade på och jag satt med samma mening och tänkte bara, "Vad fan är detta för verbböjning." Det är ganska svårt att få det förklarat för sig heller, engelskan är inget att räkna med. Vi åt en mycket liten middag, men man blev förvånansvärt mätt. Efter måltiden duschade jag mig och tog ett bad, och sen skrev jag se sista raderna i detta blogg inlägg. Phew!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)